Från Podiet nr 3 2020-2021 Stenhammar i Göteborg

Att kalla Wilhelm Stenhammar för göteborgstonsättare är förstås att ta i. Men Stenhammar hör verkligen ihop med Göteborg, som kulturell miljö och geografisk utgångspunkt för det konstnärliga skapandet.

Det var i trapporna upp till målarskolan Valand som han en februaridag 1895 första gången träffade konstnären Helga Marcia Westerberg och året därpå gifte de sig, borgerligt i Göteborgs stadshus, i närvaro av bland andra Stenhammars tidigare pianolärare Richard Andersson och konstnären Albert Engström.

Många av somrarna tillbringas på Särö, men det dröjer till 1907 innan familjen flyttar från Stockholm till Göteborg, i och med att Stenhammar får uppdraget som chefdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker. Denna tjänst innehar Stenhammar i 15 år, fram till 1922.

Familjen bor i en våning med adressen Avenyn 15, i det så kallade Engelska kvarteret som ritats av Helga Stenhammars far, arkitekten Johan August Westerberg. Wilhelm Stenhammar har nära till jobbet. Det tar bara några minuter att gå genom Vasaallén och fram till det gamla konserthuset, på västra sidan av idrottsplatsen Heden, vid Södra Vägen.

Det finns ett antal liknande geografiska punkter som berättar om Stenhammars närvaro i staden, och man kan lätt promenera mellan dem för att få en känsla av Stenhammars tid och relationen mellan det äldre och det nyare Göteborg. Från Avenyn 15, där det i dag ligger en pub av engelskt snitt, kan man gå Storgatan fram till korsningen med Götabergsgatan. Här i hörnet ligger baptistkyrkan Tabernaklet från 1884, också den en skapelse av Helga Stenhammars far.

Både Helga och Wilhelm kom från fromma och starkt religiösa familjer, men de gav båda upp den kristna tron och de tre barnen Claes-Göran, Hillevi och Ove, födda 1897, 1899 och 1901, kom att gå i den konfessionslösa Samskolan som startades 1901 och låg på Vasagatan 1, numera platsen för Handelshögskolan.

Nästa promenadstopp är litet längre upp på Götabergsgatan, nummer 22 mittemot Vasaparken. Detta var i början av 1900-talet adressen för bankdirektören Herman Mannheimer, som var initiativtagare till Göteborgs orkesterförening, tillsammans med borgmästaren och juristen Peter Lamberg. I Herman och Lisa Mannheimers våning träffades ofta medlemmarna i orkestern efter konserterna, för samkväm och mer inofficiella framföranden, och i andra lägenheter i huset inkvarterades ofta de olika gästdirigenterna och solisterna.

Så var det till exempel när Wilhelm Stenhammar tog tjänstledigt 1918 och Carl Nielsen fick hoppa in som tillförordnad chefdirigent. Vid ett senare besök, våren 1922, skriver Carl Nielsen färdigt sin berömda blåskvintett på just denna adress. Den uruppförs i makarna Mannheimers våning, på Lisa Mannheimers födelsedag, Valborgsmässoafton 1922.

Sedan är det bara att fortsätta längre upp på samma gata, och vidare genom parken intill Landsarkivet, fram till Viktor Rydbergsgatan och Konserthuset vid Götaplatsen, ritat av arkitekten Nils-Einar Eriksson och invigt 1935. Det gamla konserthuset på Heden hade brunnit ned 1928.

Den nya huskroppen fick många av den nya funktionalismens bästa förtecken, en varm och inkluderande känsla. När Nils-Einar Eriksson precis inlett arbetet, blir han 1932 intervjuad om sina visioner: ”Stilen blir inte enhetlig, men de enkla, rena linjerna är självklara. Det ligger i luften. Meningen är att det hela, exempelvis stora salen, skall bli demokratiskt betonat.”

Byggnaden hör i flera avseenden ihop med arvet efter Wilhelm Stenhammar. I den stora konsertsalen klingar musiken fritt och kommunikativt på ett sätt som kombinerar det intima och det demokratiskt inbjudande. Det gör att viktiga Stenhammarverk som Serenad för orkester opus 31 och Symfoni g-moll (Symfoni nr 2), båda tillkomna under perioden i Göteborg, får en speciell klangbotten.

Göteborgs Symfoniker är medvetna om betydelsen av detta arv, en vidareföring från äldre till yngre musiker, från orkester till publik. Det är en dialog som hålls vid liv, ett sätt att tilltala varandra som är nyfiket lyssnande. Det påminner om hur man ses i gathörnen, slumpartat och oförhappandes, och så tar sig de levande samtalen in i musiken.

