Dimitrij Sjostakovitjs sjätte symfoni från 1939 är inte alls känd. Liten, lyrisk och lyssningsvärd ligger den klämd mellan sina världsberömda syskon femman och sjuan. Ja, idag måste de två stora nästan slåss mot ryktbarheten för att bli tagna på allvar. Sexan är faktiskt friare.
För att förstå detta måste vi gå tillbaka till den 26 januari 1936. Då blir den hyllade Dimitrij Sjostakovitj tagen i örat av makten för första gången. Hans första opera, Lady Macbeth från Mtsensk, får våldsamt klander i Pravda. Den är dekadent, formalistisk, iakttar inte den socialistiska realismens principer. ”Detta är oväsen i stället för musik!”
Ryktet säger att Stalin själv höll i pennan. Ledaren hade i alla fall sett Lady Macbeth och lämnat föreställningen innan den var slut. Sjostakovitj var knäckt. Han som hade velat ta upp konkurrensen med Wagner, och skriva en sovjetisk Nibelungens ring. Men inte med plaskande rhendöttrar, utan med hjältinnor ur mönsterarbetarnas brigad. Som Zenhya Romanko, den bästa cementarbeterskan på Dnepstrij dammprojektet.
Var Sjostakovitj ironisk? Det tror jag inte. Det vill säga, Sjostakovtij var alltid ironisk, men i detta fall var ironin minst lika drabbande för wagnerianerna som för mönsterarbetarnas brigad. Sjostakovitj fick allt svårare att bli spelad, men komponera måste han. Han får huvudvärk när han inte komponerar, och samtidigt klagar han över att han skriver för fort. Ett olösligt dilemma.
Av självbevarelsedrift drar han tillbaka den fjärde symfonin före premiär. Han arbetar redan med den femte – som får underrubriken ”En kompositörs svar på berättigad kritik.” Det låter skärande ironiskt för oss, men under den stora terrorns år 1937 skämtade man inte med Stalin.
Det visste poeten Osip Mandelstam som i en dikt hade drivit rått med ”bergsbon i Kreml, och hans tjocka fingrar, som maskar, feta”. Hemliga polisen hämtade poeten, som skickades till Sibirien. Mandelstam dog på vägen och lades i en massgrav i Vladivostok.
Många av Sjostakovitjs goda vänner blir arresterade eller avrättade, bland dem den världsberömde regissören Meyerhold i Moskva. De hade samarbetat under avantgardets glansdagar. Under andra världskriget tog han revansch, med sjuan, Leningradsymfonin, symbolen för motståndet mot nazismen. Den uppfördes inne i den belägrade staden – blåsarna kom direkt från stridande förband – och sändes i radio över hela Sovjetunionen.
Men 1948 viftade Stalin med strypsnaran igen. Han laddar för den så kallade läkarkomplotten, startskottet för ett allvarligt försök att eliminera de ryska judarna. Sjostakovitj gode vän, den store skådespelaren Solomon Michaels hittas mördad 1948. Sjostakovitj tvingades avgå ur Högsta Sovjet och kompositörernas fackförbund. Förnedrad fick han försörja sig på att skriva filmmusik, vilket han gjorde alldeles utmärkt.
Han gör avbön, och förklarar sig tacksam för kritik. Det är otäck läsning:
”Jag skall återigen, och igen, försöka skapa symfoniska verk som förstås av folket och är tillgängliga för folket, vad beträffar ideologiskt innehåll, musikaliskt språk och form. Jag ska sträva hårdare efter att förkroppsliga bilden av det heroiska ryska folket.”
Många har tröttat ut sig på att plädera för det politiska budskapet i att den bara har tre satser, inte fyra. Det finns uttolkare som vill slå fast att den långa, stillsamma första satsen är djupt melankolisk och speglar epokens fasor. Är den inte lika gärna meditativ, och ljuv som en midsommarnatt?
Sjostakovitj ville först skriva en symfoni till Lenins minne, med text av Majakovskij. Men han slängde alla körer och texter överbord, och kvar blev denna lilla tresatsiga symfoni, ”till ungdomens, vårens och glädjens ära!” Med sitt långa, långsamma Largo och två fyrverkerier på slutet.
Ja, vad ska man tro?
Pianisten och musikforskaren Tzenka Dianova har pekat på paradoxen i att Sjostakovitj, som under terrorns år bokstavligen tvingades bevisa sin lojalitet mot Stalin, av eftervärlden tvingas bevisa motsatsen. Den socialistiska realismen kidnappade varje ton och taktstreck, och avtvingade dem nya, fasta, värden. Men så har även beundrarna behandlat Sjostakovitjs musik.
Det krävs mycket ironi för att värja sig mot en sådan behandling. Låt oss befria Sjostakovitj, mina vänner. Låna honom ett rent öra. Ge hans musik en ny chans.
Text: Ulrika Knutson
