Han föddes som Gustavus Theodore von Holst och kom från en släkt av musiker och tonsättare. Gammelfarfar Matthias von Holst lämnade Riga för att tjäna som tonsättare, pianist och harplärare vid det kejserliga hovet i St. Petersburg. Hans son Gustavus var verksam som tonsättare och lärare i piano och harpa i Cheltenham i England. Hans son Adolphe arbetade i sin tur som organist och pianist.
För Gustav Holst var det klart redan från unga år att han skulle följa i sina förfäders spår. Han tog lektioner både i piano och violin, men avskydde violinen och förhindrades från att spela piano på grund av en nervinflammation i höger arm. Då bytte han istället till trombon med hopp om att det skulle ha en god inverkan på hans astma.
Holst började komponera som tonåring och accepterades till slut till Royal College of Music 1893. Tidigt influerades han av Wagner. Men en viktigare inspirationskälla fann han snabbt i sin studentkollega Ralph Vaughan Williams. De förblev vänner livet ut och utövade ett kontinuerligt inflytande på varandra.
Efter några års studier hoppade Holst av – trots att han erbjöds förlängning av sitt stipendium – för att istället arbeta som trombonist i olika orkestrar. Men efter ytterligare några år valde han att lägga även orkesterkarriären på hyllan för att bli lärare, först på James Allen Girls’ School och sedan på St. Paul’s Girls’ School där han skulle förbli till sin död.
På St. Paul’s Girls’ School fann Holst äntligen en tillflyktsort där han i ett ljudisolerat rum kunde komponera i lugn och ro. Fram till nu hade han trots allt skrivit en hel del verk, inte minst sånger. Men allt från innan 1904 förkastade han som ”Early Horrors”.
Att Planeterna kunnat bli så berömt, samtidigt som Holst själv förblivit relativt okänd, har vissa förklaringar i både hans liv och verk. Holst hade en ganska envis, utforskande och intellektuell hållning till musik. Han kunde intressera sig för olika teoretiska problem – och när han funnit en lösning rörde han sig vidare mot nya utmaningar. Det gör honom svår att rama in under en viss stil eller skola.
Tonsättarna och vännerna Gustav Holst (till vänster) och Ralph Vaughan Williams på vandring i Malvern Hills i september 1921.
Utöver Vaughan Williams inspirerades han av Stravinsky och Ravel, vars motto ”complexe, mais pas compliqué” – komplext, men inte komplicerat – även skulle kunna anses inbegripa Holst. Det innebär att ett verk kan vara smart upplagt, utan att för den sakens skull vara svårt att ta till sig. Liksom Ravel hade Holst även en känsla för sångbara melodier och en känslighet för orkesterfärg och instrumentkombinationer. Sedan finns det tydliga skillnader – den främsta kanske Holsts intresse för brittiska folksånger och koralmusik, som ger hans verk en så välbekant kombination av engelsk högtidlighet och folklighet.
En annan anledning till att Holst i dag inte är mer känd – utöver att vara en aning svår att kategorisera – är hans tillbakadragenhet. Holst bemötte framgångar med kluvna känslor. Han var blyg, uppskattade inte uppmärksamhet, gjorde inga intervjuer, avböjde priser och irriterades av att man efterfrågade fler verk av samma slag som Planeterna.
Holst komponerade Planeterna under första världskriget. Han hade ansökt om att få ta värvning, men fått nej på grund av dålig syn och sin nervinflammation. Hans fru körde ambulans. Hans bror och Vaughan Williams stred i Frankrike. Själv fortsatte han att undervisa och skriva musik inte utan en viss känsla av frustration.
Först mot slutet av kriget fick han chans att bidra som Music Organizer för YMCA i Thessaloniki och Konstantinopel. Det var då han tog bort ”von” för att bara bli ”Holst” då man tyckt att hans namn klingat alltför tyskt.
Efter framgångarna med Planeterna följde ett par intensiva år. Men med tiden blev det för mycket att dirigera, undervisa, komponera, samt förbereda tidigare verk för publicering. Efter råd från läkare blåste han av alla professionella åtaganden och drog sig tillbaka. Men redan året efter återgick han till att undervisa vid St Paul’s flickskola.
Att arbetsbördan blev mindre gynnade honom kreativt och han komponerade under de kommande åren flera framstående verk som A Fugal Concerto, Choral Symphony och tondikten Egdon Heath. Men det stora publika intresset hade vid premiären för Egdon Heath börjat svalna.
Gustav Holst dirigerar en skolorkester vid St Paul’s flickskola.
1932 arbetade han ett halvår som gästföreläsare på Harvard. Därefter började han mer och mer att dra sig tillbaka igen på grund av försämrad hälsa. Året efter skrev han ett av sina sista verk, Lyric Movement for Viola and Small Orchestra, som också är kanske ett av hans allra vackraste.
Men helt och hållet kunde han inte hålla sig från att undervisa. Bland det sista han gjorde var att hjälpa eleverna vid St Paul’s Girls’ School att ta sig igenom en annan av hans sista kompositioner, Brook Green Suite, i mars 1934. Två månader senare somnade han lugnt in 59 år gammal efter ett hjärtfel till följd av en operation av ett magsår.
Hans aska las till vila i Chichester Cathedral i Sussex till tonerna av hans egen och hans vän Vaughan Williams musik – och under ledning av Vaughan Williams själv.
Lyssna på fler favoriter av Gustav Holst:
In the Bleak Midwinter (1905, text av Christina Rossetti)
Fantasia on the Dargason (ur Second Suite in F, 1911)
A Moorside Suite (1928)
Hammersmith (1930)
Text: Carl Magnus Juliusson
Foto: Alamy images
