Händel själv fick vid uruppförandet nöja sig med 26 pojkröster och fem manssolister. Visserligen vände allt senare, ibland med jättekörer. Som mest var det troligen under 1860-talets triennaler i Londons nya Crystal Palace med nära 3000 sångare och 460 instrumentalister.
Resultatet blev ofta obalans. Författaren George Bernard Shaw (1856-1950) gick till generalangrepp mot stillösheten under sin signatur som kritiker, Corno di Bassetto: ”Händel lärde mig att säga något utan omsvep i ett enda slag. Det kallas stil.”
Ursprungligen hade Händel dock tänkt sig långfredagen för framföranden av Messias, inte jul. Oratoriet blev också livsavgörande för honom – vissa Händel-kännare menar rentav att han utan Messias skulle ha försvunnit från musikhistorien.
1740-talets långvariga motvind i London fick honom att fundera på att lägga in sig på spa i Tyskland, senare att fly offentligheten. Våren 1741 rågades måttet. Händel var lierad med det alltmer impopulära tyskättade hovet i London, men än viktigare var den stora publikens svikande intresse för italiensk opera.
När hösten 1741 kom valde han att i stället pröva lyckan i Dublin. Då låg ännu det nya verket Messias ospelat. Resan verkade ske mer eller mindre i panik. Men Dublin visade sig – totalt oväntat – ge både framgång, ny kraft och nytt mod.
Bakgrunden var egendomlig. När han 25-årig bosatt sig i London 1710 var det för att fånga upp det nya modet med italiensk opera – med sikte på hovet och adeln. Det föll på Händel att introducera nya verk. Efter några år rentav på italienska för en publik som tidigare helst hade velat ha sång och agerande på sitt eget språk.
Händel bidrog också till starten av en Royal Academy of Music 1720, ännu ej som musikhögskola utan för att i England verka för italiensk operastil. För akademin fick han också fara kontinenten runt för att värva verk och artister för London. Men modetrenden skulle svänga. Händel kunde inte ana att just Messias skulle ge honom den nya öppningen.
Royal Academy of Music, London.
Oratoriet skrevs under hans värsta tid i London men förblev ospelat tills han kom till Dublin i november 1741. Hans två senaste operor i London hade då måst läggas ned efter år av förberedelse. Imeneo försvann från repertoaren i november 1740 efter två föreställningar och den nya operan Deidamia två månader senare efter tre framföranden. Han hade då bara tillgång till två ”riktiga” sångare jämte ett antal ”scrubs”. Han var nästan pank, osams med musiklivet och höll sig borta från offentligheten i tio månader.
Under den tiden fick han Charles Jennens libretto till Messias. Den 41-årige godsägaren och konstsvärmaren hade tidigare skrivit texter till flera Händeloratorier: Saul samt Israel i Egypten 1738 och L’Allegro 1740. Belsassar, om Babylons siste kung, följde 1744. Författaren var dock allt annat än nöjd med Händels Messias och talade om ”hyfsad underhållning men ej i närheten av vad som behövts”. Utkastet låg i Händels byrålådor i sju veckor utan tanke på att han skulle färdigställa oratoriet eller överväga det för framföranden.
När Händels rätt ömkliga sångartrupp kom efter honom till Dublin på 1740-talet fick de helt annat mottagande än hemma i London. Början skedde med nya Dublin-uppsättningar av operorna L’Allegro, Alexander´s Feast och Imeneo. Nu blev de succéer varpå Händel beslöt att också ta itu med Messias. Han lär dock länge ha tvekat. En annons i Faulkner’s Journal utlovade rentav gratis biljett för uruppförandet 13 april 1742 i Dublin – då med en rätt blygsam kör om 26 gossar och fem manliga solister. Med sina erfarenheter från London kunde Händel nog inte tro sina öron och ögon inför vad som följde. 700 personer trängdes i den nya music-hall där uruppförandet skedde en tisdag. Utanför fick 100-tals köande vända på gatan.
Vid en repris i början av juni konserterade Händel också på orgel. Återigen fullsatt trots en tropisk hetta. Recensenten sade sig sakna ord för att skildra det utsökta verket.
Redan ett offentligt genrep med en elit av Dublins sångare och musiker den 10 april hade omskrivits i två lokala tidningar. Dublin News-Letter citerade ”en elit av domare” som funnit något som ”vida överträffade allt som nått detta eller något annat kungarike”. Dublin Journal lade till att den fullsatta salen fått en ”allomfattande upplevelse… den främsta musikaliska komposition som någonsin hörts, därtill med helgade ord.”
