Oljemålning av Antonio Vivaldi i grå peruk och där han håller i en fiol. Oljemålning av Antonio Vivaldi i grå peruk och där han håller i en fiol.

Från Podiet nr 1 2024-2025 Tonsättarporträtt: Antonio Vivaldi, 1678-1741

Musikhistorien är aldrig skriven i sten. Relativt nyligen uppnådde Antonio Vivaldi – en av de mest omtyckta av alla barocktonsättare – den ställning han har i dag. Men vägen dit var lång och krävde, förutom en omvärdering av hans verk, även ett sensationellt fynd.

Antonio Vivaldis musik blev omodern redan mot slutet av hans liv. Under andra hälften av 1700-talet var det ett fåtal verk som fortfarande uppfördes. Nämndes han, som exempelvis i Gerbers tonsättarlexikon från 1790–1792, var det för att peka på det faktum att Bach arrangerat om flera av hans konserter.

I jämförelse med Bach stod Vivaldi sig slätt. Under 1800-talet kunde violinisten och dirigenten Wilhelm von Wasielewski skriva att Bach som genom magi hade förvandlat Vivaldis ”bara mark till en behaglig blomsterbädd”. Vivaldis tonsättningar hävdade han var ”tomma på all substans och mening”. Det mest intressanta han kunde finna med Vivaldis De fyra årstiderna var att de må ha inspirerat till Haydns Årstiderna – som han menade till skillnad från Vivaldis innehöll ”väldigt vacker musik”.

Den första text som pekar i en annan riktning är skriven 1867 av Julius Rühlmann efter upptäckten av ett stort antal handskrifter som legat orörda i hundra år i ett musikkabinett i Katholische Hofkirche i Dresden. I hans efterföljd försökte Arnold Schering i början på 1900-talet omvärdera Vivaldis verk och betydelse. Han kallade honom ett av sitt århundrades mest talangfulla intellekt och en både stor och originell tonsättare. Men då fanns fortfarande bara ett fåtal konserter och sonater tryckta – fram till att en upptäckt skulle förändra allt.

Hösten 1926 fick Turins nationalbibliotek en förfrågan om de kunde se över en musiksamling som man hittat i ett kloster i Monferrato. Den bestod av 14 volymer med manuskript av hittills okända verk av Vivaldi, inklusive mer än hundra konserter, tolv operor, 29 kantater och ett komplett oratorium. Det visade sig snart att manuskripten bara var en del av en ännu större samling. Volymerna hade donerats av en Marcello Durazzo och resten av samlingen fanns hos hans excentriske brorson som efter långa och svåra förhandlingar gick med på att sälja.

1939 höll man en Vivaldi-vecka i Siena där de nyfunna verken framfördes. Men det stora internationella genombrottet skulle vänta till efter andra världskriget då konsert- och radiopubliken fick möta en tonsättare, som nästan ingen kände till förutom hans namn och några konserter, men som snabbt skulle bli en av århundradets mest populära från det tidiga 1700-talet.

I dag vet man fortfarande inte mycket om Vivaldis liv. 50 av sina 63 år spenderade han i hemstaden Venedig. 1963 fann man i kyrkan San Giovanni in Bragora ett dokument som innehöll uppgift om när Vivaldi egentligen var född: den 4 mars 1678. Man vet därefter inget, fram till 1693 då han började studera till präst.

Sedan början på 1600-talet hade Markuskyrkans sakrala musik tappat i popularitet till förmån för stadens ospedali – institutioner som tog hand om föräldralösa, illegitima eller övergivna flickor. Fyra i Venedig hade rykte om sig för sin musikaliska expertis. Musikundervisningen drevs troligen i såväl religiösa och pedagogiska som ekonomiska syften. Genom att uppföra musik på lördagar, söndagar och helgdagar visade de sig kunna dra in en hel del pengar. Ospedali skulle därför med tiden anta även flickor som inte var föräldralösa och likna mer musikskolor eller konservatorier än barnhem.

Vivaldi anställdes på Ospedale della Pietà 1703 som Maestro di violino. Där skulle han vara anställd i 30 år med några kortare uppehåll. Rödhårig som han var fick han smeknamnet ”Il prete rosso”, den rödhårige prästen, även om han aldrig skulle tjänstgöra som präst.

Vi vet inte när eller hur han började komponera. Men under Vivaldis tid uppnådde Pietà ryktet som det främsta ospedale i staden. Framför allt utmärkte sig Vivaldi när det kommer till solokonserten – den genre i vilken han i högre grad än någon annan fångade den venetianska tillvarons liv och färg. Det är också den genre för vilken Vivaldi gått till historien som en av barockens stora förnyare. I sina konserter skapade Vivaldi en mogen, kreativ och tekniskt nydanande instrumentalmusik som inte hade grund vare sig i traditionell kontrapunkt eller i dansmusik. Utöver fler än 200 konserter för soloviolin skrev han över 100 solokonserter för andra instrument, bland annat hela 39 stycken för fagott.

Venedig var annars känd som operastad – till och med den stad i hela Italien (och således hela världen) med mest opera. Runt år 1700 fanns åtminstone sex operahus, inklusive världens första allmänna: Teatro San Cassiano. Under 1700-talet uppfördes 1274 operor bara i Venedig.

Även Vivaldi skrev många operor för åtminstone tre av de sex operahusen. Hans berömmelse spred sig och under 1720-talet sattes det upp operor av honom även i Florens, Mantua, Milano, Rom och Reggio Emilia.Bild på en gammal programtext på latin.
Men det skulle inte dröja länge innan Vivaldis operakarriär dalade. En anledning var att han kanske inte förmådde hänga med i det skiftande modet. Han skrev få ”hits” och kvalade aldrig riktigt in som någon av de främsta i genren. Även hans konserter började publiken sakta att tröttna på.

Den rödhårige prästen återvände då till Venedig, fortfarande som en berömd tonsättare men med höjdpunkten på sin karriär bakom sig, för att arbeta som frilansare med alla risker det innebar. Efter nästan ett decennium lämnade han åter igen Venedig, den här gången för Wien, där han strax skulle avlida.

Ingen vet hur eller varför, men viss information går att utläsa av rättsläkarens rapport och redogörelsen för begravningen som ägde rum 1741. Två detaljer sticker ut. Å ena sidan att han inte kallas musiker eller kompositör utan sekulär präst – något som antyder att man inte visste vem han var. Å andra sidan att han fick en fattig mans begravning.

Vivaldi dog långt hemifrån som en fattig, anonym och ouppmärksammad tonsättare. Det skulle dröja, men nu har han fått sin upprättelse.

Text: Carl Magnus Juliusson

Vadå RV?
Visste du att en dansk musikforskare står bakom den moderna förteckningen över Vivaldis många hundra kompositioner?
1973 satte Peter Ryom tänderna i alla kända verk och sorterade dem efter instrument och tonart. Resultatet är Ryom-Verzeichnis (”Ryoms katalog”), förkortad RV. På grund av att systemet följer tonarter har till exempel De fyra årstiderna fyra olika RV-nummer. Den ursprungliga förteckningen som Peter Ryom (född 1937) skapade innehöll 740 nummer. 2022 var siffran uppe i 828.