Redan Symfoni nr 3 tillmättes på 1970-talet tvetydiga kvalitéer. TT sände ut att denna symfoni då uppfyllde Kinas höga krav på vad som borde spelas i ett revolutionärt samhälle, medan västmusik i övrigt bannlystes. Den västerländska konstmusiken speglade ”bourgeoisins vämjeliga, ruttna liv och dekadenta känslor” – med Beethoven och Schubert i spetsen. Allt ingick i kampanjen mot filosofen Konfucius. Den tragiska och mörka Symfoni nr 4 tillkom sedan Sibelius opererats för en tumör på halsen. Den rörde sig i atonalitetens utmarker och ledde till att han därpå med stor tvekan tog itu med Symfoni nr 5 – och återfann tonaliteten, i en tid då de flesta andra övergav symfonin för nya uttrycksformer.
Inför nr 5 sa han att det var som om ”Gud för ett ögonblick öppnat sin dörr, varvid hans orkester spelat femte symfonin”. Han fortsatte: ”Vi närmar oss den förutsedda religiösa tidsåldern, men en religion är omöjlig att definiera – allra minst i ord. Men måhända är musiken en spegling.”
Mindre än att komponera symfonin hade han upptäckt den. Tyvärr tyckte inte alla så. Just Symfoni nr 5 gav upphov till omdömet ”Le plus mauvais compositeur du monde”, världens sämste tonsättare. Tolvtonsteoretikern René Leibowitz beskrev hur ”några vaga tonfigurer, banala och vulgära, utan stadga, fungerar som teman. De rör sig fumligt, deras harmonier är inkorrekta, påvra, schematiska. Plötsligt hejdas dessa teman på sin stråt, tydligen utan att tonsättaren drömt om att utnyttja de futtiga möjligheter som, trots allt, bor i dem. Sedan kommer de tillbaka, utan rim och reson och utan sammanhang med det föregående och efterföljande – nu söndermalda, förvridna, ännu mer fumliga och förvridna än vid den första presentationen…”
En stor tveksamhet, men nu hos Sibelius själv, skulle återigen möta oss i Symfonierna nr 6 och 7.
Nr 6 ville han inte ens kalla symfoni utan orkesterfantasi, Fantasia I, med kyrkotonal grundfärg, ”ett i högsta grad doriskt verk”, med en strängare kontrapunktisk utformning än i något annat verk av Sibelius.
Nr 7 gick ut i världen som Fantasia sinfonica I, tillkommen i en känsla av livsglädje och vitalitet, medan han själv föreställde sig finalen som ”ett hellenskt rondo”, musik som handlade om musik och inget annat, organiskt växande i en enda sats.
En av världens ledande kritiker, Observers Peter Heyworth, har beskrivit hur han sorgset bara skakade på huvudet inför ett omdöme om Symfoni nr 7 – en lumpsäck av lösa infall, ”a rag-bag of gimmicks” – ända tills han upptäckte att orden en gång skrivits av honom själv:
”Därefter säckväv och aska, mea maxima culpa” (totaltyst i Guds hus). Rodnande insåg han att han med sina ord vänt sig mot en äldre generations utmålande av Sibelius som musikens frälsare gentemot det nyaste, så som Mendelssohn femtio år tidigare knuffats ned från tronen av alla Wagner-anhängare.
För både Heyworth, och Leibowitz, hade det gällt att ta strid för Schönberg-traditionen, som i sin tur utövade ett paralyserande och fördömande tryck på Sibelius. Denna självinsikt förmådde nu – detta var i december 1965 – Heyworth till en intressant omprövning av fallet Sibelius, må vara från engelskt perspektiv.
Heyworth skrev:
”Hur kan man förledas till ett så orimligt ställningstagande? I mitt fall, och i mångas i min generation, är svaret alldeles för uppenbart. Från vår skoltid hade vi drivits halvt till raseri av Lamberts, Newmans, Grays och en härskara mindre apostlars sätt att göra Sibelius till den moderna musikens räddare. Ingalunda för första gången hade engelsk musik tagit skydd undan nuet under rockskörten på tonsättare som hade märkligt lite med saken att göra, liksom man 50 år tidigare glorifierat Mendelssohn för att undvika en konfrontation med Wagner.
