Har du en granne som älskar att prata om expansionskärl? Som börjar prata så fort hen ser dig och inte slutar förrän du går vare sig du lyssnar eller ej? Och känner du i så fall både att ditt liv rinner bort och att du är en elak snobb som inte kan ha ett vanligt samtal om enkla saker?
Tonsättaren Kaija Saariaho hanterare sådana möten helt galant. För henne kunde just flödet av stavelser bli en grå slöja att använda i en opera. Material till de stora vävarna som hennes musik består av.
”Så hör jag för första gången en tonsättare som kan gestalta och berätta något meningsfullt i den här ljudvärlden. Cellons klang beskriver inte fjärilen eller några sentimentala sommarminnen, ljuden liksom är fjärilen…” Jonas Valfridsson, Expressen
Kaija Saarihao, född i Helsingfors 1952, kom som nummer 17 i en brittisk omröstning om de bästa tonsättare som någonsin levat. Inget i hennes bakgrund bäddade för detta. Pappan jobbade i stålindustrin, mamman var hemma med de tre barnen. Om kvällarna bad Kaija mamman stänga av kudden, så stark var musiken hon hörde inom sig. Men enbart den känsligheten hade inte tagit henne till nummer sjutton på listan. Det var naturligtvis begåvning, men också en enorm portion envishet som bar henne hela vägen från Helsingfors till Polarpriset 2013 och ett otal andra priser. Som att gå till Paavo Heininens kompositionslektioner på Sibeliusakademin utan att vara antagen elev.
Målet var att studera där, något annat fann hon sig inte i, Heininens protester hjälpte inte. Det faktum att hon var kvinna – den enda – gjorde att flera lärare vägrade undervisa henne. De tyckte hon slösade bort sin tid, berättade Saariaho för The Guardian.Naturligtvis blev hon antagen elev, men trenden inom kompositionsutbildning under 1970-talet var att göra musiken för komplicerad, tyckte Saariaho. Puls, tonalitet, melodier var inte tillåtet och hon ville inte skriva musik baserat på negationer.
Via studier i Darmstadt hamnade hon i Paris och IRCAM, det franska musikforskningsinstitutet som låg i framkant inom avantgarde och elektroakustisk musik.
Där fanns spektral musik, det vill säga musik som bygger på datoriserade analyser av övertonsserien, den musik som spontant låter i naturen i trädens sus och vattnets porlande. Här kände Saariaho igen den musik hon alltid hört inom sig. Det ledde till hennes första verk för orkester, Verblendung 1984, som fortfarande räknas som ett av hennes bästa.Sopranen sjunger ”I am a woman, I am!”, elektroniska ljud bildar skuggor och resonanser till de akustiska instrumenten. Samma teknik ligger bakom hennes mest spelade verk, Graal théâtre, för violin.
En annan viktig sak för Kaija Saariaho var samarbete med andra konstnärer. Operan Innocence, om något så samhällsaktuellt som en skolskjutning, gjorde hon tillsammans med två författare, hennes egen son, författaren Sofi Oksanen och dirigenten Susanna Mälkki. Sonen Aleksi Barrière berättade för New York Times: ”Hon vet att varje gång hon knuffas ut ur sin komfortzon finns det en dörrmatta som säger ’Välkommen!’”
En sådan knuff var hennes första opera L’ Amour de loin som blev hennes verkligt stora genombrott vid urpremiären 2000. Denna historia om medeltida trubadurkärlek hamnade sen på Metropolitan Opera i New York. Det var andra gången någonsin som en kvinnlig tonsättare spelades där. Våren 2023 spelades så hennes Adriana Mater på både Metropolitanoperan och Norrlandsoperan samtidigt.
Kung Carl XVI Gustaf delar ut Polarpriset till Kaija Saariaho 2013.
Saariaho blev framgångsrik inom elektro-akustisk musik, kammarmusik, orkestermusik och opera. Orion för orkester är ett vackert verk där hon ville uppnå en känsla av att komma utanför tiden, berättade hon för amerikanska National Public Radio – ”Detta är min dröm – att min musik och lyssnaren ska komma dithän och sen frågar jag mig, vad gör jag nu? Hur ska jag ta dem härifrån utan besvikelse? Hur tar jag mig själv ut? Ska vi komma ut alls? För mig är det det mest centrala och fantastiska som kan hända i orkestermusik.”
Saariahos mål var att beskriva människans inre värld. Tidningen The Guardian säger att hon har ”givit sin publik något av de mest lysande, förföriska och rent sensuella upplevelser de kan hoppas på”. Så nästa gång du blir tagen som gisslan i någons monolog om värmeinstallation, gå raka vägen hem och lyssna på Kaija Saariaho. Hon fortsätter att vara en samtalspartner som ger fantasin vingar och en tro på att själva livet kan vara ett expanderande kärl.
Text: Katarina A Karlsson
Foto: Maarit Kytöharju, Andrew Campbell & Erik Mårtensson
