Hur övar en trumpetare in ett nytt stycke? Han kör igenom hela fingersättningen med handen i luften, från första noten till den sista. Långsamt och metodiskt så att varje ton blir rätt. Men med vänster hand.
– Då aktiveras minnesfunktionen i rätt hjärnhalva och inövningen blir mer effektiv, säger Per Ivarsson som sedan 2011 är ny stämledare för trumpetarna.
En trumpet håller man förstås i vänster hand och ventilerna sköts av högerhanden. Hur Per Ivarsson sedan överför rörelseminnet från den ena till den andra handen är väl hans hemlighet, som sig bör för en skicklig musiker. Men för alla aspiranter måste vi tyvärr säga att det ingår mer i konsten att behärska en trumpet än att vifta med fingrarna i luften. Embouchyren, eller ”ambisen” som man säger musiker emellan, läpparnas kontakt med munstycket, är avgörande, liksom andningen.
– Andningen är det viktigaste. Det finns många som använder Alexandertekniken. Jag har sysslat mycket med yoga vilket är bra för avslappning och andningskontroll. Andas man rätt och djupt så får man automatisk en bra hållning och slipper spänningar i musklerna.
Lungorna är motorn, andningen tekniken och luftströmmen verktyget.
– Jag sätter min tillit fullt ut på min luft, på lufttillströmningen. Funkar det behöver man inte bekymra sig om det övriga. Jag brukar säga till mina elever att det inte spelar någon roll hur högt man kan spela, bara man har en luftström och gör sina andningsövningar. Då kommer det andra också.
Det handlar inte bara om att samla luft och kraft för långa och komplicerade passager, utan också om att hitta en harmoni och avspändhet som ger en fyllig ton och lämnar utrymme för mjuka och nyanserade fraseringar. Allt detta behövs för att spela Alfred Desenclos trumpetkonsert Incantation, thrène et danse, ett musikaliskt akrobatnummer av hisnande svårighetsgrad. När man hört den smattrande dansen undrar man hur detta är möjligt – går det att spela så? Ja, naturligtvis, men kanske först när Desenclos skrev musiken. Man kan jämföra med poeten T S Eliots berömda citat ”How do you differ the dancer from the dance?” Musik och musiker blir ett i Desenclos bravurnummer från 1953, ett mer eller mindre obligatoriskt stycke i världens alla trumpettävlingar. Satsbeteckningarna ”åkallan” och ”sorgesång” avslöjar dock att verket innehåller mer än krävande virtuositet.
– Det är fantastiskt vacker musik. Nu har ju jag hört det så pass många gånger att jag hittat exempelvis kopplingen med första flöjten här, och stråkarna där. Det ska bli mycket intressant att jobba med orkestern i det stycket.
– Första satsen är väldigt intensiv, men sista satsen med den långa kadensen i början kräver rätt mycket jobb med tekniken. Det är mycket kromatik, men inte helt kromatiskt. Det är ganska oförutsägbart men nu kan jag konserten så väl att jag vet vad som kommer härnäst. Många av löpningarna har jag övat så mycket att de sitter där.
När det gäller att öva har Per Ivarsson blivit lite mer sansad genom åren. När han började spela trumpet på allvar för Björn Lovén i Malmö och sedan för Reinhold Friedrich på musikhögskolan i tyska Karlsruhe – han var bara 16 år när han kom dit – kunde det bli 8-9 timmars övning om dagen. Nu övar han mer effektivt.
– Tre timmar om dagen räcker. Flexibilitets-övningar är det viktigaste för mig. Att öva trumpetkonserter har jag i stor utsträckning slutat med.
Men han har förstås plöjt igenom några sådana, från wienklassikern Haydn till den samtida jazzkompositören Daniel Schnyder.
– Under studieåren spelade jag en del jazz i olika sammanhang, storband bland annat. Det är kul men nu för tiden räcker tiden inte till.
Musiken är en ständig följeslagare, även när han lagar middag till kompisarna.
– Stereon är på för jämnan och det är alltid något som snurrar i CD-spelaren. Men jag lyssnar aldrig på en skiva eller en symfoni från början till slut – jag byter från det ena spåret till det andra. Peter Gabriel, Bruckner, Michael Jackson… Ett band jag alltid återkommer till är Blood Sweat & Tears. Jag köpte min första skiva med dom när jag var nio år och de har varit min absoluta inspirationskälla sedan dess.
Han lagar mat på fri hand men har tagit med sig några favoriträtter från Tyskland:
– Spetzle och Sauerbraten, fantastiskt gott. Eller Linzentopf med en massa fläsk och Sauerkraut, bland det godaste jag vet.
Efter sex år i Karlsruhe återvände han till hemstaden och blev trumpetare i Malmö symfoniorkester där han trivdes och fick rutin som orkestermusiker. Men han lekte med tanken att bli solotrumpetare i en renommerad orkester och när en provspelning utlystes i Göteborg hakade han på. Han fick jobbet och kände direkt att orkestern passade honom.
– Jag känner mig väldigt hemma här och stannar kvar så länge jag och orkestern vill.
– Göteborg är en fantastisk stad, förutom fotbollslagen då. Jag är en Malmö FF-kille, stenhårt. Där ligger Göteborgslagen i lä.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Anna Hult
