Så här kan historien om Messiaen läsas:
Bara gör – tvivla aldrig, håll fast vid dina kompositionstekniker.
Bara tro – håll fast vid barnatron hela livet.
Bara ljus – håll fast vid den ljusa delen av tron och kärleken, vad som än händer.
Redan som ofödd var Messiaens liv konst. Modern, Cécile Sauvage, skrev en diktsvit till sitt ofödda barn, som han senare tonsatte. Sviten är mycket vacker, det handlar om glädjen att bära en knoppande själ (L’âme en bourgeon) inom sig, när allt ännu bara är löften. Men den talar också om förlossningens smärta, inte som den mest krävande fysiska prestation en människa kan uthärda utan som en separation:
Il est né, j’ai perdu mon jeune bien-aimé … À qui vais-je parler dans mon coeur à présent?
(Han är född, jag har förlorat min unga älskling …Med vem ska jag tala i mitt hjärta nu?)
Messiaen höll själv gärna fram dikten med stolthet långt senare.
Mycket av det som blev Messiaens livsinnehåll kom mycket tidigt och inifrån honom själv. Redan som barn intresserade han sig för både pianospel och komposition utan någon lärare, han fann också en stark katolsk gudstro utan synbar uppmuntran utifrån och var tidigt fascinerad av fåglar och deras sång. Trots att fadern var språklärare lärde sig Messiaen inte ett enda språk utöver sitt modersmål. Fadern översatte Shakespeare till franska och Messiaen satte upp pjäserna för sin lillebror i sin egentillverkade leksaksteater där ljuset färgades av sparade karamellpapper. Vid tio fick Messiaen sina första musiklärare – tre stycken! Det behövdes för att tillfredsställa hans musikaliska aptit. I julklapp önskade han sig inte leksaker, utan hellre operapartitur av Mozart, Berlioz och Wagner. Men en av hans lärare gav honom istället Debussys nyskrivna opera Pelléas och Mélisande vars tonspråk blev en av hörnstenarna i hans musikaliska universum.
Rekordtidigt började han på musikkonservatoriet. Vid elva år läste han harmonilära och kontrapunkt med skäggiga ynglingar. Förutom piano, orgel, gehörslära studerade Messiaen slagverk, vilket var ovanligt, men bidrog till hans färgstarka och originella orkestrering senare.
Man måste säga att skaparen även placerade honom rätt i tid och rum; Paris under 1920-talet var en smältdegel för ny musik, och nya konstuttryck. 1928 trycktes hans första orgelkomposition Le banquet céleste. Det var inget fel på självförtroendet hos den 20-åring som krävde att ett stycke på 25 takter skulle ta minst 6 minuter att framföra. Redan här hade han utvecklat sitt modala tonspråk som han förblev trogen livet ut. Organisttjänsten i Église de la Sainte-Trinité i Paris fick han redan 1931. Detta är en av de kyrkor som innehåller orglarnas Rolls-Royce: en orgel byggd av den berömde orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll. En sådan orgel innehåller så många och så mjuka stämmor att den liknas vid en symfoniorkester. Denna tjänst behöll Messiaen fram till sin död 1992.
1932 gifte han sig med violinisten och tonsättarkollegan Claire Delbos. Kärleken till henne blev musik som de delvis skrev tillsammans men det som började i harmoni blev alltmer komplicerat. Efter en rad missfall fick de sin son, Pascal, men sen skriver alla källor exakt samma sak. Att Claire blev sjuk men inte i vilken sjukdom. Att hon opererades men inte i vilken kroppsdel eller för vad. Något gick snett, antingen med själva operationen eller något annat. Minnes-bortfall, kroppslig och psykisk sjukdom följde, därpå institutionalisering och så småningom död 1959.
Innan dess hade ett världskrig utkämpats. Och här kommer för första gången kritiska röster om Messiaen. Även Messiaen blev inkallad, inte som stridande soldat utan som sjukvårdare. Inte desto mindre blev han tillfångatagen i maj 1940 och fick tillbringa en av de kallaste vintrarna under hela förra århundradet i fångläger. Förhållandena där var inte så svåra som i dödslägren och tillvaron underlättades ytterligare av två personer; Henri Akoka och Karl-Albert Brüll. Akoka var en judisk medfånge som smugglat med sig sin klarinett.
