Syskonen Fanny och Felix Mendelssohn vid pianot.
Syskonen undervisades länge tillsammans, de tonsatte ibland samma texter, de jämförde och lärde sig av varandra. Men Felix var den som fick störst uppmärksamhet och han överglänste inom kort sin syster. Han gavs möjligheter att studera för Cherubini i Paris och Moscheles i London. Fanny fick aldrig någon annan kompositionslärare än Zelter. Hon fick i stället veta att visst kunde Felix bli tonsättare, men själv skulle hon aldrig kunna bli mer än en utsmyckning i en musikalisk salong i hemmiljö. Abraham hade inget emot att hon komponerade, så länge det var ett tidsfördriv, men hon kunde omöjligen bli en offentligt känd artist. Att spela i det generösa och öppna Mendelssohnska hemmet gick naturligtvis bra. Där kunde de begåvade barnen visa upp sina konster under regelbundet återkommande ”Sonntagsmusik”. Här fick de erfarenheter av att – ofta tillsammans med väletablerade musiker från Hovkapellet – uppträda inför en kvalificerad publik av storstadens elit av författare, filosofer och vetenskapsmän. Bland besökarna hittade man Liszt, Paganini, Clara Schumann, Heine, för att nu nämna några. Det finns många uttalanden från besökarna om hur lysande musiker ungdomarna var. Lokalen var stor och rymde ett par hundra lyssnare, och under sommartid kunde man även öppna de stora glasdörrarna mot trädgården, där ytterligare publik kunde uppehålla sig.
Makarna Fanny och Wilhelm Hensel.
Men på Fannys 23-årsdag lät pappa Abraham henne förstå att ”du måste stadga dig och förbereda dig mer allvarligt och ivrigt för ditt verkliga kall, en ung kvinnas enda kall – jag menar din roll som hustru.” Budskapet gick hem. Redan året därpå (3 oktober 1829) gifte hon sig med hovmålaren Wilhelm Hensel. Till själva ceremonin komponerade hon en egen bröllopshymn. Drygt åtta månader senare (16 juni 1830) föddes deras enda överlevande son. Men trots att han gavs namnen Ludwig Sebastian Felix efter Fannys tre favorittonsättare kom han inte alls att ägna sig åt musik. Det kom att bli ett kärleksfullt äktenskap. Maken var väl införstådd i skapandets drifter och insåg till fullo Fannys konstnärliga behov. Han stödde hennes ambitioner och Fanny arbetade intensivt med att spela och komponera. Hon övertog ansvaret för familjens söndagskonserter, där hon gärna framförde stora verk av Bach, Mozart och Beethoven, gärna med solister, kör och orkester – även operor. Familjen bodde i en våning i faderns stora bostadskomplex.
Även om en hustrus plikter många gånger krävde all hennes tid, förblev musiken hennes stora livslust. Hon utvidgade sina vyer också genom att ge sig på större verk. Hon skrev bland annat ett oratorium över bibliska bilder. 1830 komponerade hon sitt enda orkesterverk, en Uvertyr i C-dur, förmodligen uruppförd vid en av familjens musikaliska salonger, men framförd ännu en gång, om vilket hon berättade i ett brev till Felix. De höll ständig och mycket nära kontakt. ”Mor har säkert berättat för dig om orkestern i Königsstadt i lördags och hur jag ställde mig med dirigentpinnen i handen som en klingande Jupiter… Jag satt vid pianot när min uvertyr skulle spelas, men sedan kom Lecerf (orkesterns ledare) som djävulen och lade pinnen i min hand. Om jag inte varit så blyg och förlägen för varje slag, hade jag kanske kunnat dirigera någorlunda. Men det var roligt att höra stycket igen för första gången på två år och finna att allt stämde som jag mindes det.” Att hon framträdde som dirigent offentligt var sällsynt, och inte heller framträdde hon som pianist. Man känner bara till två gånger, och då alltid vid välgörenhetskonserter. Första gången 1839 som solist i Felix pianokonsert nr 2, andra gången 1841 i hans pianotrio nr 1.
