Nu osar det katt i de akademiska kretsarna. Som vi kunde meddela i Podiet nr 4 förra året finns det nästintill täckande bevis att Göteborgs Symfonikers anor är så gamla och dammiga att dess tidigaste föregångare tycks vara världens äldsta orkester, vars första trumpetpip väste med ynklig stämma redan i april 1414 när prinsessan Leonore döptes i Bohus.
Det gjorde både norrmän och danskar så förbannade att det stora artilleriet togs fram: danskarna gav ut en praktfull och stor bok, mycket tjock, för att inte säga fet, med titeln ”Det Kongelige Kapel, verdens aeldste orkester”, vilket fick den norske forskaren Sverre Bøyebaag, fil lic, att riva sitt hår.
– När min forskning av rena slumpen visade att Göteborgs Symfoniker var världens äldsta orkester fick jag utstå mycket elakheter hemma i Norge. Vår stolthet Bergenfilharmonin grundades ju enligt hittills funna dokument senast 1765. Mina landsmän kallade mig ”puttefnaskforskare” och ”fåntratt”. Fåntratt, kan du tänka! Jag har aldrig spelat fåntratt, bara kohorn i ett bluesband.
Och nu kommer de däringa danskarna och skryter om sina gamla trumpetare från 1448. Jag skakar av vrede
bara jag tänker på det, berättade Bøyebaag vid en intervju med Podiet och drog handen genom de fåtaliga hårtestar som stack fram under den nyinskaffade peruken.
– Boken borde ha undertiteln ”verdens nest aeldste orkester”. Dessa danskar!
Som tidigare rapporterats hörde sousafonisten ”Öset” Luhring till de musiker som förde de urgamla traditionerna vidare till Göteborgs Symfoniker när orkestern fick sin nya form 1905.
Bøyebaags släktforskning visade att den notoriske Luhring hade en dotter, och ryktesvis sex söner på bygden, inklusive en förrymd alingsåsare som läspade, alla omöjliga att finna, men att dottern fått en son som fått en dotter som också fått en dotter, Laila Luhring, och att hon skulle vara den ende nu levande släktmedlemmen.
– Jag fann henne i en fallfärdig träkåk utanför Älvängen. Oj vad dammigt det var! Hon hade tänkt flytta till Norge men började tröttna redan vid Angeredsbron och norr om Bohus skar motorn i folkan så där satte hon bo. Hon visade mig en sliten resväska och sa något om gubbstruttens lump, det var svårt att begripa den tandlösa gummans mummel. Det värsta var att när hon med stor ansträngning lyfte väskan förtog hon sig, studsade till och dog. Hennes sista ord var ”mata katta, mata katta!”.
I ”Öset” Luhrings skamfilade koffert fann Bøyebaag gamla brev, ett par slitna kängor, ett par alltför stora och långa byxor (han rodnande när han nämnde det sistnämnda, medveten om sin blunder), en rostig kam av rostfritt stål samt en cigarrlåda med etiketten Corona. I den stora asken, som en gång innehållit Kubacigarrer stora som bananer, låg några gulnade dokument.
Här brast Bøyebaag ut i ett brett leende:
– Den minsta och fulaste lappen visade sig vara ett kungligt dekret, daterat den sista mars 1447 klockan ett på natten, där kungen, Kristofer av Bayern, medger ”13 riksdaler pro forma precipitus mega scrutom dennes år, till tränne trombaster att för konunga drilla i Bergen och nordnorra Norvegia”. Han var inget vidare på språk, tysken, men här stod svart på vitt att Norges äldsta orkester var äldre än man någonsin kunnat drömma om – och vi slog danskarna också!
Vid denna punkt i intervjun förvandlades Bøyebaags leende till ett föraktfullt flin:
– Ha! Jag kastade mig på telefonen och ringde professor Preben Anders Storm Svendsen Plaske-Pøøl på Sillevej nära Strøget för att trycka ner honom ordentligt i skorna. ”Din gamle stofil” sa jag, ”Bergenfilharmonin har anor till 1447 – ett år äldre än Det Kongelige Kapel! Nu tappade du allt svadan, din knarrige gamle gubbe!” Det blev helt tyst i luren. Men så harklade Plaske-Pøøl sig och sa med klar och självsäker, om än ovanligt knarrig, röst: ”Min lille dreng, det var under Kalmarunionen när Danmark och Norge var i allians efter kungligt ingifte och monarken hade säte i Köpenhamn. Så vad du bevisat med din forskning är att Bergenfilharmonin är en dansk orkester. Det är bara att gratulera!” Sedan skrattade han högt, den jäveln! Åhh…
Bøyebaag hade här inte mer att tillägga, annat än att han fortsätter sin forskning. Han hyser för tillfället stort hopp till en hällristning som tycks föreställa en munspelande man, vid kusten precis på gränsen mellan Sverige och Norge i den lilla bortglömda orten Jättebyn. Här tycks vara läge för nya kontroverser i debatten om Nordens äldsta orkester.