De nämnda verken är också en del av en kosmopolitisk historia och relaterar båda till familjen Stenhammars vistelser i Italien. Mellan november 1906 och juni 1907 befann sig familjen i Florens där man bodde i en villa på den västra sidan av floden Arno. Det var hit Herman Mannheimer och Peter Lamberg begav sig på våren 1907 för att övertyga Stenhammar om att han var rätt man för dirigentposten. Orkesterserenaden är komponerad flera år senare, men mycket av det melodiska materialet och den rytmiska lättheten är en sorts reminiscenser av stämningarna i den italienska blomsterstaden. Som tydligast kanske i den ljuva klarinettmelodi som inleder canzonettan, som följer på den virtuosa och ytterst svårspelade inledningssatsen. Det är en härlig känsla att sitta i Göteborgs konserthus och höra Symfonikerna framföra det här verket som intar en hedersplats i orkesterns repertoar.

De enkla och raka linjerna som Nils-Einar Erikssons lyfter fram i husets arkitektur karaktäriserar också g-mollsymfonin, uruppförd under Stenhammars egen ledning våren 1915. Flera av de bärande motiven kom till under en vistelse i Rom våren 1911, bland annat under besök i parken Villa Borghese, strax ovanför Spanska trappan, där de vidsträckta perspektiven tycks ha frigjort det kontrapunktiska tänkandet och känslan av frihet i de melodiska rörelserna.

Från Konserthuset fortsätter man 100 meter nerför Berzeliigatan innan det är dags att vika av till vänster, runt hörnet av Lorensbergsteatern där Galenskaparna huserar sedan många år. Teatern invigdes hösten 1916 med Strindbergs Ett drömspel där Wilhelm Stenhammar hade specialkomponerat skådespelsmusik. Två år senare kommer Max Reinhardts elev Per Lindberg till teatern och tillsammans med Stenhammar inleder han ett visionärt reformarbete kring en ny form av teater där text och musik är inflätade i varandra och bildar gemensamma, klingande språkvärldar. Detta sker bland annat i ett flertal Shakespeareuppsättningar.

I en kommentar till Som ni behagar beskriver Per Lindberg hur Stenhammars Shakespearemusik består ”inte bara av visor och mellanspel, sammanbindande tablåerna, utan också inflätad mellan repliker, utfyllande pauser i skådespelarnas spel, en musik intimt inmängd i stycket och spelet. Den vackraste scenmusik som någonsin komponerats i vårt land.” Citatet säger mycket om hur Stenhammar under sin sista tid hittar fram till en sorts nysaklighet, som också har med livet i staden att göra.

I samband med Göteborgsutställningen 1923 komponerar han en hyllningskantat till själva öppnandet men han skriver också klockspelsmusik för den kampanil som arkitekten Arvid Bjerke skapar till Fabriken Tomten i stadsdelen Gårda. Här tillverkades bland annat rengöringsmedlet Tomteskur, Häxans putsmedel och Tomtebloss. Stenhammar var personligen bekant med direktören Erik L Magnus (styrelseordförande för Göteborgs Orkesterförening 1935-1949) och skrev tre olika melodier för de fem malmklockorna i klockspelet. Dessa spelas vid tre tillfällen på dagen, klockan 9, 12 och 17, och så sker fortfarande.

Alltså går promenaden vidare, förbi Scandinavium och Valhallabadet och över den lilla bron som leder fram till klocktornet. Det är en speciell känsla när de spröda och ålderdomliga klockklangerna börjar ljuda över stadsdelen och huskroppen som tidigare rymde själva fabriken och nu är ett äldreboende. På den största klockan finns en inskription, ”Till idogt arbete, lycka och glädje manar min malmklang”. Musiken skrevs direkt för arbetarna på fabriken, för deras frukost- och lunchraster respektive arbetets avslut. Men tonerna är fortfarande en del av livet i staden.

Det finns ytterligare en plats som hör ihop med Stenhammars tid i Göteborg. Wilhelm och Helga Stenhammar flyttade till Stockholm 1923 men det tänkta arbetet vid Stockholmsoperan blev det inte så mycket av. Wilhelm Stenhammar fick ett slaganfall och hösten 1927 bestämde man sig för att flytta tillbaka till Göteborg. Man var inneboende en tid i familjen Mannheimers sommarvilla i Jonsered och här fick Wilhelm Stenhammar ytterligare ett slaganfall och avled 20 november. Strax därefter flyttade Helga Marcia som änka till den kapellmästarbostad på Herrgårdsgatan i Örgryte som orkesterföreningens styrelse samlat in pengar till.

Wilhelm och Helga Marcia Stenhammars gravsten finns i det sydöstra hörnet av Mariebergskyrkogården, i stadsdelen Majorna, intill Gråberget, på en gräsbeklädd kulle under ett vackert oxelträd. Gravstenen är enkel och avskalad, bara årtalen, inga som helst krusiduller. Dottern Hillevi Stenhammar har berättat om Wilhelms önskan, som på ett sakligt och lyssnande vis hör ihop med den fria känslan i hans musik. ”Vi hade fått lova honom att vi inte skulle lägga honom på en stor och fin begravningsplats och inte under en stor och fin gravsten och det vackraste han visste var det gröna gräset.”

*Magnus Haglund är författare, frilansjournalist, lärare och recensent i Göteborgs-Posten.

Mer om Wilhelm Stenhammar >>