Vi träffar Santtu-Matias Rouvali i Tammerfors, dagen efter en mycket fin konsert med Sibelius på programmet. Konserthuset var fullsatt och det märktes att Santtu-Matias Rouvali och Tammerfors filharmoniker har en hängiven skara beundrare, människor som följer orkestern i vått och torrt. Visst var det applåder och jubel, men också en värme som man inte ofta får uppleva. Alltsedan han utsågs till orkesterns chefdirigent har hans popularitet ökat och han har tillsammans med orkestern blivit en definierande del av staden.
Nu tar han ytterligare ett steg i karriären som ny chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han talar varmt om orkestern och är uppenbart begeistrad över att få staka ut en väg tillsammans med musikerna – nya projekt, turnéer, inspelningar. Han sitter avspänd med jeans och t-shirt i en bekväm soffa och verkar trivas med livet och karriären. Göteborg ser ut att bli hans andra hemvist, vid sidan av den gård han och sambon Heini har utanför Helsingfors.
– Det är självklart en ära att bli chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Det är en stor sak för mig och det känns fantastiskt. Mitt liv är helt perfekt just nu, jag har mina två orkestrar på nära avstånd och kan lätt resa till dem tillsammans med min familj. Göteborg och Tammerfors är ganska lika som städer. De är respektive lands andra stad i storleksordning men med landets främsta orkester, säger han med en glimt i ögat.
Santtu-Matias Rouvali har den naturliga auktoritet och sanna musikalitet som inger respekt hos orkestermusiker. Han vet vad han vill och arbetar målmedvetet för att en tolkning ska växa fram i samspelet med orkestern. Arbetsledare – men när man stämplat ut också en arbetskamrat.
– Jag har många vänner i orkestern. Jag respekterar hierarkin i en orkester där det finns en dirigent som leder repetitionerna. Men jag älskar att ha vänner i orkestern som jag kan prata och umgås med utanför arbetet. Det finns till exempel en grupp väldigt trevliga, finska musiker som är ganska tuffa men har mycket humor. De tar väl hand om mig. Jag har också varit ute och ätit med hela brasset och träffar musiker från de andra stämmorna också. Att träffa musikerna så här är väldigt bra för arbetsklimatet vid repetitionerna. Folk kommer glada på morgnarna och vi har kul på jobbet helt enkelt.
Han har redan småstrosat i Göteborg och gillar vad han sett. Innerstan, utblicken mot hamnen med skeppsfart och båttrafik, kusten och naturen.
– Människorna i Göteborg är väldigt trevliga. Jag kan knappt vänta på att besöka Feskekörka som folk berättat om. Jag ser fram emot att upptäcka staden och testa restaurangerna, och att låta göteborgarna få lära känna mig.
Santtu-Matias Rouvali fick bokstavligen musiken med bröstmjölken. Båda hans föräldrar är musiker, medlemmar i Lahtis symfoniorkester, och i hemmet ljöd musiken dag och natt.
– Mina föräldrar var också musiklärare och hade elever hemma. Och jag följde med mina bröder på repetitionerna, då behövde de ingen barnvakt, så vi var där hela dagen. Satt och lyssnade och tittade. Som ung pojke fängslades jag av slagverkarna och dirigenten – det var de två mest intressanta i orkestern.
Han utbildades till slagverkare och fortsatte sedan med dirigeringsstudier för Jorma Panula och Leif Segerstam vid Sibeliusakademin. Där lade han också grunden till sin instuderingsmetod som följt honom under dirigentkarriären.
– Först lär man känna verket – kollar instrumenteringen, hur många satser det är, sedan gör jag en harmonianalys och spelar delar på pianot. Sedan gör jag större taktindelningar, sätter samman hela fraser. Jag tänker också på balansen – kanske jag ringar in att ”detta måste höras, och detta”. Sedan ser jag ställen som eventuellt kan spelas fel, om det är en felaktig transponering eller inte – ”det där går fint”. Så var det klart. Därefter kan jag fundera på tempoval och vilka delar man slår ett i takten eller tre. Sedan repeterar man och ser till att orkestern spelar rätt.
Låter ju inte så komplicerat. Men det är så mycket mer som ska till: detaljarbetet, samspelet, inspirationen – kemin! Allt det där finns med vid konserterna med Santtu-Matias Rouvali och Götborgs Symfoniker: den helhet som är så svår att beskriva men som skänker publiken upplevelser utöver det vanliga.
Under säsongen ges också publiken i Norden en chans att få dela dessa upplevelser. I mars nästa år genomförs en turné till Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik.
– Jag älskar att turnera. Vanligtvis reser jag ensam till nya städer men när vi reser tillsammans kan vi umgås, ha trevliga middagar och göra fina konserter. Då utvecklas vänskapen. Att turnera med sin egen orkester – det kan inte bli bättre. Det ska bli härligt att presentera oss själva för våra vänner i Norden – hej, här kommer vi, trevligt att träffas!
Solist på turnén är den firade franska pianisten Hélène Grimaud som ska spela Beethovens fjärde pianokonsert. Att samarbeta och repetera med en solist skiljer sig från förberedelserna inför ett rent orkesterverk.
– Jag träffar alltid solisten och vi talar om hur framförandet är tänkt. Musik för solist och orkester kräver en annan sorts balans. Det är inte alltid jag är säker på om solisten möjligen överröstas eller inte, eller vad som kan vara för starkt i orkestern. Det är svårt. Där finns saker att lära.
Som relativt ung dirigent har han också en hel del repertoar som bara väntar på att bli inlärd.
– Det sägs att perioden när man är 30-40 år är den tyngsta i en dirigents karriär för i nästan varje program är det något nytt man ska läsa in. Och man behöver tid för att lära sig allt nytt. Men jag är glad att jag lärt mig en massa ny musik och fått erfarenhet, det blir lättare och lättare att ta sig an nya saker – och samtidigt kan det bli svårare och svårare…
Efter varje resa är det lika skönt att komma hem till sambon Heini och treårige sonen Oliver.
– Jag ser fram emot den dag han är så stor att jag kan ta honom med så vi kan umgås mer. Nu får han vara hemma hos sin mamma när jag har dirigentuppdrag och hon gör ett storartat arbete. Under veckorna är han på dagis när Heini arbetar som pianolärare i Helsingfors. När vi hittat någonstans att bo i Göteborg kan vi tillbringa mer tid tillsammans. Det kommer att bli väldigt bra.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Kaapu Kamu & Ola Kjelbye
