Han är den mest eftersökte trumslagaren i sin generation. Vid 40 års ålder har han medverkat på fler än 200 plattor och spelat med etablerade stjärnor som Joe Henderson, McCoy Tyner och Betty Carter och yngre namn som Esperanza Spalding, Jane Monheit och Taylor Eigsti.
Eric Harland
2018 står Eric Harland inte bara i spetsen för den egna gruppen Voyager, han är även medlem av Aziza, James Farm, Charles Lloyds New Quartet, Prism, Sangam och Overtone. Ändå hinner han sticka emellan med studiojobb och snudd-på-gratis-gig på obskyra New York-klubbar: ”Just to try out some stuff, you know.”
Dave Holland
Aziza har superbasisten Dave Holland i spetsen. Holland har efter åren hos Miles Davis i början av 1970-talet varit ledare för en rad grupper och storband, ständigt tänkt nytt och slagit sig samman med nya musiker. Ett exempel är Aziza där saxofonisten Chris Potter och gitarristen Lionel Loueke också ingår.
– Vi rör oss i gränstrakterna av post-bop, elektronisk fusion och afrikansk traditionell musik, säger Eric Harland. På något sätt handlar det om en sorts världsmusik där Dave lägger ett brett harmoniskt register med sin solida bas och Chris och Lionel bjuder på kontramelodier och motrytmer.
Chris Potter och Lionel Louecke
Mycket av musiken Aziza spelar går i udda taktarter som exempelvis elva- eller niotakt.
– Det gör det lätt för publiken att tappa bort sig, och jag ser det som en del av min roll att förenkla, göra de udda rytmerna lätta att följa utan att de går förlorade.
Eric Harland är inte bara en efterfrågad trumslagare, han är också en smal, vältränad man med en parallell karriär som modell. Som barn var han extremt överviktig och en självklar måltavla för illasinnade lärare och klasskamrater. I dag är han i strålande fysisk form. Det har nu inte bara med fåfänga att göra (eller rädsla för att återigen bli överviktig), för Eric Harland är det viktigt att vara i bra kondition när han ska spela.
– Hemma övar och tränar jag så mycket jag kan. Det är enkelt, jag har ju ett trumset uppställt och inte långt till gymmet. Under turnéerna är det svårare. Man kommer inte åt trummorna förrän det är soundcheck. Men jag mjukar alltid upp musklerna och lederna på något sätt. Jag vill känna mig stark och bekväm när jag spelar.
Den stora fördelen med att spela i många sammanhang tycker Eric Harland är att han inte blir fångad i ett och samma uttryck.
– På det här sättet får jag verkligen lära mig olika stilar. Det gör mig mycket mer flexibel. Jag kan kasta in en gnutta funk när jag spelar bebop eller vice versa. ”Just add some colours, man.”
På frågan vad han tycker är det viktigaste en trumslagare kan göra i ett band svarar han:
– Be supportive. Man måste förstå sammanhanget, förstå vad som behövs – och vad som inte behövs. Kokar bandet, drar man ifrån. Är det laidback, eldar man på. Man måste helt enkelt vara ”the orchestrator”.
Text: Johan Scherwin
Bild: Govert Driessen
