Det var byggnadsarbetaren Witold Malcuzynski som vid tredje frukosten skulle knalla ner till kinesen i Focus (stor buffé) när hans väl använda Gislavedsstövlar slant och han ramlade in i ett murket plank som gick längs bergsbranten på sydostsidans nordvästra utförslöpa.
– Jag såg stjärnor, berättade Witold Malcuzynski för Västnytts reporter medan han gnuggade sin blåslagna, breda panna.
– Det är dom bästa stövlar jag haft, dom funkade felfritt innan gummit sprack.
Bakom planket gömde sig ett gammalt förråd som visade sig vara en rest från Lisebergs invigning 1923 vid det två år försenade firandet av stadens 300-årsjubileum. Något av en ödets ironi att de två jubiléerna sammanträffade på detta olycksaliga sätt. Förrådet var försett med ett rejält hänglås i grå gjutjärnskåpa, stabila grejer.
Skjulet där fyndet gjordes.
– Det bröt jag lätt upp med kofoten. Jag fick beröm av basen som stod intill och våra blickar möttes i häpnad när vi såg den stora trälåren med bleknad text: ”Göteborgs Orkesterförening”. Jag glömde faktiskt mina trasiga stövlar för en stund, berättade en tydligt rörd Malcuzynski för tv-reportern som otåligt skruvade på sig av oförklarlig vånda.
Som bakgrund kan vi informera om att musiker ur Göteborgs Symfoniker spelade vid invigningen av Liseberg. Ett omtyckt inslag som mottogs väl av pressen – Handelstidningen, Johannebergs annonsavisa och Gårdapojkarnas medlemsblad – även om fyra av musikerna drabbades av illamående och yrsel efter oräkneliga gratisåkningar i den nya virvelvinden.
I låren hittades en packe notblad modell mindre för att klämmas fast på blåsinstrumenten, bland annat marschen Berliner Luft i hess-dur, samt en väl tummad mapp med en gummerad etikett där en darrig hand skrivit: ”Oswald G. Luhring, Kapellmeister”.
Oswald Luhring, 1922.
Vana läsare minns att konsertmagasinet Podiet tidigare berättat om orkesterns förste tubaist (den andre tillsattes aldrig), anställd 1905, och denne Oswald ”Öset” Luhring ledde mer än gärna mindre nogräknade orkestrar. Vad som dagen efter förbluffade stadsantikvarien och amanuensen Ola S. Treber var ett gulnat notblad, endast en sida, och ensidigt, med titel Zum freien Hosen (på svenska ”Hurra för mina lediga byxor”), komponiert und geliebt von G. Mahler. Treber lämnade över notbladet till den numera halvt om halvt återupprättade norske musikvetaren fil lic Sverre Böyebaag som efter en hastig bedömning, som så ofta från hans håll, konstaterade:
– Detta är en aldrig tidigare känd fanfar av Gustav Mahler. Det är en världsupptäckt! Jag känner igen namnet: G. Mahler, ”G” betyder Gustav! Jag är stolt, mycket stolt.
Förklaringen är enkel: tyskfödde Luhring (från plattyskans Luhr som betyder just lur, eller horn) spelade på 1890-talet tuba i Mahlers orkester i Hamburg och brukade öla med honom på Max Kneipe i St Pauli. Bøyebaag kunde under förstoringsglaset se en rad dedikationer som alla strukits över: Zur lieber Gretchen, An die Bläser Königlichen Hoftheater, Herrn Verleger G. Simrock. Vid sidan av dessa fanns en rad otryckbara skällsord: ”din gamla sugga”, ”jävla fylletrattar”, ”skitstövel”.
– Man såg hur tårarna suddat ut bläckets konturer, förklarade den notoriskt opålitlige Bøyebaag och fortsatte:
– Detta är en variant av trumpetinledningen av femte symfonin, här finns fröet till en av 1900-talets mest omhuldade och spelade symfonier!
Den sista tillägnan stod till skillnad från de andra ren, klar och kärleksfull i sirlig stil: Zum treuen Freund Oswald, bis Abend! Küssen…
Förläggare från hela världen har hört av sig för att köpa rättigheterna, tiosiffriga belopp har nämnts (i och för sig i yen) plus en gratisresa till Kållandsö men än så länge blir manuskriptet kvar i Göteborg. Laglig ägare är Oswald G. Luhrings dotterdotterdotter Gittan Luhring, själv tubaist i nöjes-, revy- och burlesksammanhang:
– Den fanfaren ska ingenstans – den stannar här! Tror jag det, för bövelen… Här ska ingen komma och roffa åt sig något som är mitt. Den lämnar aldrig Luhrings familj, aldrig säger jag! Hmmfrsgaaagmmmsfrrmgaag!, utbrast fröken Luhring med all tydlighet, ogift, med fradga i mungiporna. Förmodligen för att smörja embouchuren.
Tubaisten Gittan Luhring med artistvänninorna Bettan och Hildur, kända från Mölnlyckerevyn ”Tre glada sömmerskor”.
För den bekymmerslöse Malcuzynski slutade historien lyckligt:
– Jag har befordrats och ingår nu i teamet som ska putsa upp den stora dinosaurien intill världshistoriska muséet. Jag börjar den 1 april. Vi har 900 kg Autosol, sponsrat, och piasavakvastar så det räcker, så det ska bli fyra roliga år framöver, sa Malcuzynski med ett smått tillkämpat leende.
– Men det var synd stövlarna, saknar dom. Höll tätt i vått och torrt. Äkta Gislaved! Äkta Gislaved… går inte att få tag i längre. Bra kvalitet. Kostade 136 kr på Konsum, så längesen var det. Fanns både svarta och blå. Ta dom blå, sa frugan, nej det gör jag inte, svarade jag. Hade hon inget sagt hade det blivit dom blå. Nu blev det dom svarta. Bra kvalitet, höll i vått och torrt. Det är allt prima stövlar det här, sa jag till frugan, svarta och fina. Syns inte om de blir smutsiga. Eller vad säger du? Hon svarade inte, blängde bara, medan jag ömt strök stövelskaften. Det fanns ett litet firmamärke ingjutet mellan klack och sula, Gislaved, väldigt vackert. Har du sett? sa jag till frugan och höll upp stöveln mot köket. Hon låtsades inte höra, men det gjorde hon. Jag kände igen sättet, hennes hållning, det återhållet demonstrativa. Fina stövlar. Rätt storlek också, med filtsula och raggsockor. Men utan raggsockor var dom lite för stora, fötterna liksom gled i själva stövelfoten. Kan du inte sticka nya? frågade jag. Garnet är slut svarade hon. Jaså. Garnet slut. Det var inte där stöveln klämde, nej då. Inte där. Med stålskena i lästen, det hittar man inte längre, det är dåligt. Men det hade Gislaved. Bra grejer, håller i vått och torrt. Du har väl inga reflexer på dina stövlar? frågade jag frugan. Hon fortsatte tiga, uttröttad och uttråkad. Jag tror att hon egentligen vill ha ett annat liv, utan svarta stövlar. Men mina stövlar är svarta! Mina alldeles egna stövlar. Och nu har de gått sönder, foten glappade i stöveln och jag slant utanför Liseberg. Hade jag bara haft raggsockar hade det aldrig hänt.
Text Bengt Höjdare Foto Firma Ö L luhrings fotoateljé & son eftr
