Året är 1935, ett nytt djärvt pianostycke av en ny, närmast okänd förmåga slår ner i den parisiska konstmusikvärlden. Stycket som heter Mana består av sex korta satser, det längsta fyra minuter, med titlar som ”kossan”, ”geten” och ”fågeln”. Att musiken är kortfattad och strikt atonal är förvisso vågat men det kanske mest radikala är soundet: kristalliskt, glasartat, entonigt, utomjordiskt. Inget ska hädanefter bli sig likt på den franska musikscenen.
Tonsättaren är den då 30-årige parisaren André Jolivet som bara några år tidigare sadlat om från gymnasielärare till musiker. Tack vare uppväxten i Montmartre med två konstälskande föräldrar har han tidigt fått förgreningar i Paris konstvärld. Han är således redan sedan tonåren väl förtrogen med mellankrigstidens avant-garde. Inte minst tilltalas han av den ”primitivistiska” strömningen inom modernismen, företrädd av konstnärer som Gauguin och Picasso. Likt dessa delar Jolivet en längtan efter att få slänga gamla västerländska konventioner över bord och hitta tillbaka till vad han föreställer sig som en ursprunglig, allmänmänsklig musik.
Länge har valet stått mellan måleriet och musiken. Men i mötet med mentorn, den i dag kultförklarade Edgard Varèse – fransk-amerikan med lika radikala idéer om musik som de bildkonstnärer Jolivet beundrar – tar det fart på riktigt. Jolivet blir den ende europeiske elev att gå i lära hos Varèse, och denne öppnar dörrarna till en musikvärld som få i Frankrike är bekanta med i slutet av 1920-talet: Arnold Schönberg, Béla Bartók, Alban Berg. Året är 1929 och Jolivet förstår att musiken är hans kall:
”Att åter införliva musikens uråldriga, egentliga syfte, från den tid då den utgjorde ett magiskt och icke sångbart uttryck för det heliga i vårt samhälle”. Så skriver Jolivet om varför han valt att skriva musik i artikeln med namnet André Jolivet eller den experimentella magin.
Överhuvudtaget ägnar Jolivet sitt komponerande mycket tanke. Han skriver manifest och bildar, bara två år innan genomslaget med Mana, den avantgardistiska gruppen La Spirale tillsammans med kollegorna Olivier Messiaen och Jean-Yves Daniel-Lesur. Deras gemensamma drivkraft är att återinföra mer andliga och humanistiska värden i en, som de upplever det, allt tilltagande mekanisk och opersonlig värld. Ett år senare ansluter Yves Baudrier – tillsammans bildar de La Jeune France.
Gruppens utmärkande estetiska drag är den ”osångbara” stilen, style incantatoire. Det vore fel att kalla det för en skola, snarare en strömning då den saknar dogmatiska regelverk. Stilen innebär helt enkelt att man på ett eller annat vis rör sig i riktning från den västerländska formläran. Exempel på typiska stildrag är: antiharmoni, frånvaro av accenter och frasbildning, repetitiva figurer, entonighet istället för kontrapunkt, uppbruten eller likformig rytm, fokus på slagverk, träblås, flöjt och högt pitchade stråkar.
La Jeune France får ett oerhört genomslag i den inhemska tonsättarvärlden och blir i princip stilbildande för den franska modernismen. Både Pierre Boulez och Henri Dutilleux, två av Frankrikes kanske mest framstående sena 1900-talskompositörer tar starkt intryck av Jolivet. För att inte tala om generationskamraten Olivier Messiaen.
Själv fortsätter Jolivet sin tonsättarbana med bibehållen glöd och upptäckaranda. Vid sidan av komponerandet, arbetar han som pedagog, mentor, kritiker, och senare i livet också som dirigent. 1959 startar han en sommarskola med namnet Centre francais d’Humanisme Musical i Aix-en-Provence med syftet att utöver att erbjuda musikstudier, inspirera till samtal kring estetik, filosofi och musik. Henri Dutilleux är en av de många namnkunniga elever som blir en del av detta nätverk och som livet ut förblir trogen Jolivets idéer.
I mitten av sin karriär tackar Jolivet ja till posten som musikchef för anrika nationalscenen Comédie-Française. Denna maktposition återspeglar dock negativt på hans revolutionära image. Bland yngre tonsättare börjar han betraktas som en del av etablissemanget. Att han själv i sin tonsättargärning med öppet sinne fortsätter sitt utforskande av komponerandets konst tycks inte kunna väga upp mot detta imagemässiga bakslag. Han fortsätter att skriva musik till sin död 1974, men hans pionjärgärning faller så sakteliga i glömska.
Under 1900-talet kommer hans kollega och vän Olivier Messiaens musik så småningom att överskugga Jolivets, på mer eller mindre rättvisa grunder. Först nu, nära 100 år efter premiären av det banbrytande Mana, ser Jolivets levnadsverk en ny dager och spelas och hyllas alltmer för sitt egensinne, sin djärvhet och andliga särprägel.
Den 14 november 2021 framförs Jolivets Heptade och Konsertsvit för flöjt och slagverk av musiker ur Göteborgs Symfoniker.
Text: Edit Söderström
Foto Alamy images
