Joseph Haydn föddes 1732 i den lilla österrikiska staden Rohrau i ett musikaliskt men enkelt hem. Föräldrarna märkte tidigt hans begåvning och lämnade redan som sexåring bort honom till en släkting för att undervisas i musik.
Joseph Haydn, längst ner till vänster, spelar cembalo i Esterhazys palats.
Åtta år gammal flyttade Haydn sedan till Wien för att sjunga i Stefansdomens kör. Där förblev han kvar i nio år tills hans röst förändrades. Enligt en historia ska han ha klippt av hästsvansen på en pojke i raden framför och sedan vägrat ta emot bestraffning. Pryglad blev han i alla fall – och satt på gatan som hemlös utan pengar.
Därefter följde några år då Haydn arbetade med att undervisa, frilansa som musiker och, i ett kallt vindsrum med läckande tak och utan spis, studera och komponera. I efterhand beskrev Haydn sin lycka trots de enkla förhållandena: ”Jag avundades inte någon kung där jag satt vid min maskätna cembalo.”
Ryktet om Haydns talang spreds snabbt från mun till mun. Till slut ledde det till han fick sina första aristokratiska arbetsgivare: baron Carl Josef Fürnberg, som han skrev sina första stråkkvartetter för, och greve Morzin för vem han skrev sina första symfonier.
Men riktigt hemma var Haydn inte förrän Morzin hamnade i ekonomiska problem och han fick möjlighet att flytta över till den förmögna familjen Esterházy. Där var Haydn tvungen att inställa sig samma tid varje dag. Han bar uniform. Han kunde inte säga upp sig utan tillåtelse och inte heller röra sig fritt. Hans kompositioner tillhörde familjen och åt gjorde han med husets personal. Men till skillnad från Beethoven, som senare skulle vägra sitta vid tjänarnas bord, ska Haydn ha funnit sig i situationen utan några tecken på bitterhet.
Haydn var nöjd och glad med den uppskattning han fick, liksom möjligheten att komponera, experimentera, förbättra och förnya sig. Han var omtyckt och respekterad av övriga musiker, och tyckte mycket om att skämta, något man kan se spår av i hans musik, exempelvis i de ”falska” sluten i stråkkvartetten som just kallas för ”Skämtet”, eller det plötsliga i pukslaget i den 94:e symfonin.
Mycket musik blev det. Haydn är en av historiens mest produktiva tonsättare. Och något som underlättar om man ska skriva musik fort, och i stor kvantitet, är att man komponerar enligt specifika former.
När senbarockens mästare Bach och Händel gått ur tiden 1750 respektive 1759 hade det uppstått något av en mellanperiod. Barocken föll ur modet utan att något nytt riktigt fått fäste. Det stora med Haydn är att han inte fortsätter i etablerade format utan själv anpassar och utarbetar de strukturer han ska komponera enligt. Han utvecklade således exempelvis sonatformen och la på det viset grunden till hur en symfoni och en stråkkvartett skulle se ut och skrivas, inte bara av Mozart och Beethoven, utan i många hundra år framåt i tiden.
Ett stort år i Haydns karriär var 1779. Då fick han tillåtelse att skriva musik till andra än familjen Esterházy, samt få sina kompositioner utgivna. Det ledde till att Haydn under de följande åren – trots sin isolering – skulle komma att bli en av Europas mest berömda tonsättare.
Ett annat viktigt år är 1790 då ett generationsskifte ägde rum inom Esterházy och musiken inte längre hade samma prioritet. Haydn, som då hade arbetat i familjen i närmare 30 år, fick ha kvar sin anställning (som han behöll ända till slutet), men knappt med några uppdrag. Det ledde till att han för första gången fick möjlighet att resa.
Adam och Eva och skapelsen, målning av Isaak van Oosten.
Haydn besökte London där han välkomnades som en stjärna. Det var under hans andra besök i staden som han började komponera Skapelsen, ett oratorium inspirerat av Händel som brukar lyftas fram som hans stora mästerverk och höjden på hela hans karriär. Det är ett monumentalt verk om livets mysterium och hur Gud skapar världen, djuren och människan, liksom om kärleken mellan Adam och Eva, som fullkomligen sprudlar av tonmåleri – med allt från stjärnor som föds till kuttrande duvor och smidiga tigrar – och värme.
Tidigare hade Haydn komponerat snabbt och mycket. Nu var han fri entreprenör och kunde lägga mer tid på att skriva och skriva om. Haydn ville att Skapelsen skulle bli ett verk för eftervärlden.
I ett brev skrev han att en inre röst sagt åt honom: ”Det finns i denna värld så få glada och nöjda människor; sorg och elände förföljer dem överallt; kanske kan ditt arbete bli en källa för en människa som tyngs ned av oro, eller belastas av affärsåtaganden, att för en stund finna lugn och ro.”
Hela sitt liv hade Haydn arbetat som tjänare. Nu var han en framgångsrik Konstnär med stort k. Men syftet med hans musik hade inte förändrats: Att skänka glädje och några minuters vila från livets vedermödor.
Efter framgångarna med Skapelsen skrev Haydn ytterligare ett oratorium, Årstiderna. Sedan tog ålder och sviktande hälsa över. Enligt Haydn själv ska Årstiderna ha ”brutit ryggen” på honom, och förutom sina två sista mässor skrev han inga fler större verk.
Han höll sig mer och mer hemma där han fick ta emot många uppskattande besökare. 1809 gick Napoleons trupper in i Wien. Men Haydn vägrade att lämna sitt hem. Napoleon placerade då ut en hedersvakt åt honom utanför huset. Den 17 maj fick Haydn glädjas åt att en fransk officer kommit förbi för att sjunga en aria ur Skapelsen för dess kompositör. Två veckor senare somnade Haydn in 77 år gammal.
Text: Carl Magnus Juliusson
