Vi börjar från början, det vill säga barndomen. Johannes Brahms föräldrar beskrivs som omaka. Birfilare är inget ord man hör till vardags nu för tiden men var det ord Johannes Brahms far, Johann Jacob använde för att beskriva sig själv: en som spelar fiol för en öl.
Fadern myntade aforismen “om en kontrabas spelar rent är det en ren olyckshändelse”. Och det var just kontrabas han spelade… Han var också begiven på alkohol och spel. Modern, däremot, var en skicklig sömmerska som älskade böcker. Johannes blev själv boksamlare så småningom och sa att hans livs lyckligaste ögonblick var när han och modern satt framför brasan och diskuterade.
Den bild av sig själv som Brahms har låtit gå till eftervärlden är kraftigt redigerad. Brev, anteckningar, tidiga kompositioner, allt slängde han. Städerskan var tillsagd att aldrig lägga lock på papperskorgen. Därför är Johannes Brahms liv öppet för spekulationer: Är det sant att han spelade piano på bordeller vid tolv års ålder? “Nej”, säger Georg Bozarth i uppslagsverket Grove, “ja”, säger biografin av Jan Swafford som föreslår att han kan ha blivit sexuellt utnyttjad där.
På fyllan kunde han bli indiskret på gamla dar och beskriva sin barndom som en förbannelse. Han gifte sig aldrig, men var en flitig besökare av bordeller.
Men det magra materialet om Brahms liv har också gjort det möjligt för manliga historiker att skriva fram det maskulina geniet. En vana som inte gått ur modet. Påfallande ofta sker det genom att beskriva geniernas utseenden; rena, nordtyska drag, blå ögon, djärva näsor, befallande blick och liknande uttryck. Att över huvud taget sätta ett adjektiv på ett utseende blir frimärken som sen följer med in i nästa beskrivning.
Brahms är full av frimärken, och undra på det som han såg ut!
Det man vill lyfta fram, förutom genialitet och snygghet, är också kön. Det här är vad som står i Grove än i dag:
”Brahms som ung i Hamburg beskrivs av bekanta som blyg och reserverad, tankfull och ödmjuk; med fina drag, långt ljust hår, lysande blå ögon och ljus röst utstrålade han en något androgyn bild. Man kan också spåra en dubbelnatur i hans tidiga verk; känsliga tonsättningar av dikter om unga flickors problem samexisterar med energiska, instrumentala allegron och scherzon som frammanar den atletiska skickligheten hos en tonårspojke”. (Georg S Bozarth, The New Grove Dictionary of Music and Musicians)
Inte heller Jan Swafford tror läsaren om att själv kunna se och tolka bilder i hans stora biografi om Brahms utan lägger till i kursiv stil under porträttet av Brahms: ”Brahms som skägglös 30-åring: dragen fortfarande vackra, men nu med en aggressiv underläpp och en myndig blick.” Brahms mor däremot, beskrivs så här av Swafford: “liten, sjuklig, halt, alldagligt ansikte, fast med lysande ögon som Johannes fick ärva”. Uppslagsverket Grove skriver att Brahms fars dåliga uppträdande berodde på att Brahms mor var äldre än maken. Genomgående försitts inga möjligheter att skriva ner kvinnan och upp mannen.
Men nu lämnar vi historikerna och går till den bild som Brahms själv trots allt lämnat, den som kommer fram i hans brev. Under två år skrev han dagligen brev till Clara Schumann, och resten av deras liv då och då, om än inte så flitigt som i början. Han bad senare att få dem tillbaka, men hon vägrade och tur var det.
Dessa brev ger oss en bild av mannen Brahms som hade varit svår att få annars. Relationen mellan Clara Schumann och Johannes Brahms tänker jag inte spekulera över här, för det finns det redan så många andra som gör, men i den vänskapen visade Johannes Brahms sina bästa sidor. Musiker, som på den tiden var ett resande skrå, hade inte de nätverk av släktingar och grannar som en barnfamilj behöver. Brahms var full av beundran inför den världsberömda konsertpianist han lärt känna i Clara Schumann. Så när maken Robert togs in på mentalsjukhus var det Johannes Brahms som åkte i väg och hjälpte Clara, som var gravid med det sjunde barnet. Själv var han vid den här tiden fattig och okänd. När Johannes tillägnade Clara ett pianostycke bad han om ursäkt:
”Jag har dristat mig att sätta ert namn vid sonatens början. Måtte nu inte detta framstå så framfusigt som jag själv tycker just nu, jag vågar nästan inte skicka den till er.” I ett av breven klagar han över hur tråkigt det är att tala om musik med andra män i timtal, när han i stället kunde ha tillbringat samma tid med att spela tillsammans med henne.
Nästan 30 år senare kom ytterligare ett bevis på hur han kunde stå upp för en vän i nöd och det handlade om Amalia Joachim, hans bäste väns hustru. Violinisten Joseph Joachim hade Brahms känt och hållit kontakt med sen tonåren. Ändå tyckte han att Joachim bar sig så illa åt mot sin hustru att han för en tid sa upp vänskapen med honom. Men riktigt nära vän tycktes ingen, utom Clara Schumann ha blivit.
Brahms beskrivs som taktlös och svår att ha att göra med. Ömsom högljudd och skämtsam, ömsom reserverad och nedstämd. Clara Schumann skyllde detta på dålig uppfostran och de enkla förhållanden han kom från.
För en man med så stor självkritik var det kanske tungt att bli liknad vid Beethoven. Det damoklessvärdet bar han med sig från 20-årsåldern, när kung Georg V av Hannover placerade det där. Även hans tidigaste lärare ville beskriva honom som ett underbarn, men Brahms var inte en Mozart som producerade praktiskt taget felfri musik med stor fart. Tvärtom, också när det gällde musik fick Brahms papperskorg ta emot en hel del. Han lyckades ändå leva upp till förväntningarna med den äran. Brahms hade lyckan att få stor framgång under sin levnad även om början blev skakig. Detta trots att han sannerligen inte var en som vände kappan efter vinden.
Han tackade till exempel nej till ett hedersdoktorat i Cambridge. Men det kan ha berott på hans motvilja mot båtar, trots att han växt upp i Hamburg. Han reste också bort för att slippa den stora festiviteten som staden Wien planerat till hans 60-årsdag.
Fyra år senare dog han i levercancer. Läkarna påstod in i det sista att det var gulsot och att han skulle bli frisk. Mat och dryck hade alltid varit ett av Brahms glädjeämnen i livet. Det är fint att tänka på att det sista han fick i sig innan han dog var ett glas gott rhenvin.
Text: Katarina A Karlsson
