Efter att adagiot hade framförts 1938 av NBC Symphony Orchestra under ledning av Arturo Toscanini visste alla i USA och Europa vem Samuel Barber var. När stycket sedan användes i Oliver Stones Oscarsbelönade drama om Vietnamkriget, Plutonen (1986), nådde Adagio for strings en storpublik. I en BBC-omröstning 2004 lyftes verket fram som det sorgligaste som radiolyssnarna kände till. Versionen för kör, Agnus Dei, är bearbetad av Barber själv långt senare, han lär ha haft en mycket vacker barytonröst som han i början av sin karriär delvis levde på.
Amerikanen Samuel Barber föddes 1910 i West Chester i Pennsylvania, en stad av nuvarande Kungälvs storlek. Han var ett musikaliskt barn till mamma Marguerite som var pianist och pappa Samuel som var läkare. Bara tio år gammal skrev han operetten The Rose Tree och två år senare spelade han regelbundet orgel i den lokala kyrkan. Trots att han inte blev särskilt uppmuntrad av sina föräldrar att satsa på musiken, de tyckte att han borde satsa på sport istället, tvekade han inte. 14 år gammal började han studera komposition, sång och piano vid det privata konservatoriet Curtis Institute of Music i Pennsylvania, samtidigt som han gick klart high school. Musikstudierna fortsatte han med under tio år, men efter sin examen satsade han helt på komposition.
Barber fortsatte komponera i en neo-romantisk, lyrisk stil. Men i sin andra symfoni, skriven 1943 med premiär året efter, introducerade han elektroniska instrument som skulle efterlikna radiosignaler för flygnavigation. Han intervjuade piloter i Texas för att försöka förstå deras upplevelser under kriget. Symfonin skrev han på uppdrag av amerikanska flygvapnet, han var själv i tjänst i Army Air Forces under tre år från 1942. Musiken är rik på bilder och den känns mycket amerikansk.
När Barber reviderade sin symfoni och gav ut den igen 1947, hade han bland annat tagit bort de elektroniska radiosignalerna, och ersatt dem med en Eb-klarinett. Det sägs att han själv förstörde alla noter till symfonin 1964. Men de hittades igen av en slump på ett lager i England, och symfonin kunde rekonstrueras och spelas in med New Zeeland Orchestra under ledning av Andrew Schenck 1984.
En av höjdpunkterna som kompositör var 1949 med Pianosonat i Eb-moll Opus 26. Han skrev den till 25-årsjubileet för League of Composers, en sammanslutning för att lyfta fram ny musik av amerikanska tonsättare. Denna virtuosa och krävande pianomusik framfördes vid premiären av Vladimir Horowitz, en av världens främsta pianister, just som Barber hade önskat.
Flera gånger fick Barber motta utmärkelser för sin musik. 1958 fick han Pulitzerpriset* för sin opera Vanessa och 1963 för sin pianokonsert. Medaljer delades ut till honom för enastående insatser för konsten. Han var president för Internationella musikrådet inom Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, och arbetade oförtrutet med att förbättra förhållandena för musiker och musikinstitutioner världen runt. Han blev dessutom den första amerikanska tonsättaren på officiellt besök i Sovjetunionen.
När hans tredje opera Antony and Cleopatra möttes av negativa recensioner 1966, drabbades han svårt av depression och alkoholism. Det påverkade hans konstnärliga arbete och han isolerade sig under långa perioder. Han verkade inte trivas i rampljuset och drabbades av självtvivel och kände sig alltmer osäker, dessa känslor ökade med åldern.
Vissa anser att han hamnade i bakvattnet till de två andra samtida amerikanska tonsättarna Aaron Copland och Leonard Bernstein, som ansågs vara mer nyskapande. Barber kritiserades för att vara alltför fast i gamla former. Men ju äldre han blev desto mer förändrades hans tonspråk, det blev mer modernt, men inte experimentellt.
Han skrev sitt sista verk Third Essay for Orchestra 1978, med premiär 1980. Under flera perioder mellan 1978 och 1981 hamnade Barber på sjukhus för behandling av cancer.
Han dog slutligen 1981 i sin våning på Manhattan, 70 år gammal.
*Det prestigeladdade Pulitzerpriset delas ut varje år till amerikaner som gjort särskilda prestationer inom journalistik i tidningar, magasin och på nätet, inom litteratur, dramatik och musikkomposition.
Text: Ulla M Andersson
