Vid tio års ålder klarade Claude Debussy antagningsprovet till Pariskonservatoriet, där han studerade till pianist och kompositör 1872-1884.
Studietiden kantades av en rad svårigheter – inte minst på det personliga planet där han hade lätt för att alienera sig från och kränka andra, till och med sina närmaste vänner. En ovana han kom att behålla livet ut. Han vann Prix de Rome med sin kantat L’Enfant prodigue (Den förlorade sonen), och tillbringade två år i den italienska huvudstaden. Senare flyttade han tillbaka till Paris, där han kom att bo resten av sitt liv.
Den unge Debussy sökte efter sitt personliga tonspråk, och komponerade bland annat kantaten La damoiselle élue (Den utvalda, 1888) till text av Dante Gabriel Rossetti och Fantasi för piano och orkester (1890), stycken som ännu inte representerade något verkligt kreativt genombrott. Besök i Bayreuth och upplevelsen av javanesisk musik under världsutställningen i Paris 1889 påskyndade den konstnärliga mognaden. Särskilt den orientaliska musiken gav nycklar till en modal harmonik som skulle bli ett signum i Debussys musik, med användandet av heltonsskalor och pentatoniska skalor och aversion mot traditionell symfonisk utveckling. Det orientaliska inflytandet kan skönjas i pianostycket Pagodes (1903), till exempel.
Lika starkt drogs Debussy till den klassiska grekiska kulturen och dess estetiska frihet, något som var på modet i konstnärskretsarna kring sekelskiftet. Antika grekiska influenser återfinns exempelvis i Mallarmés poesi, i romaner av Pierre Louÿs och i målningar av Gustave Moreau.
Det var just ett litterärt verk som inspirerade Debussy till hans första orkestrala mästerverk, Prélude à l’après-midi d’un faune (Förspel till en Fauns eftermiddag, 1894), som bygger på en dikt av Mallarmé. Debussy fångar inte bara diktens atmosfär utan korresponderar även med dess form, och skapar på så sätt en musikalisk pendang. Verket, förmodligen det av hans stycken som gjort mest avtryck, var också det första som var genomgående impressionistiskt. Den omisskännliga flöjtmelodin i öppningstemat bidrar till strukturen, men styckets verkliga hjärtpunkter utgörs av klangfärgerna i orkestern. Debussy använder ackord enbart för deras färg och karaktär, och låter treklangerna vandra omkring utan att styras av det diatoniska systemets regler.
Kompositören led periodvis av skrivkramp och fullbordade endast ett litet antal kompositioner under de närmaste åren, men kring sekelskiftet skapade han flera helgjutna verk i olika genrer; sångcykeln Chanson de Bilitis (1898), orkesterstycket Nocturnes (1899), pianosviten Pour le piano (1901) och operan Pelléas et Mélisande (1902). Musiken i det sistnämnda verket är sensuell i sitt tilltal, och var då unik och nyskapande i operahistorien. Ljud och klangfärger var inte längre bara ackompanjemang till tematiska hän-
delser, utan existerade för sin egen skull och hade ett eget värde.
Framgången med Pelléas et Mélisande gjorde Debussy till en etablerad kompositör över en natt, och hans tidigare verk framfördes också allt oftare. Trots detta hade han fortfarande kreativa kriser, och ibland svårt att avsluta kompositioner. Förutom det publikfriande orkesterverket La Mer (Havet, 1905) och Preludes (1910-1913) för piano, lades ett stort antal musikprojekt på is, bland annat ett par operor byggda på noveller av Edgar Allan Poe.
Han hade ett dramatiskt privatliv, och genomgick en offentlig otrohetsaffär, där den första hustrun Lilly försökte ta sitt liv. Han gifte sig senare med sin nya kärlek, Emma, och de fick en dotter tillsammans som han tillägnade pianokompositionerna Children’s Corner (1908).
Första världskrigets utbrott 1914 hade också en negativ inverkan på Debussys skaparkraft, men året därpå, då bland annat Douze Études (Tolv etyder) för piano skrevs, visade han återigen prov på kreativ kraft. Han skrev även en rad sonater för olika instrument vid denna tid och övergick till att i första hand komponera kammarmusik, något han inte gjort sedan ungdomsåren. Han visade nya aspekter i sina kompositioner, och ett visst inflytande av Stravinskij kan skönjas till exempel i sviten för två pianon, En blanc et noir (I vitt och svart, 1915).
Den verkliga anledningen till Debussys svårigheter att komponera under sina sista tio år var att han led av cancer sedan 1909, och det kreativa uppsvinget skedde under en period då hälsoläget tillfälligt förbättrades. Symtomen blev dock värre, Debussy dog i Paris den 25 mars 1918.
Text: Andreas Konvicka
Foto: Alamy Images
