Den 21 november 2016 angör denne superbasist Göteborgs Konserthus med en ny upplaga av The Stanley Clarke Band. Vid sin sida har han pianisten Beka Gochiashvili, keyboardspelaren Cameron Graves och trumslagaren Michael Mitchell, tre unga musiker som kan ”spela vad som helst”.
– De är virtuoser. Otroligt mångsidiga. Extremt musikaliska. Det gör att musiken vi spelar knappt går att knyta till någon genre, säger Stanley Clarke i telefon från hemmet strax utanför Los Angeles.
– Jag kan skriva i vilken stil som helst och de förvandlar genast låten till något annat, jazz, funk, rock… Fantastiskt! Det vi gör är verkligen fritt och ingen kväll är den andra lik.
Frågan är om någon kväll i Stanley Clarkes liv varit den andra lik. Bakom den skojsigt cowboykaxiga självbilden döljer sig utan tvivel en av den moderna jazzens och fusionmusikens viktigaste musiker, eller som han stilenligt uttrycker saken – ”Liberator of the electric and acoustic basses”. Och visst, tillsammans med Jaco Pastorious är han en av de mest inflytelserika basisterna någonsin, därtill en extremt framgångsrik och grammisbelönad skivartist, kompositör, arrangör, producent och filmmusikkompositör.
Denna exempellösa karriär inleddes i början av 1970-talet när den 20-årige Stanley just lämnat the Philadelphia Academy of Music och precis landat i New York. Där knep detta ”underbarn” omedelbart jobb på jobb med kända bandledare som Horace Silver, Art Blakey, Dexter Gordon, Joe Henderson och Gil Evans.
Det alla hörde var Clarkes fulländade musikalitet och extrema fingerfärdighet. Det få kunde missa var att Clarke såg basen som ett kraftfullt, självständigt, melodiskt soloinstrument med plats i förgrunden snarare än i bakgrunden – och att han hade förmågan att driva utvecklingen.
– Men i ärlighetens namn, såna som Jaco och jag kom inte ur tomma intet. Charles Mingus hade till exempel utvecklat basistens roll redan på 50- talet. Men han fick aldrig samma uppmärksamhet. På 70-talet nådde jazz och fusion en långt större publik, blev en del av underhållningsindustrin. Vi hade bättre instrument och kraftfullare PA-system. Publiken kunde höra vad vi gjorde.
Stanley Clarke var också en av de första, om inte den förste, basisten som spelade både akustisk och elektrisk bas med samma virtuositet, kraft och passion.
– Min största kärlek är och förblir kontrabasen, även om jag är mest känd för att spela elbas. Jag började först och främst med elbas för att komma in i nya sammanhang, spela annat än jazz. Och jag måste säga att jag har haft otroligt kul tack vare den! Det verkligt roliga nuförtiden är att de är rätt jämbördiga och befruktar varandra. Jag kan göra en typisk elbasgrej på kontran och vice versa. 65 år fyllda har inte Stanley Clarke slagit ner nämnvärt på tempot, och intresset för att gå vidare är intakt.
– Det finns ständigt nya musikaliska områden att erövra och lära sig något av. Det jag önskar allra mest nu är att någon utvecklar en verkligt bra digital bas. Hittills har det inte fungerat. Strängarnas tjocklek gör att våglängderna blir för långa och det blir mest kaos av allt. Och med tunnare strängar går liksom grejen förlorad.
Foto: Steven Parke
Genom åren har Stanley Clarkes bredd och nyfikenhet gjort att han, bland mycket annat, spelat funk med George Duke, sniffat på rockens arenaliv i New Barbarians med Stonesmedlemmarna Keith Richards och Ron Wood och lånat sina studiotjänster till Paul McCartney, Aretha Franklin och Michael Jackson.
1974 gav han ut det självbetitlade albumet Stanley Clarke med hiten Lopsy Lu. Ett par år senare kom School Days med en titellåt som har vuxit till ett måste-lära-sig för i stort sett varje ung aspirerande basist. Därefter har han givit mer än dussinet album i eget namn och medverkat på hundratals andra.
– Vi håller just på med ett nytt album. Och det blir en riktigt bandplatta – alla musiker spelar på alla låtar. Det har jag inte gjort sedan tiden med Return To Forever.
Trots sitt exempellösa cv är Stanley Clarke kanske mest förknippad med just Return To Forever, Chick Coreas nyskapande elektrisk jazz- och fusionband som regerade oinskränkt under större delen av 1970-talet. Gruppen var som en välkrattad manege för de fyra medlemmarna att visa upp sina musikaliska personligheter på.
– Jag vill bjuda på samma sak i dag med The Stanley Clarke Band, säger han med förtroendeingivande röst.
Text Johan Schwerin
Foto Toshi Sakurai
The Stanley Clarke Band spelar i Göteborgs Konserthus den 21 november 2016.
