Människor som skriver brev till en ung uppdiktad kvinna, som dessutom, enligt dikten, är död, det måste bli musik, tänkte Elvis Costello. Han kontaktade Brodskykvartetten, som han nyligen sett framträda, och tillsammans arbetade de fram en svit med tjugo sånger byggda på brev av olika karaktär: vardagliga, älskvärda, aggressiva, längtansfulla.
Nu, i februari, kommer The Juliet Letters till Stenhammarsalen i Göteborgs Konserthus, i ett samarbete mellan sångaren Christer Nerfont och en stråkkvartett bestående av musiker ur Göteborgssymfonikerna. Det är inte Sverigepremiär, men nästan. 2014 gjorde Christer Nerfont en enda föreställning av The Juliet Letters på sin hemmascen på Wermland Opera i Karlstad.
– Jag har lyssnat på den här musiken på olika intensitetsnivåer av och till sedan den kom ut, och jag hade velat göra den väldigt länge innan tillfället dök upp då 2014.
Hur togs den emot av publiken?
– Bra, tycker jag. Det är ett udda verk och Costello är en udda fågel i musikvärlden. Han har en väldigt speciell röst och har alltid haft en faiblesse för det konstmusikaliska och det lite kärvare tonspråket, samtidigt som han har gjort otroligt tillgänglig pop också.
Skulle du säga att publiken redan kände till musiken?
– Både och. Det finns fler Costellofans än vad man kan tro och dessutom är många stråkmusiker bekanta med Brodsky-kvartetten. Sedan tror jag att det finns en stor nyfikenhet på crossover-tänket. Att man gillar det ena behöver inte utesluta att man inte gillar det andra. Framför allt i det här verket. Här kan man få sig saker till livs som man kanske inte hade förväntat sig att man skulle gilla.
I samband med skivsläppet sa Elvis Costello att det här inte är en rockopera, utan en ny grej, en sångsvit för stråkkvartett och röst, vilket i sig är ovanligt. För dig som sångare, är det här annorlunda musik att framföra?
– På sätt och vis, eftersom tonspråket är så eklektiskt. Det är en spretig platta som täcker in många typer av tonalitet. En del är poplåtar i kvartettform, annat är ganska kärva sonettliknande låtar och alla innehåller en berättelse, varje låt är inspirerad av ett brev, fiktivt eller verkligt.
Som musikalartist är du förstås van att agera musiken och sången, men den här gången är det inte ett traditionellt musikalformat. Hur känns det?
– Väldigt befriande. Jag har jobbat i över 25 år med musikaler och gjort enormt många föreställningar där man förväntas glida in i en form av någonting eller underordna sig en regissörs vision, men här får man styra sin egen skuta tillsammans med kvartetten.
Om jag säger att The Juliet Letters är något av ett undanskymt mästerverk, vad säger du då?
– Absolut, jag är helt med. Problemet för den här typen av verk som inte har någon tydlig adressat är att den själv får söka sin mottagare i stället för tvärtom. Jag tillhör själv den ironiska generationen och jag tror att plattan kom i en tid då många nonchalerade och bagatelliserade den här typen av verk som pretentiöst. Det är många parametrar som har gjort att verket inte har fått den uppmärksamhet som det förtjänar. För det är absolut, som du säger, ett mästerverk, säger Christer Nerfont.
Text: Per Stern
Foto: privat
