– Jag ska arbeta i det fria kulturlivet, där jag en gång började frilansa. Min fru Evelyn Jons är sångerska och skådespelerska och vi kommer att arbeta tillsammans. Hon har behov av en producent, en sådan som mig, så det blir spännande.
För Sten Cranner är musiken lika viktig som mat, trygghet och kärlek. Och eftersom frun Evelyn också är musiker, är huset fullt av musik. De båda barnen följer ofta med på konserter. Det är de som bestämmer vad som ska lyssnas på därhemma; på Tiktok går pop med Queen, Elton John och Adele.
Han är en flitig konsertbesökare, oftast två, tre gånger i veckan. Årets säsongsöppning med Göteborgs Symfoniker gav en särskilt stark upplevelse; Beethoven, Boulanger och Stravinsky med Santtu-Matias Rouvali som dirigent.
– Stravinsky är en av mina favoriter. Lekfull och burlesk, annorlunda och oväntad. Och harmoniseringen och orkestreringen är fantastisk!
Norrmännen kallar sina skolblåsorkestrar för “skolekorps” (efter corps; musikkår). Det var i en sådan, i Sarpsborg i södra Norge, som alltihop började. Staden är i Trollhättans storlek och ligger längs med E6:an en halvtimmes bilfärd från gränsen till Sverige.
– Min far var ordförande i korpset och valde tuba åt mig, det var det som fattades. Det hade jag inga problem med. Ingen annan i min familj var musiker, men Sarpsborg var ett fäste under början av 1980-talet. Ett musikaliskt kluster kan man säga, med mycket kraft och talang. Våra ungdoms- och vuxenkorps turades om att vinna norska och nordiska mästerskapen.
Det fanns många förebilder och inspiratörer i blåsorkestrarna. Ambitionen hos både dirigenter och musiker var hög.
– Jag var bara 13 år när vi spelade Gustav Holst originalsättning för blåsorkester, Suite for Military Band. Det var helt överväldigande att det kunde låta så bra om vår ungdomsorkester! Där fick jag också mina bästa vänner.
Frilanskarriären som blåsare pågick under tio år från slutet av 1980-talet. Då hyrdes han in som tubaist både i Oslofilharmonin med Maris Janson som dirigent och i Göteborgs Symfoniker under Neeme Järvis ledning.
Ett starkt minne är när han tillsammans med Göteborgs Symfoniker och Järvi framförde den kompletta versionen av Edvard Griegs Peer Gynt. Det skedde 1992 på Barbican Hall i London. Den hade tidigare framförts i orkestersviter, men den kompletta versionen hade inte spelats i modern tid. Göteborgs Symfoniker var först med att spela helheten. Max von Sydow var med som berättare, Håkan Hagegård och Barbara Bonney var sångsolister och folkmusikikonen Knut Buen spelade hardangerfela.
– Men så i slutet på 1990-talet började jag fundera över hur viktigt det var för mig att spela själv. Då började jag som producent i jazzmiljön för storbandet Oslo Groove Company. Senare i samma roll för slagverksensemblen Sisu och musikgruppen Cikada som fokuserar på nutida musik.
Sten Cranner menar att musikinstitutionerna behöver de frilansande musikerna som vikarier och solister. Men frilansarna är också beroende av institutionerna för sin överlevnad.
– Det behövs fler fria artister och musiker. Institutionerna och det fria musiklivet är delar i samma ekosystem. Båda behövs för ett vitalt musikklimat. Vi ska vara måna om varandra. Utan det ena fungerar inte det andra.
Han är övertygad om att man både mår bättre och blir en bättre människa av musik och konst. De abstrakta ögonblicken i upplevelsen gör att man kan få kontakt med sitt inre, med sinneapparaten som han kallar den.
– Det är mycket diskussion om att politiken ska hålla armlängds avstånd från kulturen. Det är viktiga frågor. Länder med totalitärt styre vill ofta påverka, styra, censurera vad kulturen ska innehålla. Det är då det går snett.
Snart ger sig Sten Cranner ut i ett mer osäkert landskap än tidigare.
– Musik har alltid varit en del av mitt liv och kommer alltid att vara det. När jag nu återgår till det fria musiklivet, tar jag på mig en annan hatt. Vi får se om jag kan vända på perspektiven.
Text Ulla M Andersson
Foto Anna Hult, Dan Holmqvist & Francis Löfvenholm