Han övertalade Messiaen att om Gud hade någon plan med att sätta en tonsättare i fångläger, så måste det vara att skriva musik. Karl-Albert Brüll var fångvaktare och antinazist. Han såg till att notpapper och fler instrument skaffades fram, violin, cello och piano. Om detta kan man läsa i den fascinerande boken For the End of Time: The Story of the Messiaen Quartet av Rebecca Rischin.
Kvartett för tidens ände uruppfördes utomhus 15 januari 1941. Musiken är fantastisk och räknas tillsammans med Turangalîla-symfonin som ett av 1900-talets viktigaste verk. En publik på 400 fångar och fångvaktare lyssnade andäktigt på det nästan en timme långa stycket under ihållande regn. ”Aldrig har man lyssnat till mig med en sådan hänförd uppmärksamhet och förståelse”, sa Messiaen senare. Kort efter uruppförandet förfalskade Brüll en befrielseorder för musikerna genom att tillverka en stämpel av en potatis. Detta fungerade för Messiaen som tog sig tillbaka till Paris och omedelbart blev utnämnd till professor vid Pariskonservatoriet. Akoka, däremot, rycktes ned från lastbilen i sista stund av en vakt.
Efter två försök lyckades Akoka fly genom att hoppa från ett tåg. En läkare höll honom gömd tills hälarna läkt efter fallet. Efter detta lyckades han ta sig tillbaka till den del av Frankrike som fortfarande var fri för att försöka få arbete i en orkester. Senare samma år arresterades Akokas far och Messiaen vägrade att försöka hjälpa honom. Fadern överlämnades till tyskarna och dog senare i Auschwitz. Efter detta talade Akoka aldrig mer Messiaen med. Även Brüll sökte senare upp Messiaen, men Messiaen vägrade ta emot honom.
Ingen människa består av enbart ljus, även om man, som Messiaen, försöker skriva om det ljusa och goda hela livet. Han hyllade kärleken och de ljusa delarna av kristendomen – den heliga familjen, Jesu födelse, återuppståndelsen. Yvonne Loriod, tonsättaren och pianisten han gifte om sig med, inspirerade honom till många musikaliska verk.
Sin begränsade språkkunskap till trots reste Messiaen till bland annat Amerika och Asien för att samla fågelsång som han sen inkorporerade i sina kompositioner. Även om han höll fast vid delar av samma kompositionsteknik och harmonik utvecklade han nya komponenter och tekniker långt upp i ålderdomen. Den helige Franciskus av Assisi, den enda opera han skrev, är gigantisk och tog åtta år att fullborda. Den är skriven för en 120-mannaorkester, en kör på 150 personer och sju solister. Librettot skrev Messiaen själv eftersom han hade mycket specifika åsikter om vad som skulle vara med: Ingen dialog, ingen konflikt mellan Franciskus och hans far, inga onödiga möten. Förutom den leprasjuke och ängeln är rollkaraktärerna uteslutande munkar. På så sätt kunde operan koncentreras på det enda intressanta, menade Messiaen: nämligen hur Franciskus själ utvecklades.
Blandningen av intellekt och barnatro har intresserat skribenter och historiker. Var han naiv eller bara envis? Astronomi och geologi intresserade honom, men inte till den grad att han någonsin ifrågasatte sin tro, och inte heller sig själv, tycks det. Han sa det själv i en intervju i New York Times 1988:
”Nej, jag är inte som Samuel Beckett, som säger ”O Gud, jag var en sån idiot på den tiden, och jag skrev sådant nonsens.” Jag hör alltid det jag skrivit som en del av mig själv skriven med uppriktighet, och det förblir en del av mig för att det är en plats där jag har levat.”
Text: Katarina A Karlsson
Du kan höra Turangalîla-symfonin med Symfonikerna den 13-14 oktober 2017, under ledning av Kent Nagano.