Mellan dessa konserter inträffade det som Fanny beskrivit som den lyckligaste tiden i sitt liv. En onkel till henne var diplomat och generalkonsul i Rom, och de hade brevväxlat en längre tid. Efter att ha förberett sig genom att även läsa Goethes texter om Italien var hennes förväntningar stora när familjen Hensel gav sig av från Berlin den 24 augusti 1839. Wilhelm hade varit där tidigare som konststuderande. Venedig var första anhalten och dit anlände de den 12 oktober. Den 26 november kom de till Rom. Hon komponerade flitigt och med en sällsam inspiration. Hon rönte stor uppskattning av omgivningen, och kände att de sociala kraven på henne var mycket mindre här. Hon kunde på ett avslappnat sätt umgås med vänner och kolleger och blev särskilt god vän med den franske tonsättaren Charles Gounod, som befann sig i Rom som mottagare av Franska akademins stora Rom-pris. ”Madam Hensel var en ojämförlig musiker, en anmärkningsvärd pianist, en kvinna med överlägsen intelligens, liten och smärt, men ägde en energi i sina djupa ögon och intensiva blick. Hon hade sällsynt begåvning som tonsättare.” Någon ytterligare längre resa skulle inte förunnas henne.
Den 22 april komponerade hon pianostycket Abschied von Rom, ett smärtsamt uppbrott. Avresan någon månad senare förde familjen till Neapel. Därifrån inleddes hemresan den 11 augusti 1840, och de var på nytt i Berlin den 11 september, efter att ha varit på resande fot i över ett år, i det som hon kallade ”paradiset på jorden”. Hon hade fått större självförtroende och skrev att ”jag känner inte att jag åldrats, tvärtom känner jag mig föryngrad.”
Felix hade flera gånger medverkat vid framföranden av hennes sånger och pianostycken. Men han var ändå motståndare till att hennes musik skulle publiceras. Däremot tog Felix med sex av hennes sånger i sina egna sångsamlingar op 8 (1828) och 9 (1830) utan att ange att Fanny komponerat dem. Efter en romanskonsert som Felix anordnat i London för drottning Victoria förklarade drottningen att sången Italien var den finaste under hela konserten. Det hade inte på något sätt framkommit av programbladen att det faktiskt var Fanny som skrivit den.
Felix Mendelssohn spelar för drottning Victoria och prins Albert i Buckingham Palace.
Det dröjde till 1837 innan hon för första gången fick en sång publicerad, Die Schiffende gavs då ut i en antologi. Det skulle dröja ytterligare tio år innan hon på nytt fick se sitt eget namn på ett tryckt verk. Undra på att hon många gånger kände tvivel på sig själv och sin förmåga. Med tiden skulle hon bli en utomordentligt produktiv tonsättare. Man räknar med omkring 460 kompositioner, mestadels sånger (300!) och praktiskt taget bara till tyska poeter i ropet, av vilka hon personligen kände ett flertal. Dessutom pianostycken, men också oratorier, körer och kammarmusik och allt låg opublicerat i manuskript. Sommaren 1846 bestämde hon sig för att ta saken i egna händer och lät ge ut sina opus 1-5. Drabbad av dåligt samvete tog sig Felix an att ge ut hennes opus 6-10 strax efter hennes död. Dessa samlingar rymmer 18 pianostycken – alla under rubriken Sånger utan ord – och 29 sånger. Han valde sånger från olika tider (1823-1847) i alla samlingarna. Hennes sista stora verk, pianotrion, uruppförde hon vid den första söndagskonserten 1847. Den gavs ut 1850 som opus 11. Hennes allra sista verk, sången Bergeslust daterades dagen innan hon avled. Några andra opusnumrerade verk finns inte, men en hel del har under senare år ändå kommit ut från trycket. Mycket mer finns att hämta.
Fanny Mendelssohn Hensel dog av slaganfall den 14 maj 1847 – endast 41 år gammal – när hon ledde en repetition av Felix körstycke Die erste Walpurgisnacht. Felix dog också av slaganfall, redan ett halvår senare. De begravdes på Alte Dreifaltigkeit Kirchhof i Berlin. Felix på hennes högra sida och maken Wilhelm, som dog 1861, på den vänstra.
Sonen Sebastian har beskrivit sin mor i boken Die Familie Mendelssohn som kom ut i tryck första gången 1879, alltså 32 år efter hennes död. ”Hon var liten till växten. Ögonen var stora, mörka och mycket uttrycksfulla. Hon var närsynt men det märkte man inte. Hon hade markerad näsa och mun och vackra vita tänder. Man såg på hennes händer att hon ofta övade piano. Hon var livlig och beslutsam i sina rörelser och hennes ansikte speglade tydligt vad hon tänkte och kände. Hon kunde omöjligt förställa sig. Alla som hon mötte märkte genast vad hon tyckte och tänkte om dem: hennes glädje var uppenbar när hon såg någon hon tyckte om, men när någon eller något gjorde henne på dåligt humör, då visade sig hotfulla rynkor i pannan och kring munnen.”
TEXT Stig Jacobsson
FOTO Alamy Images