Dagen för uruppförandet var publikintresset så stort att premiärannonsen utökades med en bön till damerna att inte ”bygga ut höfterna”. Modet var då extravagant med klänningar så breda att damerna måste gå sidledes genom dörrar. Männen ombads lämna sina värjor hemma.
Lovtalen var översvallande när de egentliga recensionerna kom dagarna därefter. Särskilt påtalades Händels generositet med att dela intäkterna från de 700 lyssnarna lika mellan en förening för frigivna fångars omhändertagande och två sjukhus. Dublin Journals kritik var rentav på vers.
Ett andra framförande följde den 3 juni. Då hade Dublin-borna också fått något annat att tala om när den ungerska blåsarvirtuosen Mister Charles låtit irländarna möta för dem nya instrument som klarinett, oboe d’amore och chalumeau. Hela Dublin gick i ett slags Händel-feber med ständigt nya upplevelser.
När Händel återvände hem till London efter sitt nio månaders triumftåg i Dublin var det dock dags för honom att tvingas svälja nya beska piller. I det långa loppet skulle Messias förändra hela hans existens men dit var vägen ännu lång.
Ett år efter hemkomsten hade Händel beslutat att framföra Messias också i London. Men något var uppenbarligen galet. I Covent Gardens annonser inför det första framförandet i England nämndes inte ens Händels namn, varken som tonsättare eller medverkande. Ett namnlöst oratorium utan angiven upphovsman utlystes. Det skulle ske ”jämte en orgelkonsert och ett violinsolo av Mr Matthew Dubourg”. Annonsens enda anknytning till Händel var att biljetter kunde inhandlas i fru Händels hus, Brook Street, gällande för endera en herre eller två damer. En enda gång nämndes Händel och Messias i sammanhanget men de uppgifterna återfanns bara i texthäftet som fick inhandlas separat för en shilling.
Klarare besked kan vi knappast få om hur dystert Händel såg på sina utsikter på vad som var hans egentliga hemmaplan. Men han och hans oratorium skulle lika fullt komma att segra. Han hade funnit en form som förenade kristet budskap med operaformens hela uttrycksfullhet, dock inte utan protester. En ibland hätsk debatt uppstod om det lämpliga med ett sådant verk på teatern. Hörde det inte mera hemma i en kyrka? Men där skulle hans vilja att samtidigt gripa och underhålla kunna bojkottas. Så skedde uppenbarligen också. För Händel fick dilemmat aldrig någon egentlig lösning. Nu när vi upplever kyrkoframföranden som självklara för oratorier ter sig debatten något märklig. Med undantag för åren 1744-1745 då han led av ”Paralytic disorder”, en delvis förlamande muskel- och nervsjukdom, kom han fram till sin död att årligen framföra Messias på Covent Garden i London. Och då angavs titel och upphovsman med all tydlighet.
Händels allra sista musikframträdande blev som 74-åring med just Messias, 6 april 1759. Då visste han att hans dagar var räknade. Sedan månader hade han slutat komponera och dåsade ofta bort tiden. Men när oratoriesäsongen började i mars 1759 utlovade han ändå tolv framföranden, därav tre av Messias. Han uppfyllde också vad han lovat med en energi så att ingen egentligen anade hans dåliga hälsotillstånd. Det allra sista framförandet av Messias fick rykte som ett av Händels bästa men redan när publiken var på väg ut låg han avsvimmad kvar på teatern. Han hjälptes hem och i säng. Tillståndet var kritiskt: Händel var döende och kungjorde sin önskan att få dö på långfredagen nu när påskveckan var inne. På långfredagens morgon tog han avsked av sina vänner men livstråden var starkare än han trott. När en ny dag grytt, på morgonen den 14 april strax före klockan åtta, gav han upp andan. Den 20 april begravdes han i Westminster Abbey inför 3000 sörjande.
Till Sverige kom Messias 1786. Texten består av bibelcitat sammanställda av Jennens med förutsägelserna om Messias i Gamla testamentet samt Nya testamentets skildringar av Jesu födelse, verksamhet, död och uppståndelse samt de kristnas möjlighet till frälsning genom Jesus. Vid sidan av Halleluja-kören blev sopranarian I Know That My Redeemer Liveth populär i Sverige som ett av Jenny Linds paradnummer. Messias är skrivet för solister, kör, orgel, cembalo och orkester i tre delar. Händel byggde efterhand ut verket till 68 nummer med en rad alternativ och en speltid på två och en halv timmar, nu ofta dock reducerat till ett urval.
Text Rolf Haglund
