Från Podiet nr 2 2024-2025 Tonsättarporträtt: Clara Schumann, 1819-1896

Clara föddes i september 1819 i ett musikaliskt hem i Leipzig. Hennes far Friedrich Wieck valde hennes namn med betydelsen ljus och klarhet. Det var tidigt utstakat att hon skulle bli en stor virtuos.

1838 skedde det stora genombrottet i Wien. Polis fick lugna folkmassor som stormade stadens biljettkontor. På restaurangerna serverades ”torte à la Wieck”. Prinsar och baroner bjöd henne till sina palats och överöste henne med juveler och smycken. Därtill fick hon den finaste utmärkelse som gick att få, titeln kunglig och kejserlig kammarvirtuos, som aldrig tidigare gått till en 18-åring (som dessutom var kvinna, protestant och utlänning).

Friedrich Wieck var självlärd pianolärare och hade en egen pianoaffär. Han var en temperamentsfull man – ambitiös, intelligent och insatt i nya pedagogiska teorier. Föräldrarnas äktenskap varade i sju år. Under dessa år hann Claras mor Marianne föda fem barn, undervisa, öva, sjunga och uppträda professionellt, samt hjälpa sin man med företaget. Troligtvis var det en kombination av höga krav och dåligt humör som drev bort henne. Några månader efter skilsmässan hade hon gift om sig och flyttat till Berlin.

Uppbrottet och faderns utbrott hade säkert sin påverkan på Clara som inte sa ett ord fram till att hon var fyra år gammal. Även efter att hon börjat prata var hon innesluten i sig själv och ouppmärksam på sin omgivning. Trots denna ”dövhet” lyckades Wieck med stor framgång lära henne några små stycken på gehör. Wieck ville att Clara skulle bli ett bevis på vad han som lärare kunde åstadkomma. Vid fem års ålder påbörjades hennes musikaliska skolning. Från sex års ålder såg hon varenda opera som sattes upp i Leipzig. Senare skulle hon gå på opera i varje stad hon besökte. Innan varje föreställning studerade hon partituret med sin far vid pianot. Det var inte mycket tid över till vare sig lek eller läsning.
1830 flyttade Robert Schumann in för att studera för Wieck – en händelse som skulle förändra allt. Robert led redan då av depressioner. Men han skänkte Clara en glädje hon tidigare aldrig upplevt. Och kärlek uppstod.

Robert trodde länge att fadern skulle godkänna deras giftermål. Wieck beundrade hans kompositioner, värdesatte hans begåvning och behandlade honom med respekt. Men Robert tog fel. Det gick så långt att Wieck till och med hotade att skjuta Robert. Wieck planerade långa turnéer för att hålla henne borta från Leipzig. De unga älskande fick skriva brev till varandra i hemlighet. Clara visste inte vad hon skulle göra. Hon plågades av skuldkänslor gentemot sin far som hon hade så mycket att tacka för. Samtidigt oroade hon sig för vad som skulle hända om hon gav sig av. Skulle hon kunna fortsätta spela?

1840 godkände till slut en domstol deras bröllop. Clara stämde sin far på de pengar hon tjänat. Fadern skyllde hennes trots på modern. Robert hade en egen anmälan mot Wieck för förtal. Trots det var äktenskapets första månader mycket lyckliga, kanske de lyckligaste i Claras liv. När Robert mådde bra var han en varm och kärleksfull make som stimulerade Clara intellektuellt och kreativt. Ett år senare föddes deras första barn. Clara fortsatte att uppträda, men i mindre utsträckning. Robert behövde tid att komponera. Clara födde under tiden åtta barn, skötte om hushållet och skrev sina bästa verk. Mellan 1840 och 1854 gav hon åtminstone 139 offentliga konserter.

Men Roberts psykiska hälsa blev bara sämre. Han gled in och ur depressioner, led av hallucinationer, grät och kunde inte sova. Han försökte begå självmord. Till slut lades han in på ett sjukhus i Endenich, där han varken träffade eller hörde av sin familj på 2,5 år. Två dagar innan han dog 1856 såg de varandra en sista gång. Clara fann stöd hos Johannes Brahms som hon träffade nästan varje dag hon var hemma. Han hjälpte även till med hushåll och barn. Deras relation skulle gradvis utvecklas till djup kärlek. Förbindelsen har gett upphov till spekulation, men mycket tyder på att det var en i första hand intellektuell vänskap.

Efter Roberts död turnerade Clara alltmer intensivt. Nu var hon tvungen att själv försörja en stor familj. Hon slutar också helt att komponera. Det trots att hon varit en både uppburen och uppskattad tonsättare. Fram till dess hade hon komponerat lite över 30 verk. Tidigt i karriären skrev hon pianostycken och sånger som hon framförde under sina konserter. 16 år gammal skrev hon klart sitt enda större verk, en pianokonsert, som hon påbörjat som 13-åring. Annars var det i det mindre formatet hon rörde sig. Några verk värda att lyfta är hennes pianotrio, tre romanser för violin och piano, samt sex lieder. Efter hennes död hamnade hennes verk i glömska för att först mot slutet på 1900-talet lyftas fram igen på nytt.

När Clara var 59 år gammal, 1878, drog hon ner på sina åtaganden. Hela livet hade hon lidit av olika krämpor. Hon bestämde sig för att stadga sig och tog arbete som lärare i Frankfurt. Hennes sista konsert ägde rum i mars 1891 med Brahms Variationer på ett tema av Haydn för två pianon på programmet. Men hon fortsatte att spela, undervisa och leva i musiken tills hon dog 1896 av en stroke.

Musiken hade alltid funnits där som en tröst i svåra tider. Men barnen ville hon inte skulle växa upp som hon hade gjort. Hon önskade dem en normal barndom och ett normalt familjeliv. Kanske hade hon sett nog av framgångens baksidor.

Hör musik av Clara Schumann i körkonserten Ljus och kärlek 24 november

Text Carl Magnus Juliusson