Tomas von Brömssen behöver bara gå några steg för att byta arbetsplats, tvärs över Götaplatsen, från Stadsteatern till
Konserthuset. Han har varit Påklädaren Norman i pjäsen som heter just Påklädaren och blir nu Berättaren, först i Prokofjevs Peter och vargen och något senare i Stravinskys Historien om en soldat.
Peter och vargen, ej att förväxla med Aisopos fabel om Pojken och vargen där pojken narrar byborna att komma till hans undsättning, är en orkestral sagoberättelse om den unge Peter och hans farfar. En farlig varg finns förstås med i bilden, liksom en anka, en katt och andra djur. De olika karaktärerna får sin röst av var sitt instrument i orkestern.
– Jag har inte gjort något liknande förut och det ska bli urhäftigt att komma så nära musikerna. Det är ju en kort föreställning och förhoppningsvis blir det tid över för mig att hitta på något eget också, vid sidan om, säger Tomas von Brömssen.
Historien om en soldat är en rysk folksaga i vilken en soldat byter bort sin fiol med Djävulen mot en bok med spådomar som kan göra innehavaren rik. Stravinsky satte musik till sagan 1918 och valde en mindre ensemble, en septett med stråk, blås och slagverk, eftersom de flesta musiker, liksom alla andra yrkesgrupper, antingen kämpade eller redan hade dött på Europas slagfält.
I Konserthuset kommer Historien om en soldat att ges utan ledning av dirigent.
– Ingen kommer att peka på mig när det är min tur. Jag måste alltså kunna stycket lika bra som en dirigent. Här måste jag gestalta figurerna, Djävulen, soldaten, flickan och gumman på ett annat sätt än i Peter och vargen där jag bara är berättaren och musiken gestaltar figurerna.
Det är inte första gången Tomas von Brömssen pendlar mellan de två institutionerna. Som ung skådespelare, anställd vid Stadsteatern, spelade han på 1970-talet barnteater i Stenhammarsalen. På stora scenen har han varit både värd och gäst. Värd för Juljubel och en av Fredrik Belfrages gäster som för sådär tjugo år sedan bjöds in för en afton med samtal och önskemusik.
– Jag kommer knappt ihåg vad jag önskade, en massa olika. Vivaldis sopraninokonsert var med, och Nino Rota, en låt ur Fellinifilmen 8 ½ som jag tycker är fantastiskt fin musik, säger Tomas von Brömssen.
Hade han följt sina första yrkesdrömmar kunde det kanske ha blivit en karriär med mer Konserthuset än Stadsteatern, för musiken drabbade honom tidigare än skådespelet.
– Jag ville bli reklamtecknare eller trumpetare. Jag köpte min första skiva när jag var 15 eller 16 år, i Waideles musikaffär på Redbergsvägen. Det var en stenkaka med Louis Armstrong, Mack the Knife på framsidan och Back O’Town Blues på baksidan. Jag minns att det snart gick en flisa ur baksidan så att man var tvungen att putta till nålen för att låten skulle hoppa i gång.
Sitt adliga efternamn till trots – von Brömssen är knapadel – växte han upp under enkla förhållanden i en liten lägenhet i Lunden. Mamma var hemmafru och pappa konstnär och diversearbetare och sedermera innehavare av en konst- och inramningsaffär. Men sonen tillhörde ändå den utvalda skara som fick gå gymnasiet och där kom han i kontakt med studentteater.
Han gick på Hvitfeldtska och fick skolkamrater från välbeställda hem.
– Det var första gången jag förstod att det fanns en klasskillnad, att det fanns olika sorters folk här på jorden. Att man har eget rum och att man dricker te. Och i den omgivningen fick jag ett slags hovnarrfunktion.
Han fick gå om två år men hade som han säger ”väldigt roligt på rasterna” och kunde blomma ut som person. Genom en skolkamrat som han hade humorn gemensam med kom han in i den fina världen, de välbeställda hemmen, där han fick uppträda och underhålla.
– Jag fick folk att skratta och genom det blev jag själv synlig. Det var ett sätt att visa vad man kunde och så har det väl fortsatt om man ska vara lite amatörterapeutisk. Och jag skulle vara lika fin som alla andra, mamma fick stå och stryka mina vita skjortor.
Efter studentexamen blev det militärtjänstgöring i Uddevalla och han sökte sedan till Teaterhögskolan i Göteborg. Han kom inte in men hade fått blodad tand. Året efter, 1966, sökte han i Malmö och blev antagen. På den tiden fanns det gott om jobb för en nyutexaminerad skådespelare. Han jobbade på stadsteatrarna i Malmö respektive Göteborg och sedan på Folkteatern i Göteborg, fyra år på varje plats.
Till skillnad från många kända kolleger inom samma generation har han inte flyttat till Stockholm.
– Tack vare revyerna och samarbetet med Sten-Åke Cederhök har jag kunnat stanna kvar i Göteborg. Det känns oerhört lyxigt att slippa flytta till Stockholm för jobbets skull. Trots att han egentligen har passerat pensionsåldern med fyra år, är det jobb på heltid som gäller, åtminstone periodvis. Som egen företagare i revy-, teater-, film- och musikbranschen åtnjuter han lyxen att kunna välja bland jobben. Ett av valen han gjort på senare tid är rollen som farfar till Håkan Hellströms alter ego i filmen Känn ingen sorg (premiär våren 2014). Ett annat är Bellman-konserten Är jag född så vill jag lefva, där han agerar chalumeauflöjtspelande krögare.
– Roliga saker är svårt att säga nej till och jag tänker hålla på så länge det är roligt.
Jag är säker på att du fortfarande är ”Hebbe lelle” för väldigt många. Och du är dig rätt lik från den tiden, det är lite evig ungdom över dig. – Ja, nä, jag kan ju gå och stå och jag är rörlig. Men om nu folk upplever det på det sättet så är det bara uppmuntrande. Jag har ju betalt för att vara lekfull, det ingår i jobbet att göra sådant som folk skäms för. Det krävs både barnslighet och mod. Och kanske är det lättare att hålla sig yngre när man måste hitta de sakerna hos sig själv.
Text Per Stern
Foto Bo Håkansson
Illustration Febe Jacobsson
