Vad har du haft för dig den senaste tiden?
Det har varit förvånansvärt lugnt med tanke på allt resande det senaste året. Tanken var att det nya albumet med musik av Rameau och Debussy skulle släppas nu i januari, men Bachskivan fick så många priser att Deutsche Grammophon ville skjuta på releasen av den nya inspelningen. Jag har därför kunnat vara hemma och öva och umgås med min nyfödde son. Jag kanske får litet extra tid hemma i mars då det var tänkt att jag skulle spela i Hongkong. Men det tanke på coronaviruset blir det kanske inte av.
Hur ser det ut framöver?
Jag kommer bland annat att framföra John Adams pianokonsert tillsammans med tonsättaren. Det blir många resor inom Europa, till USA, Sydame-
rika. Det är hektiskt men samtidigt oerhört inspirerande. Jag känner mig verkligen levande när jag får musicera med alla dessa framstående artister och orkestrar. Det ska bli roligt att återse Gustavo Dudamel nästa år i Los Angeles. Samarbetet med honom och orkestern i Göteborg är ett fint minne. Jag ser också mycket fram emot att få framföra Beethovens An die ferne Geliebte och Schuberts Schwanengesang tillsammans med Matthias Goerne.
Vad är den stora skillnaden att spela inför en publik och spela in en skiva?
Med en publik är det i hög grad en social upplevelse, där energin som åhörarna utstrålar är ytterst påtaglig. En mottaglig publik är fantastisk, och motsatsen på samma gång en stor utmaning. Målet för mitt spel är dock alltid att det ska vara något speciellt. Att jag själv upptäcker något nytt även i repertoar jag spelat ofta och att åhörarna förhoppningsvis upplever det på samma vis. Men för att vara så fri i framförandet krävs mycket noggranna förberedelser. Inspelningen är en helt annan konstform, där det handlar om att söka ett ideal, en tolkning som är en slags slutpunkt. Om utmaningen med en konsertupplevelse är att fortsätta berättandet i toner oavsett vad som händer, gäller det att inspelningen känns levande oavsett vilken tagning det handlar om.
Hur anpassar du dig till en sals akustik?
Det måste ske i ögonblicket. Det går aldrig att veta hur det låter innan publiken är på plats. Det är som en lukt eller en känsla, och det är något du måste lära dig att arbeta med. De bästa salarna ger tillräckligt mycket feedback för att skapa de rätta förutsättningarna.
Berätta litet om musiken på programmet.
Första gången jag hörde Jean-Philippe Rameau var i en fantastisk inspelning av Le Rappel des Oiseaux med Emil Gilels. Senare spelade jag igenom tonsättarens klavermusik från en ny komplett utgåva och fann många guldkorn. Hans titlar är som hämtade från en Schumann eller en Berlioz. Det finns också många unika, uppfinningsrika element som ständigt förvånar och de har inte sällan en teatralisk expressivitet jag uppskattar. Även harmoniken är framåtblickande, och ibland stannar han till och med upp tiden i plötsliga pauser. Rameau ville någonting nytt i förhållande till sin samtid. Samma sak med Debussy som kom från senromantiken men utvecklade ett tonspråk som är ytterst oförut-
sägbart. Han var dessutom en stor beundrare av Rameau. Även Musorgskij var en tonsättare som gick sin egen väg. Jag spelar dock inte originalet, utan delvis Horowitz version och delvis min egen. Det var Leif Ove Andsnes som inspirerade mig att titta på Horowitz omarbetning. Musorgskij skriver alltför bart och det är inte heller så pianistisk alla gånger.
Vad vill du att en åhörare ska få ut av ditt spel?
Jag hoppas att varje individ ska förmås att resa in i sig själva och där hitta något nytt eller minnas saker de glömt.
Hur ser du på den klassiska musikens framtid?
Jag är faktiskt optimistisk. Publiken har väl alltid blivit äldre, men samtidigt fick jag till exempel i Los Angeles uppleva en fullsatt sal med unga lyssnare vid en konsert med samtida musik. Den strömmade musiken ger också nya möjligheter. Spellistor lockar lyssnaren att utforska annan repertoar och musik. För att ta mina egna inspelningar som exempel: förra året hade jag 20 mil-
joner strömningar på Spotify. Det är siffror man tidigare bara kunde drömma om. Så jag är inte orolig – det är på väg åt rätt håll som jag ser det. Sedan är många klassiska verk inte för alla, och det är helt naturligt och har alltid varit så.
När ser vi dig i Sverige igen?
Jag uppskattade verkligen att få spela tillsammans med både Göteborgs Symfoniker och Sveriges Radios symfoniorkester. Min kalender är välfylld, men får jag en inbjudan att spela någonstans i Sverige skulle det vara mycket trevligt om det gick att realisera. Jag uppskattar detta land och jag vill gärna kunna ge konserter på platser nära mitt hemland.
Text Jörgen Lundmark
Foto Ari Magg
