Det är teater med en stor orkester som spelar musik av bland andra Debussy, Sibelius och Tjajkovskij.
I föreställningen Vi hörs! på Konserthusets scen finns faktiskt också en exotisk doft av cirkus. Visst har väl Bitte, spelad av Siri Hamari, något av clown över sig, och inte så lite heller? Jodå, bitarna faller på plats när man inser att hon är uppvuxen i en cirkusfamilj i Finland.
Hon bestämde sig tidigt för att bli estradör.
– Det är rätt naturligt när man växer upp med och bor i en traditionell cirkus, många av barnen får intresse för att börja med cirkus och i mitt fall blev det lindans. Jag började träna och uppträda redan i elvaårsåldern, berättar hon på telefon från Stockholm.
Då och då jobbade hon på Cirkus Finlandia.
– Jag var liksom inte med i programmet, för det skulle ju ha varit barnarbete, utan jag uppträdde när jag hade feeling och dessemellan gick jag i skolan och tränade mycket, varje dag. Så höll det på i några år och sedan blev det teater i stället, och dans.
Efter teatergymnasiet i Helsingfors fick hon upp intresset för mimteater. I tjugoårsåldern ville hon utforska clownrollen och gick en tvåårig utbildning på The Commedia School i Köpenhamn. Efter det flyttade hon till Stockholm för att gå Teaterhögskolans mimlinje där hon träffade andra artister och tillsammans startade de det som senare skulle bli Cirkus Cirkör, idag Nordens största cirkuskompani.
– Det var 1995 under Vattenfestivalen och skulle egentligen bara vara en engångsgrej, men vi tyckte att det var så roligt att vi fortsatte nästa säsong.
Siri Hamari har arbetat på flera av landets stora teatrar, bland annat Göteborgs Stadsteater, hon har varit cirkuslärare och hon har rest ute i världen med Clowner utan gränser.
2015 spelade hon Vi hörs! tillsammans med delar av Göteborgs Symfoniker. Det var utsålda hus, och i höst är hon tillbaka på begäran.
– Ja, det var så roligt när jag fick frågan! Jag har börjat tänka på det men det konkreta arbetet har inte börjat än, vi spelar ju först i oktober.
Från föreställningen Vi hörs!
En filmad föreställning från förra vändan visar hur publiken på uppåt 800 barn i yngre skolåldern deltar fullt ut och ger Siri Hamari en högljudd, entusiastisk och omedelbar respons på det som sker framme på scenen.
Ja, meningen var ju att barnen skulle få låta. Dock kände Siri Hamari en viss osäkerhet inför premiären. Ibland kan en teater testa en föreställning på en referensgrupp av barn, men den här gången hade hon repeterat texten och lyssnat på musiken mest på egen hand. Att dra ihop en referensgrupp på 800 barn är förstås inte så lätt heller.
– Så det fanns en känsla av: Hur ska det här gå? Men det gick så bra! Barnen var lyhörda och kunde också vara så tysta att det gick att höra en knappnål falla. Och sedan var det bara fullt ös.
Text Per Stern
Foto Mats Kjelbye & Arne Nilsson
