Dowland är en av de största tonsättare England haft. Han är i samma klass som Purcell och Britten och förnyade sin tids musik genom sina sånger och genom att använda de gamla dansformerna galliard och pavane för att skriva rytmiskt komplicerad konstmusik som fortfarande uppskattas.
Semper Dowland, semper dolens, ungefär: alltid Dowland, alltid sorg/smärta. Detta är överskriften till ett av hans musikstycken, Lacrimae eller Flow My Tears som den heter när den sjungs. Den finns i många varianter och var Dowlands mest kända sång, så känd att den nämns av ett borgarpar i en samtida pjäs. Det är intressant för oss 1600-talsnördar, för det betyder att sången var känd även för de människor som inte hade råd att köpa noterna. Lacrimae börjar med fyra toner som blivit sinnebilden för sorg och har sedan dess använts av tonsättare inkomponerat i andra verk. Tonerna kommer med en hälsning från Dowland till oss om att bra musik ofta får ett långt liv, men framför allt är de en sorts smärtpunkt och ju mer de används desto mer avlagringar blir det runt motivet.
Men hur smärtsamt var Dowlands eget liv? Melankoli var på modet i 1600-talets England. Robert Burton skrev mastodontverket The Anatomy of Melancholy som trycktes och omarbetades fem gånger. Att vara melankolisk var inget skamligt utan snarare tvärtom. Självklart kan Dowland ha varit ledsen på riktigt, men knappast för brist på pengar. Han var en av sin samtids bäst avlönade musiker.
John Dowland föddes troligen 1563 och lite är känt om hans barn- och ungdom. Men eftersom han tycks ha varit från ett aristokratiskt hem var förmodligen hans barndom lika hemsk som andra barns från samma samhällsskikt. Alla barn hade ammor, de skickades ofta ut på landet där amman bodde och fick sedan ryckas upp med rötterna och knyta an till nya vuxna efter något år. Var de därtill pojkar kom senare internatskolan med en ny främmande miljö. I dag talar vi om hur livet kan färgas av dålig anknytning tidigt i livet. Brist på empati lär vara ett av problemen. I så fall hade varenda överklasskotte såna problem på Dowlands tid och det verkar väl troligt när vi tänker på den tidens nöjen? Det är lätt att tänka sig förfinade vanor när man hör Dowlands musik eller njuter av Shakespeares pjäser, men det allra största nöjet för hög som låg var det djurplågeri som pågick för fulla hus under vinterhalvåret på samma scener som spelade Hamlet om somrarna. Ett stackars djur, oftast en björn eller rentav ett lejon, bands till en stolpe i mitten av arenan medan hundar hetsades att attackera det. Lejon och björnar fanns i Kung Jakob I:s eget zoo, inhyst i Towern för att beskådas resten av året. Dem såg inte Dowland mycket av eftersom han arbetade utomlands större delen av sitt liv, och här kommer anledningen till hans sorg, enligt honom själv: han ville arbeta och uppskattas hemma i England.
Lutan var Dowlands instrument, till att börja med troligen en sexsträngad i hans ungdom, en sjusträngad under större delen av hans liv och en niosträngad mot slutet, menar lutenisten Paul O’Dette som är en av de många som gjort fina inspelningar av hans musik.
Men Dowland skrev också musik för röst och luta, hans första sångbok som utkom 1597 blev starten på en vurm som höll på i 25 år. Alla som kunde verkade vilja ge ut liknande böcker. De kostade var och en 20 pund, det vill säga 10 gånger en snickares årslön. I dag ligger de för en liten peng på databasen Early English Books online. Jag har läst 755 sånger (jag sa ju att jag är 1600-talsnörd) utgivna under den här perioden i ett land som beboddes av omkring fyra miljoner människor där ett privilegierat fåtal hade råd med dem. Att det var just Dowlands bok som blev starten säger en del om hans musiks kvalitet, liksom samtida vittnesmål: “The strings thou pluckest quite overwhelm my heart” skrev kollegan Thomas Campion.
Lutspelerskan av Carvaggio, omkring 1597. Metropolitan Museum of Art, new York City.
Varför ville då inte det engelska hovet anställa honom? Ett skäl var att han var katolik, vilket han blev under sin första anställning i Frankrike. Detta var inget problem för småfurstarna i Tyskland han senare arbetade hos och inte heller för Kung Kristian IV av Danmark. Till och med påven ville anställa honom. Men Dowland ville hem, han skrev flera brev och bad om detta, och till slut även den sortens smicker som drottning Elizabeth I var så svag för. Hans hyllningssång till ”The queen of love and beauty” färdades från Danmark över Nordsjön 1603 och kom fram när den åldrade, skalliga drottningen med ett par återstående, svartnade tänder just avlidit.
Dowlands sånger sålde ändå som smör i London och genom att kung Kristian var så generös kunde Dowland övervaka tryckning av sin musik på plats i England under långa ledigheter. Sen kom då den nye regenten, Jakob I, och Dowland fick nytt hopp. Kung Jakob var gift med kung Kristians syster Anne, så allt såg bra ut. 1606 hade Dowland troligen blivit så dyr att danska hovet inte längre hade råd med honom. Han dedicerade drottning Anne sitt verk Lachrimae or Seaven Tears.
Dowland var nu Europas mest berömda musiker och 1610 fanns åter en vakans som musiker vid engelska hovet. Den gick till Simon Merson, en person som redan då räknades som en nolla. Dowland brast ut i en bitter litania i företalet till verket A Pilgrimes Solace, där han förbannade simpla kantorer, sångare och självutnämnda experter som inte hade någon respekt för verklig kunskap.
1612 kom äntligen den efterlängtade upprättelsen med en anställning vid hovet. Det tycks inte ha hjälpt. Bitterheten hade kanske gjort såna avtryck i honom att den blivit en del av honom?
Inte var det glada sånger som kom från den store musikerns penna. Av 94 utgivna sånger går ett fåtal i dur. Hans musik för ensemble, eller “consorts”, är inget undantag. Det sista han skrev var Teares or Lamentacions of a Sorrowful Soule.
Inget kunde liva upp honom, vi vet att han var gift, men han talar aldrig om sin hustru, han hade barn, men nämner dem inte, inte vad de hette eller ens hur många de var. Bara sonen Robert har gått till historien genom att ge ut sin fars verk.
John Dowland gick till historien med sitt varumärke intakt: Semper Dowland, semper dolens.
Text Katarina A Karlsson
