Sedan i våras (2020) har Folkhälsomyndigheten hamrat in sitt viktigaste råd till oss alla; håll fysisk distans. Hur löser man detta i en orkester som ibland har upp emot 100 musiker samtidigt på scenen, där man nästan sitter i knät på varandra?
– Storleken på podiet avgör hur många av oss som kan spela samtidigt och coronasäkert, det finns inte något exakt tal på hur många vi får vara. Vi har faktiskt kunnat utöka podiet lite grand. När vi spelar verk med pianosolister finns en flygelutbyggnad på parketten som hissas upp i samma höjd som podiet. Vi har bland annat utökat ytan med den så att några fler musiker får plats, berättar Sara Trobäck.
Distansen är förstås ett problem eftersom musiker är beroende av kontakten och samspelet sinsemellan. Man är van att sitta riktigt nära och vanligtvis delar stråkmusikerna till och med notställ två och två.
– För oss är det viktigt att orkestern blir en gemensam kropp. Det blir förstås svårt när vi måste hålla avstånd till varandra. Akustiskt kan det bli problem, när vi sitter åtskilda är det svårt att höra när ljudet studsar på ett annat sätt än vad vi är vana vid, säger hon.
Att musicera är inte bara att höra, man vill också se varandra, tolka små rörelser, kanske uppfatta en inandning som påverkar hur man för eller följer.
Normalt är mellan 90 och 100 musiker på scen när Göteborgs Symfoniker spelar de stora verken. Hur instrumentgrupperna sitter är en egen historia. I den äldre tyska uppställningen sitter förstaviolinerna och cellisterna till vänster om dirigenten från publikens sida sett, och har basarna bakom sig. Andraviolinerna och violasterna sitter till höger.
– Det blir ett slags pingpongspel mellan första- och andraviolinerna, en stereoeffekt när vi sitter mitt emot varandra. Förstaviolinerna kan börja med en slinga, som tas över av andraviolinerna. Det är oftast i äldre musik av till exempel Mozart, Haydn, Beethoven och Schubert, som vi använder den här uppställningen.
Före 1830-talet leddes de betydligt mindre orkestrarna av konsertmästare och inte av dirigenter. Men efter en kraftig ökning av instrumentbesättningen under andra halvan av 1800-talet behövdes någon som ledde framifrån. Dirigenterna blev också konstnärliga ledare.
Längre fram utvecklades den modernare amerikanska orkesteruppställningen. I den sitter alla violinerna på samma sida om dirigenten, den vänstra, medan de andra stråkinstrumenten sitter på höger sida. Ursprunget till den här varianten kan vara att konsertsalarna i USA var, och är, mycket större än här hemma i Sverige.
– Numera sitter vi mest i den amerikanska. I modernare musik oktaveras ofta violinstämmorna istället för att vi spelar pingpong mot varandra. Kanske når de bättre ut till lyssnarna då. Det är olika hur viktigt dirigenter tycker att det är att spela till exempel tidig musik i tysk eller amerikansk uppställning. Dirigenten Neeme Järvi behöll den amerikanska även när orkestern spelade Mozart och Haydn, medan till exempel Gustavo Dudamel vill ha den tyska.
Dirigenter som har ett program som endast innehåller äldre musik kan välja att orkestern ”sitter tyskt” från början till slut. Men med ett blandat program måste podiet ”dukas om”, medan publiken snällt får vänta. Så gjorde till exempel Symfonikernas gästdirigent Barbara Hannigan hösten 2019 i ett kontrastrikt program med musik av Debussy, Sibelius, Haydn, Schönberg och Gershwin.
Det finns utmaningar med Konserthusets akustik när musikerna sitter i den tyska uppställningen.
– Ljudet studsar mellan väggarna, man hör inte riktigt dom som sitter på andra sidan scenen. Problemet blir ännu större när vi sitter långt ifrån varandra. Vi märker att det är skillnad när vi spelar i andra konsertsalar. Men samtidigt är fördelarna med vår sal stora, den är fantastisk i akustiken. Det finns en värme, men inte luddig och varm, utan med en varm briljans. Snarare en levande akustik.
Under vår och sommar var man runt 30 musiker på podiet, men man åkte också ut till abonnenter i deras trädgårdar, och till äldreboenden.
– Det började med att en kvinna hörde av sig till oss och undrade om vi kunde komma till hennes mammas trädgård och spela. Då var det tio grader och regn. Det blev också startskottet för musik på äldreboendena. Jag minns särskilt en farbror i Björkekärr som blev så oerhört tagen. Vi spelade en stråkkvartett av Dvorák och han satt och grät. Andra dansade med benen. Det var så oerhört givande.
Sedan dess har Göteborgs Symfoniker behövt parera många snabba puckar. Både ledning och orkester måste vara beredda på förändringar med kort varsel.
– Det är snurrigt och ändrar sig hela tiden, säger en luttrad Sara Trobäck, med betoning på hela.
– Det kan vara dirigenter eller solister som inte kan komma för att de inte kommer ut ur sitt land, då måste vi ändra repertoar. I oktober skulle vi ha åkt på turné till Spanien och senare till Danmark, det blev inställt. Allt kan ändras.
Orkestern har varit relativt förskonad från sjukdomsfall, bara någon enstaka har blivit sjuk. Och alla i orkestern är förstås på det klara med att man måste ta ansvar och följa rekommendationerna.
Folkhälsomyndigheten kom med nya sådana i början på november (2020), då coronasmittan tog fart igen.
– Med en fysisk distans på 1,5 meter kan vi nu vara drygt 50 på podiet. Vi har två möjligheter att lösa detta. Antingen väljer vi repertoar efter hur många vi kan vara på scenen eller så spelar vi med decimerad stråkstyrka. Vi kan inte ta bort de andra instrumenten, de har egna stämmor som i så fall försvinner. Så i början av november fick vi stryka Bartók och ett nyskrivet stycke Wiegenlied av Sauli Zinovjev ur programmet, behålla Sjostakovitjs första cellokonsert och lägga till Sibelius symfoni nr 7 i stället. Det funkade för en mindre orkester.
De nya rekommendationerna var förstås ett bakslag, för så sent som i slutet på oktober började man hoppas.
– Det har gått relativt lång tid sedan vi slutade spela för publik i mars. Vi började hoppas på att kunna ta in folk, att successivt öppna och komma lite närmare normalitet. Nu känns det svårt. Det är en dimension i det här mötet med människor, det är väldigt annorlunda att inte få spela för publiken.
Musikervardagen handlar om fysisk distans, ljud som studsar, andra akustiska problem och inte minst en stor längtan efter publiken. Men det finns en ljusglimt, en stor och betydelsefull sådan; GSOplay.
– Vi streamar mycket, det känns fantastiskt. För ett antal år sedan kunde vi inte det, nu har vi möjligheten. Annars hade det varit tyst från oss och en betydligt större uppförsbacke. Det är klart att vi inte ska medverka till smittspridning. Men samtidigt är det viktigt för oss att få bidra med musik till folket. Det är ju det vi har vigt våra liv åt, säger Sara Trobäck.
TEXT Ulla M Andersson
FOTO Anna Hult & Francis Löfvenholm
