Wagners eget liv var nästan ännu mer osannolikt än verken. Han föddes 1813 i Leipzig där hans konstsvärmande far dog när sonen var bara sex månader. Modern gifte raskt om sig med en skådespelare vid Dresdens hovteater, Ludwig Geyer, och flyttade dit. Också denne dog från modern och den då åttaårige Richard. Men på vägen fanns skrönor som att hans mor, bagardottern, kanske var oäkta barn till en prins i Weimar, och att styvfar Ludwig Geyer kunde vara Richards verklige far, därtill möjligen av judisk börd.
Wagner själv spädde på genom att påpeka likheten mellan sin och styvfaderns näsor. Långt senare skulle den nazistiske propagandaministern Goebbels utreda att båda var arier. Viktigare för Wagner var dock att Geyer fört musiken in i hans liv. Wagners stora impulsgivare, Carl Maria von Weber, var ofta gäst i hemmet. När musikintresset väl fötts kom han som nioårig in vid Kreuzskolan i Dresden, började vid 12 att spela piano och fiol, läste Shakespeare – på tyska förstås – och skrev som 14-årig en brådmogen tragedi, Leubald. Som 15-åring blev han Beethoven-fantast.
Familjen flyttade tillbaka till Leipzig. Efter att ha läst harmonilära kom Wagner in i anrika Thomasskolan och började komponera. Efter en pianosonat och en stråkkvartett blev en uvertyr spelad på Leipzigs teater julafton 1830. Han var då 17 år. Vid 19 fick han en symfoni spelad både i Gewandhaus i Leipzig och i Prag och han skrev också sin första opera, Bröllopet. Från 20 kunde han kallas yrkesmusiker, först kördirigent vid teatern i Würzburg, följt av liknande uppdrag i Magdeburg, Kaliningrad och Riga. Under tiden gifte han sig 24-årig med skådespelerskan Minna Plauer och skrev succéoperan Rienzi. I hamn var han dock inte.
År av kaos följde. Från Riga flydde familjen hals över huvud, jagad av skulder, först till London, sedan 1839 till Paris för flera år i misär, dock med ljusglimtar som att möta Liszt, Berlioz och Heine. Ljusnade gjorde det 1842 med Rienzi-succén på Dresden-operan. Året därpå efterträdde han Weber som kunglig kapellmästare på samma teater. Här kunde han också börja utveckla sina idéer om en operareform, förverkligad 1843 i Den flygande holländaren och 1845 i Tannhäuser.
Han var tidigt revolutionär och Bakunin-anarkist, något han hoppades skulle ändra hela konstlivet. 1849 stod han på barrikaderna i Dresden-upproret, åtalades och måste gå i mångårig landsflykt, först i Schweiz i tron att en revolution också där skulle kunna öppna porten till Tyskland och möjliggöra arbetet på Ringen. Redan 1851 hade denna serie operor vuxit till en trilogi.
Hans affärer var fortfarande mer än trassliga. Han levde på stor fot och lyxutrustade sina bostäder, med ständigt flyttande vart och vartannat år. Flackandet gick via Paris 1859, Biebrich i tyska Wiesbaden 1862, Wienförorten Penzing 1863, Starnberg i Bayern och München 1864, Genève 1866 och Tribschen i schweiziska Luzern fram till 1872. Ständigt var han jagad av skulder. Hans möte med filosofen Schopenhauer 1854 lade dock locket på hans allra mest revolutionära idéer.
Samtidigt tillkom erotiska eskapader, som hans förbindelse med den förmögna köpmanshustrun Mathilde Wesendonck (bilden ovan) 1857. Hon lät bygga en villa åt Wagner tätt intill sin makes egendom. Året därpå fick tonsättaren dock nog av detta menage-à-quatre (mellan paren Wagner och Wesendonck) och flydde tillbaka till Luzern via Venedig.
Hans följande förbindelse med Liszts dotter Cosima, gift med hans vän Hans von Bülow, ledde också till långvarigt gnissel i relationerna till Liszt, Bülow och även kung Ludvig II. Den senare hade krönts när han var endast 18 år, 1864.Trots alla konflikter var Wagners lycka snart gjord, inte bara ekonomiskt, främst genom kungen Ludvig II, utan också socialt. 1872 kunde han lägga grunden till sitt Festspelshus i Bayreuth, varifrån de fyra Ringenoperorna skulle bli världssuccéer. Wagners hälsa stod honom dock inte bi, och han dog 13 februari 1883 i Venedig, efter fyra vintrar där för att komma till rätta med sina hjärtproblem.
Framförande av Rehnguldet I Beyreuth 1876.
Wagner har fortsatt förbrylla och fascinera. Hans verk från 1830 till hans död 1883 fångade en hel, galen epok. Problem tillkom, som när Cosima Wagner mörklade delar av deras liv. Wagner bidrog själv genom att 1830 påstå att ”varje människa borde uteslutande syssla med politik”, 1841 instämma med Proudhon i att ”all egendom är stöld”, för att 1851 hävda att han själv ”egentligen aldrig sysslat med politik”. Det kärleks- och frihetsbudskap han därpå prövade, med rötter i filosofen Feuerbachs, Hegels och Marx alienation, löste inte heller problemet, även om Feuerbach gav ”en hänsynslös radikal befrielse av individen från trycket av hämmande auktoritetstro”.
Wagners första utkast till Siegfrieds död tillkom när majrevolutionen i Dresden krossades 1848. Då övergav han tron på att en hjälte kunde förstöra ett maktförgiftat samhälle. I stället lade han i operan över problemet med världens sammanbrott på guden Wotan, medan han själv fann en ny ledstjärna i Kristus som frigörare från ”tingens vansinniga ordning, sammansatt av våld, lögn, sorg, hyckleri, nöd, jämmer, lidande, tårar, bedrägeri och förbrytelse”. Den lösningen fann han i sitt sista verk, Parsifal.
Wagners plan var att låta Siegfried inta en central roll i Ringen. Hjälten utan fruktan skulle skapa ett nytt samhälle, grundat på kärlek. Under arbetets gång kom dock idén att framstå som en utopi. Efter majrevolutionen dog ”framtidens hjälte” (Siegfried) för Wagner. I dennes ställe trädde nu guden Wotan, och med honom världens undergång. I Wotan såg han den gamla världsordningen med dess ohejdbara väg mot sammanbrottet. Wotans maktbegär och hjärtlöshet, och hans tragiska insikt om oförmågan att hejda världens undergång, förvandlade det optimistiska hjältedramat till en pessimismens och resignationens elegi.
Wotan
Wagner såg mörkt på framtiden. 1849 trodde han på ”fruktansvärda sociala omvälvningar”. 1850 vände han ryggen åt allt ”kungligt hovfjäsk” och åt ”samhällets förryckta dödsgalopp”. I Framtidens konstverk skrev han: ”Vem ska därefter vara framtidens konstnär? Diktaren? Skådespelaren? Musikern? Skulptören? Låt oss kort säga: det folk som vi kan tacka konsten för.” Än har han nog inte sagt sitt sista ord.
Text: Rolf Haglund
