Musorgskij lade tonvikt på namnets första stavelse (mo’ssårskij). Familjenamnet stavades ursprungligen utan ”g” i olika former och tonsättaren skrev ända in på 1860-talet namnet så. Sina brev undertecknade han ofta Mussorjanin. Förmodligen lades den extra bokstaven till då ursprungsnamnet kunde hänföras till det ryska ordet för ”skräp”.
Efter fransk-tyska kriget ville han efter 1870 inte längre tala om Petersburg utan sa i stället Petrograd – som före honom Pusjkin och Balakirev. Peter den stores stad, grundad 1703 som Sankt Petersburg, omdöptes till Petrograd 1914, därefter till Leningrad 1924 och 1991 åter till Sankt Petersburg. Tvärtänkaren Musorgskij omdöpte själv staden till Piter, efter holländskans Pieter, inte ofarligt då det kunde spegla tsarkritik av det slag som formulerats på 1860-talet av ”narodniks”, en socialt medveten medelklassrörelse.
Musorgskij var allt annat än modest. Hans 200 brev beskrivs ofta som oöversättbara. Även ryssar måste ofta, så att säga, översätta dem till ryska. Problemen ligger i hans gammalslaviska ord och lika åldriga grammatik med ursprung i folkdjupen. Lika originell var hans musik, som om han klivit direkt ur den stora ryska litteraturen, särskilt i sina historiska operor och särskilt i Boris Godunov som vi nu äntligen får höra i Göteborg i den rustika originalversionen från 1868-1869.
Vem var då Musorgskij? Han föddes 1839 i byn Karevo där hans mors utblottade bojarsläkt (feodaladel) ägde ett gods inte långt från kloster- och fästningsstaden Pskov med anor från 900-talet. Modern hade lärt honom spela piano när han var sex år. Som tioåring togs han och hans bror in på gymnasium i nuvarande Sankt Petersburg. Vid 13 år fick han börja i tsargardets kadettskola. Samma år debuterade han som tonsättare med en Fänrikspolka för piano.
En ung Musorgskij som kadett i Preobrazhensky Regimentet.
Den unge officeren var kvinnornas extravagante snobb, i snävast möjliga uniform. Men elegansen skulle förgå. Den som sett Ilja Repins porträtt (i sidhuvudet), i morgonrock med röda uppslag och folkligt broderad skjorta, trodde knappast att han då var bara 42 år, nedsupen med epileptiska anfall. Porträttet hade knappt torkat, när han en vecka senare dog.
Som officer hade han blivit bekant med musikerna Borodin, Dargomyzjskij, Cui, sin blivande lärare Balakirev och bröderna Stasov. I slutet på 1850-talet bildade de en tonsättargrupp som av Vladimir Stasov döptes till ”Den mäktiga skaran”, eller ”De fem”. Den var på tvären till det mesta i musiklivet. Våren 1861 greps Vladimir Stasov av polis sedan han avbrutit en Beethoven-konsert med rop om att inte en not till av Beethoven skulle tillåtas – säker på att ha hela publiken med sig i förbudet. Balakirev avsade sig ledarskapet för hela gruppen sedan fyra av dem börjat ägna sig åt opera.
Gruppen var synnerligen brokig. Den bildades av den eldfängde och dominante tonsättaren och dirigenten Milij Balakirev (1837–1910), kemiprofessorn Alexander Borodin (1833-1887), kritikern och fästningsingenjören Cesar Cui (1835–1918), officeren och tjänstemannen Modest Musorgskij (1839-1881) och yngste medlemmen, marinofficeren och militärmusikinspektören Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844–1908). Nära gruppen stod tonsättaren och pianisten Alexander Dargomyzjskij (1813-1869) samt konst- och musikkritikern Vladimir Stasov (1824–1906).
Men redan 1858 lämnade 19-årige Musorgskij officerstjänsten efter ett psykiskt sammanbrott. Han skyllde på sitt onanerande, sin ständiga upphetsning, sin fruktansvärda drift att vilja veta allt, sin överdrivna självkritik och sitt svärmeri för Lord Byrons Manfred. Efter några badkurer for han till Moskva för att bli musiker. Där mötte han mentorn Rimskij-Korsakov som såg hans särart, trots ”absurd, inkonsekvent harmonik, ful stämföring, ologiska modulationer och en hopplös teknisk förmåga”.
Rimskij-Korsakov erkände för övrigt sin egen begränsning när han sedan lämnade ”De fem”: ”Jag var en dilettant som inte kunde någonting alls. Det medger jag öppet inför hela världen. Jag var ung och självmedveten. Självförtroendet sporrades av anbudet att bli kompositionsprofessor. Då var jag inte ens i stånd att anständigt harmonisera en koral, hade inte skrivit en enda kontrapunkt och om fugor hade jag bara en dunkel aning. I mina stycken strävade jag omedvetet efter renare och korrekt stämföring, som jag fann intuitivt och på gehör. Mina begrepp om musikalisk form, särskilt om rondon, var helt förvirrade.” Sådana var nästan alla i gruppen, särskilt Musorgskij.
