– Vi har samlat på oss en massa låtar, i alla möjliga stilar under åren. En del har vi skrivit själva, var och en för sig, annat är covers vi av något skäl gillar och har arrat. Och vi väljer det vi känner för i stunden, förklarar Ulf Wakenius i telefon under en välbehövlig sejour i hemmet i Göteborg.
För denne världsmusiker är inte hemma så ofta. De senaste dryga 30 åren har han turnerat världen runt i en rad olika konstellationer. Mest känd kanske som medlem av den legendariske jazzpianisten Oscar Petersons kvartett. Men sedan 2007 har han också samarbetat med Youn Sun Nah, den sydkoreanska sångerskan som lika ledigt tolkar hårdrockgruppen Metallica som hon lyfter texten i fransk chanson eller jonglerar med tonerna i en ordlös jazzimprovistion. När de träffades skulle hon ge konserter på en intim teater i Seoul och tyckte att duoformatet skulle passa.
– Någon föreslog Ulf. Han var ju redan en legend och jag var inte säker på att han ens skulle svara, säger Youn Sun Nah, när Podiet når henne på telefon i Sydkorea.
– Men han återkopplade direkt: ”I’m coming!” Han är så öppen och nyfiken som musiker och person.
Tanken var att de två skulle hinna repetera under några dagar men flyget blev kraftigt försenat och de hann knappt nosa på varandra innan det var dags att gå upp på scen.
– Men det klickade direkt. Ren magi! säger Ulf Wakenius.
– Det var som att sätta sig på en flygande matta och bara åka, säger Youn Sun Nah och bubbelskrattar hjärtligt åt minnet.
Där och då uppstod en kemi – som håller i sig.
Tillsammans är de på en ”underbar voyage till olika musikaliska universum”, som Ulf Wakenius uttrycker saken på engelskbeströdd svenska. Han har fått ta del av Youn Sun Nahs musikaliska bakgrund och de har ett knippe sydkoreanska arirangs (koreanska folklåtar) som de kan göra – om det känns rätt. Youn Sun Nah å sin sida beskriver Ulf som en musikalisk encyklopedi som ständigt guidar och pushar henne till nya upptäckter. Deras ömsesidiga beundran och respekt är så uttalad att den nästan går att ta på – till och med i telefon:
– Han är 100 procent ödmjukhet! Han pumpar aldrig upp sitt ego. Han är alltid där för musikens och publikens skull. Och han kan lyssna, understryker Youn Sun Nah.
– Hon är en underbar sångerska med en exceptionell tajming, ett otroligt omfång och total command över sina uttryck. Det är en thrill att jobba med henne, kontrar Ulf Wakenius. Och hennes sound, det kan röra människor till tårar.
Främst arbetar de två som duo.
– Det är så mycket enklare att kommunicera när man är två, säger Youn. Vi spelar ju lika mycket på pauserna som på tonerna och då behöver man verkligen vara uppmärksam på varandra. Vi har en intim dialog och låter ”Mode du jour”, känslan för dagen, styra.
– Visst, det är en utmaning att vara ensam gitarrist, säger Ulf. Jag får ju vara allt från symfoniorkester till storband och en massa saker däremellan. Jag måste växla mellan ackord och solo, starkt och svagt, tätt och tunt, snabbt och långsamt för att fånga upp eller svara henne.
Till sin hjälp har Ulf Wakenius en del teknik – och sin musikaliska bredd.
– Jag spelar på en akustisk strålsträngad gitarr men har en del pedaler för att få fram olika sounds. Och så har jag samlat på mig lite erfarenhet under åren.
Det får betraktas som dagens understatement. Han är solitt grundskolad i 60-talspopen med Beatles som ledfyr, gick vidare till blues och jazz, ökade tempo och intensitet under fusionepoken, sänkte volymen med Django Reinhardt-inspirerad jazz, djupdök i straight jazz med Oscar Peterson. Med mycket mera. Och allt kommer till uttryck i hans samarbete med Youn Sun Nah.
– Jag tror att det bästa sättet att mejsla fram ett personligt uttryck är att inte följa en enda stil. Då blir man en copycat. Om man blandar och experimenterar är det lättare att mejsla fram sin egen stil. Dessutom blir musiken mer spännande.
Youn Sun Nah är inne på ett liknande spår. Att det blev musik och jazz ser hon delvis som en slump. Hon pluggade litteratur och jobbade med mode i Seoul och hade inga tankar på att bli professionell sångerska.
– Men någon sa: ”Lär dig jazz. Det är roten till all populärmusik. Kan man sjunga jazz, kan man sjunga allt”.
1995 tog hon steget över halva jordklotet för att lära sig just jazz och fransk chanson på ort och ställe. Framme i Paris började hon på CIM Jazz School, en satsning som höll på att få ett abrupt slut.
– Jag ville låta som Ella Fitzgerald och Nina Simone – vilket jag inte gjorde.
Då fick hon en bunt skivor med Monica Zetterlund, Norma Winstone och Sidsel Endressen av sin lärare som sa ”Gör som de. Sjung med din röst och försök inte vara något annat än det du är.”
– Jag var verkligen på väg att ge upp. Men jag insåg att jazz har många färger. Det är inte bara en, det får och ska vara många. Och det viktigaste, det får bära eller brista: var dig själv. Det är jazz.
Text Johan Scherwin
Foto Amy T Zielinski/Redferns