Men varför skulle just Sibelius väljas ut för denna tvivelaktiga ära. Svaret ligger i det engelska musiklivets egendomliga situation efter första världskriget. Liksom i resten av Europa skedde det i födslovåndorna av en växande reaktion mot senromantikens extravaganser. Det var också angeläget att befria sig från skammen över att vara en tysk musikkoloni. Schönberg-skolan attackerades givetvis från båda hållen. Hade då inte Stravinsky kunnat göra tjänst, som i Paris?
Det engelska samhället var för konservativt och engelskt musikliv alltför hemvävt för att tilltalas av en figur samtidigt så radikal, kosmopolitisk och briljant – och därutöver så förmodat osund.
Sibelius ansågs fylla behovet i fråga. Hans musik hade en klassisk attityd som inte kunde förnekas. Den markerade ett återvändande till formen. Den hade stark nationell prägel. Men
främst: när en harmonisk himmel ifrågasattes hade han nästan ensam talang att andas ny luft i en obekymrat konservativ harmonisk värld.
Förvånande nog ifrågasatte hans anhängare aldrig om detta framsteg mindre var en ny utväg än ett sent bidrag ur en avlägsen provins till en stor tradition, redan i full upplösning. Men detta hände för mer än en generation sedan.”
Det var i ett motsvarande läge 1952 Erik Tawaststjerna såg ljuset, beslöt överge pianistbanan och ändra alla förutfattade åsikter om Sibelius: ”Jag tror nämligen det finns vissa grundlagar, konstnärliga uttryck – något av Baudelaires korrespondenslära – i litteratur, musik, konst och biografiskrivande.”
1960 började han skriva sin biografi som – trots att den skrivits på svenska – först blev komplett i fem volymer i finsk översättning, därpå på svenska, sedan i tre volymer på engelska och en förkortad på ryska. Ännu mer om Sibelius får vi numera veta i hans dagböcker. De kom i en praktvolym på svenska 2005.
Kanske borde svenskarna göra avbön liknande Heyworths, med andra förtecken. 1977 attackerade DN:s Bengt Holmqvist vårt usla Sibelius-intresse, sedan tredje delen av Tawaststjernas biografi kommit på finska redan 1971 men ännu ej fanns på svenska: ”Det är inte bara mystiskt. Det är vansinnigt.” De två första volymerna hade Bonniers gett ut i ett band 1968.
Holmqvist rasade: ”Ingen Stockholmstidning lyckades få fram en tryckbar recension.” Och sen blev det stopp. Först 1993–1997 kom alla fem banden, nu på Atlantis förlag.
Vad hade hänt om Symfoni nr 8 nått oss och Sibelius fortsatt komponera? Varför gav han upp? I dagboken hittar vi helt kort 18 december 1931: ”När jag i dag, som 66-åring, läser i dagboken, förstår jag att min ålderdom är omöjlig.
Men – varför leva? Skriver på min 8:e symfoni och är endast ungdom. Huru förklara detta?”
När Robert Kajanus dirigerade nr 3 och 5 den 4 juli 1932 i London innehöll affischen fotnoten:
”Om Symfoni nr 8 blir klar i tid ersätter den Symfoni nr 5.”
Den 4 maj 1933: ”Det är som hade jag kommit hem. I min konst. Arbetar dvs smider på I:a ’satsen’ – Tar allt på annat sätt, djupare. En zigenare hos mig. Romantik.”
6 september 1943: ”Min bildning och min kultur passar ej i dessa tider.”
12 september 1943: ”Mina tunga tankar lamslår mig. Orsaken? Ensam, ensam.”
13 september 1943: ”Symfonin i tankarna. Vad jag vill och gör i det symfoniska har ytterst få i världen reda på. De flesta anar ej vad saken gäller… En dylik begåvning som min, för att ej säga geni, kan ju ej uppstå ur surmjölk etc. Därtill behövs andra ingredienser.”
En av hans sista anteckningar löd: ”Då jag var 40 år visste jag att det fanns många jubelidioter. Nu vid 80 finner jag antalet skrämmande.”
Och (fast i original skrivet på finska): ”Det är ingen världslig som givit mig inspiration. Det framgår av mina symfonier.”
Text: Rolf Haglund
