Vad händer med en människa som kommer ny till en stad som Göteborg? Och hur kan man från olika perspektiv uppleva denna 400-åriga stad, som just nu är så uppriven, delad och ofärdig?
Paula af Malmborg Ward satte sig för några år sedan på 11:ans spårvagn och åkte från Saltholmen till Bergsjön. Det var början till en både inre och yttre resa, som nu blivit vokalsymfonin Spår vägar, ett beställningsverk för Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfonikers Vokalensemble.
Paula af Malmborg Ward är ett välbekant namn i Göteborgs musikliv. Inte minst på grund av sin förmåga att kasta sig mellan olika genrer och sammanhang.
– Jag brukar själv beskriva mig som tonsättare, musiker, pianist och sångerska, med en stark kärlek till det vokala, säger Paula af Malmborg Ward.
Hennes arbetslokal ligger på Nya Varvet, i ett gammalt fyrkantigt torn som en gång i tiden lagrade koks. Utsikten mot Älvsborgsbron och Röda Stens konsthall är vidunderlig. I arbetsrummet står ett gammalt hederligt piano, framför några bildskärmar på skrivbordet ligger både partituren till Spår vägar och till den nya operan Mytomania, som hade urpremiär den 8 oktober på GöteborgsOperan. Båda verken är omfattande och stora kompositioner, och de placerar Paula af Malmborg Ward på en central plats i det nutida svenska konstmusiklivet.
Paula af Malmborg Ward föddes i Stockholm 1962. Att hon skulle ägna sig åt klassisk musik och opera var nästan givet – hennes mor var dramatiska sopranen Gunilla af Malmborg, hennes far operachefen Lars af Malmborg.
– Jag var påhejad av mamma och pappa från första början när jag spelade i olika pop- och jazzband. Jag arrade och skrev mängder med egna låtar, berättar Paula af Malmborg Ward. Men det var inte förrän vid 30 års ålder som jag på allvar insåg att det är opera som jag vill ägna mig åt. Det är där jag känner mig mest hemma.
1992 började hon studera komposition på Musikhögskolan i Malmö. Det resulterade i examensarbetet Bombpartyt, en enaktare som uruppfördes på GöteborgsOperan 1998, med libretto av pappa Lars (baserat på en roman av Graham Greene).
Sedan dess har Paula af Malmborg Ward skapat orkesterverk för Göteborgs Symfoniker (Sambal Dente, 2002) och Helsingborgs Symfoniorkester (Il Gallo Cortonese, 2008), men också flera operor samt större och mindre verk, som på ett engagerat sätt ropar in både barn, amatörer och professionella att lyssna och skapa.
Paula af Malmborg Ward nämner själv körverken Äggen är slut 2017 och Hjässan är kal 2019, om kvinnors respektive mäns åldrande, som ett lyckat exempel på hur ett brett konstnärligt team kunnat jobba tillsammans med amatörer.
– Man kommer åt helt andra saker då, allt blir mindre förutsägbart.
Kammaroperor som Vill ni ha ett rostigt päron? (för Vadstena-akademien 2002), Vad man måste (för mezzosopran och slagverk 2010), körverket Criança (till Drottning Silvias 70-årsdag 2013), mässan Missa Praesentis Dialectica (2010) eller Blue Jenka (för slagverksensemblen Kroumata och Uppsala Akademiska Kammarkör 2010) är andra exempel på hennes rika produktion. Och snart medverkar hon själv – på synthesizer! – i sin nyskrivna opera Systemet, som efter årsskiftet får urpremiär med operakompaniet Man Must Sing.
2005 tonsatte Paula af Malmborg Ward ett eget libretto, med utgångspunkt från fem böcker av den utlämnande och kontroversiella författaren Kerstin Thorvall. Det blev radiooperan Hittekvinnan som beställdes av Sveriges Radio P2.
– Tänk dig eleganta Sveriges Radios symfoniorkester i kombination med starka texter om kvinnoförtryck, ångest, att dunka huvudet i väggen och sinnessjukhus. Precis där vill jag vara, i skärningspunkten mellan fult och fint, högt och lågt, säger Paula af Malmborg Ward om Hittekvinnan.
För Hittekvinnan fick Paula af Malmborg Ward det prestigefyllda internationella radiopriset Prix Italia. Hon har också erhållit Expressens musikpris Spelmannen och Föreningen Svenska Tonsättares pris Rosenbergspriset. Hon är sedan 2008 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.
Det senaste året har hon, liksom vid sidan av, gjort en sorts bokslut över sitt tidigare musikliv genom att släppa två dubbelalbum under samlingsnamnet Pållans låtar, med egna gamla låtar från 80-talet, i jazz-funk-latin-stil.
Libretton och texter är viktiga för Paula af Malmborg Ward. Förmodligen hänger det ihop med både hennes engagemang i vår tids frågor och med kärleken till det vokala uttrycket.
– Många kanske inte skulle hålla med, säger Paula af Malmborg Ward. Men för mig är rösten det ”närmaste” instrument som någon kan använda. Rösten är så nära, så avslöjande och så otroligt personlig.
Det nya verket Spår vägar – vokalsymfoni i en betänklig tid är en beställning från Göteborgs Symfoniker till Göteborgs 400-årsjubileum och får sitt uruppförande först nu på grund av pandemin. Det blir en konsert med många dimensioner – verket är skrivet för vokalensemble, orkester, den nya konserthusorgeln och videokonst av Lene Juhl. Librettot har Paula af Malmborg Ward även den här gången skrivit själv.
– Det har blivit som ett slags drama. Det är en förvirrad tid vi lever i, och en delad stad som jag har försökt förstå på mitt sätt sen jag kom hit för drygt 30 år sedan. Och ville förstå ännu mer genom att göra spårvagnsresor från ändhållplats till ändhållplats. Men sedan flyttade världen in i vårt kök, i form av vår unge afghanske extrason. Det gav mig ytterligare perspektiv på hur det kan vara att komma till en ny plats. Nya frågor om liv och existens dyker upp. Det försöker jag gestalta, säger Paula af Malmborg Ward.
Sedan håller hon upp en tygpåse med skal från pistagenötter, som hon fått av sin nye familjemedlem. Påsen rasslar mjukt och rytmiskt.
– Jag tar med den till slagverkarna så får vi se. Det vore en fin symbol att använda den i Spår vägar.
Text Kjell Åke Hansson
Foto Dan Holmquist, Francis Löfvenholm & Ola Kjelbye