Efter förlusten av familjegodset tvangs Musorgskij till arbete som tjänsteman, från 1863 i kommunikationsdepartementet och från 1869 i skogsvårdsdepartementet. 1874 återvände han till Sankt Petersburg där operan Boris Godunov (1868–69) kom att uruppföras och bland annat Tavlor på en utställning skrevs. Han dog isolerad och utfattig i mars 1881.
Brygden av brushuvuden i ”De fem” var explosiv i en tid av liberalisering, sociala reformer och kulturell uppblomstring i västeuropeisk romantisk anda. Därtill revolutionär patriotism och aggressiv utrikespolitik, särskilt när i mars 1861 livegenskapen i landet upphävdes. 47 miljoner livegna bönder skulle slussas in i ny existens, knappast ännu fria, men stödda av frihetlig litteratur som Gontjarovs roman Oblomov och Alexander Pusjkins versroman Eugen Onegin – dock inför irriterat motstånd från stora delar av adeln och byråkratin. Idéer och planer bubblade som i en sjudande gryta.
Bäst att här ge Musorgskij själv ordet, i en bekännelse som blivit nästan aforistisk:
”Livet kallar mig till nya musikaliska uppgifter, till omfattande musikalisk verksamhet. Nu gäller det att fortsätta på denna goda väg, längre och ständigt längre. Vad jag skapat är förstått. Nu strävar jag med stor iver mot nya stränder i denna hittills strandlösa konst. Att outtröttligt, utan fruktan och oförvillat söka dessa stränder för att ge foten fäste i det förlovade landet – det är en oerhörd och fascinerande uppgift.”
Han trodde sig nå ett viktigt mål i sitt ”musikaliska folkdrama” Chovansjtjina, än större tänkt än Boris Godunov, och än hårdare behandlat av Rimskij-Korsakov. Denne strök över 800 takter, därav en hel akt, för att göra det mer ”kultiverat”. Verket låg ofullbordat vid Musorgskijs död och förkastat av Kejserliga teatern i Sankt Petersburg som fått nog av revolutionära folkoperor. Den sattes upp, kraftigt beskuren, av en amatörtrupp 1886, före Mariinskijteaterns egentliga premiär med den berömde bassångaren Fjodor Sjaljapin 1911. Denne vägrade dock sjunga annat än Rimskij-Korsakovs version, utom finalen som Stravinsky skrivit efter Musorgskijs egna skisser. Operan skildrar uppror, mordplaner, religiös splittring och strider om tronen, allt samlat till några få dagar under Peter den store, som till sist, 1698, lät halshugga 2000 oppositionella och paramilitära ”streltser” (adelns vaktmän) på Röda torget i Moskva.
Kuliss till akt 2 av Boris Godunov, akvarell av Leon Bakst (1913).
Som hans främsta storverk skulle omsider Boris Godunov erkännas. Först efter lång väntan på tillstånd från tsarens censur sattes den upp i januari 1874 – efter ett år av prov och repetitioner av olika avsnitt. På klaverutdraget var stycket tillägnat ”Er alla som med goda ord och välvilligt bistånd låtit mig förverkliga idén som är min grund till Boris Godunov.” En vecka senare lade han till orden: ”Jag uppfattar folket som en övergripande person, besjälat av en enda idé. Den är min uppgift. Jag har försökt genomföra den i operan.”
Vid uruppförandet på Mariateatern i Petersburg skulle fyra damer, däribland Stasovs dotter, på estraden ge en lagerkrans till tonsättaren. Teaterledningen vägrade för att inte kränka dirigenten Eduard Nápravnik. Överlämnandet gömdes bort i kulisserna. En rasande Musorgskij ”spydde gift och galla” i pressen, desto mer sedan kollegan Cui gjort sig lustig över damernas uppvaktning i sin delvis nedgörande recension. Där stod: ”Boris har två misstag, de sönderhackade recitativen och musikidéernas isolering, så att operan bitvis får potpurriartad karaktär.” Om köravsnittet i finalens revolutionsscen skrev Cui: ”Första temat är kraftfullt och manligt, det andra däremot pipigt och pladdrigt”, dessutom med fotnoten: ”I våra ringdanser piper kvinnor nästan jämt.” Cuis slutkläm löd: ”Operans huvudsakliga fel är i huvudsak omognad, att tonsättaren inför sig själv inte är sträng och kritisk nog, med slapp självbelåtenhet och brådstörtat komponerande som resultat.”
Först en ny tonsättargeneration – från Ravel och Debussy till Stravinsky, Prokofjev och Janáček – insåg Musorgskijs betydelse. Att hans original-Boris väcktes till nytt liv i Leningrad den 16 februari 1928 skedde på initiativ av Lenins kulturminister Anatolij Lunatjarskij, senare driven i offentlig landsflykt av Stalin. I en essä 1926 hade han velat ersätta Rimskij-Korsakovs “atlas och siden” med originalets medkänsla med de förtryckta och förbittrade: ”Det är vår samhällsplikt att gå tillbaka till Musorgskijs ursprung, utrensat av censuren, förfinat av annan mästares elegans, försvagat och förkastat.”
Text Rolf Haglund
