Roraima är Brasiliens nordligaste delstat. Liksom resten av Amazonas är det hem för en mångfald av djur- och växtliv. Roraima är också hem för yanomami och flera andra urfolk. Den norske kontrabasisten och tonsättaren Sigurd Hole har i flera år fördjupat sin relation till området och dess kultur.
Intresset väcktes utifrån idén att ha med utdöende ljud i sina kompositioner. När han fick uppdraget att skriva ett verk för musikfestivalen Oslo World på temat solidaritet, var han redo att sätta igång arbetet. Det var våren 2020 när Norge var nedstängt under pandemin.
– Att fördjupa sig i regnskogens ljudlandskap och indianernas visdom under en period av ovisshet gav tröst och inspiration, säger Sigurd Hole.
Via en digital plattform får Podiet ett samtal med Sigurd Hole. Han befinner sig i sin ateljé i Stange norr om Oslo. Solen lyser in genom takfönstret, pianot syns i bakgrunden och kontrabasen ligger i sitt fodral efter en konsert i Stavanger. Sigurd Hole har nyligen tillsammans med sin ensemble, på instrument som hardagerfela, saxofon, slagverk, violin, cello och ackordeon, framfört Roraima – det prisade verket som även innehåller inspelningar från Amazonas regnskog.
Sigurd Hole är uppväxt nära naturen i den lilla byn Åkre i Rendalen, inte långt ifrån den svenska gränsen och Idre. Han började spela violin när han var sex år och fortsatte med kontrabas när han var tretton. Det var också här, ”i östra dalarna”, som starten på Sigurd Holes solokarriär som kontrabasist fick sitt avstamp flera år senare, 2016, med inspelningen av första soloalbumet, Elvesang. Ljudet från hemtrakternas älv har alltid varit viktig för Sigurd Hole. Det första soloalbumet innehåller precis som det senaste verket Roraima också kompositioner med ljud från naturen. Att det blev så var mer eller mindre en slump.
– Jag hade improviserat fram några kompositioner och tog med mig kontrabasen till en gammal träkyrka där inspelningen skulle ske. När vi testade de första inspelningarna visade det sig att kyrkorummet inte var helt ljudtätt. Medmusikanter i form av fåglar och deras kvitter hade också kommit med i ljudupptagningen. Det var oväntat och kul. När vi fortsatte spela in började jag spela på de klanger och ljud jag hörde utifrån, säger Sigurd Hole.
Utforskandet av kontrabasen som soloinstrument på Elvesang fick fint gensvar från kritiker runt om i världen. På det uppföljande albumet Lys/Mørke bjöds naturen att vara med helt och fullt. Inspelningarna gjordes utomhus på de arktiska öarna Fleinvær, nära Bodö, i Nordnorge.
I Sigurd Holes Roraima är det en helt annan natur och helt andra fåglar som är medmusikanter. I verket finns hela regnskogens symfoni, eller snarare biofoni, med fåglar, insekter, apor, vattendrag med mera. Det öppnas också upp för en duett mellan ackordeon och en pantera onca – en jaguar.
– Det är inte jag som gjort inspelningarna från regnskogen. Jag har aldrig varit där. När jag fick idén att göra kompositioner inspirerade av utdöende ljud googlade jag ”extinction sounds”. Första sökträffen var Bernie Krauses fascinerande arbete. Under en period på femtio år har han dokumenterat utdöende ljud från olika habitat som han regelbundet återvänt till. Tragiskt nog minskar ljuden, biofonins täthet, i takt med tiden på grund av mänsklig påverkan.
I samband med Sigurd Holes soloturné, efter släppet av albumet Lys/Mørke, som tog honom hela vägen till USA och Carnegie Hall, passade han på att besöka Bernie Krause i Kalifornien. I mötet visade det sig att denne ljudbilds-ekolog hade inspelningar från bergsplatån Roraima, ett område som Sigurd Hole parallellt intresserat sig för efter att läst en artikel om Yanomami-folkets kamp mot gruvdriften.
Sigurd Hole snurrar på stolen, vänder sig mot klaviaturet och slår an några toner på tangenterna.
– Bernies inspelningar från regnskogen är en vägg av ljud. I denna täthet hördes plötsligt en väldigt tydlig tonalitet: Fiss, E och H. Det var en rödnäbbad tukan. Dessa utrotningshotade toner används som ett inledande tema i Roraima och de tre tonerna är genomgående i verkets komposition, säger Sigurd Hole.
2019 fick yanomami-folkets shaman Davi Kopenawa ta emot Right-Livelihood priset för det outtröttliga och modiga arbetet med att skydda Amazonas skogar och biologiska mångfald, liksom urfolkets landområden och kultur. Vid prisceremonin delade Davi Kopenawa scen med andra pristagare som klimataktivisten Greta Thunberg.
– Yanomami-folkets mytologi, som jag läste om i boken The Falling Sky av Davi Kopenawa, blev en viktig inspiration för mig. Roraima är indelat i sjutton olika delar, med titlar hämtade från folkets mytologi. Dramaturgin i den första delen av verket är direkt inspirerat av deras skapelseberättelse.
I verket Roraima finns även ljudupptagningar i form av röster och sång från en yanomami-by inspelade 2003 av den amerikanske ljudkonstnären Stephen Vitiello.
Sigurd Hole med ensemble skapar inte bara ett fascinerande ljudlandskap i jazzton. Det är även en visuellt uttrycksfull konsert med videoprojektioner. Roraima är en hyllning till naturens ljud och toner. Verket är också ett uttryck av sorg i takt med att ljuden försvinner från vår planet och samtidigt en bön. En bön om att världens ledare ska ändra vår kurs.
– Regnskogens ljudlandskap och urfolks uråldriga visdom ger oss ledtrådar till helt andra förhållningssätt till att interagera med naturen. Vi bör lyssna på vad de har att säga, säger Sigurd Hole.
Bernie Krause, f 1938
Amerikansk musiker, producent och pionjär inom så kallad soundscape, ljudlandskap i naturliga eller människopåverkade miljöer. Föreläsare och författare som har myntat begrepp som geofoni, biofoni och antropofoni.
Text: Jörgen Wade
Foto: Anders Lillebo
