Den 12 mars 1932 small skottet i Paris. Ivar Kreuger hade skjutit sig själv med en 9 mm Browning. Sverige och Europa skakades av den följande Kreugerkraschen när ett världsomspännande företag och tusentals aktieägare och småsparare förlorade allt de ägde. Vad hade detta med Konserthuset att göra? Betong. Vi minns främst Kreugers tändsticksimperium men han inledde faktiskt sin karriär som byggare.
Tillsammans med Paul Toll bildade han 1908 bolaget Kreuger & Toll där hans kusin Henrik Kreüger var chefsingenjör med armerad betong som specialitet. Den driftige Ivar Kreuger hade fått de svenska rättigheterna på ett amerikanskt patent och satsade nu på att lansera armerad betong i Sverige. Före kraschen 1932 hade Kreuger & Toll blivit ett av de ledande byggföretagen i Sverige med hus, broar och vattenkraftsanläggningar på meritlistan. Bland annat byggde man Stockholms stadion och Södersjukhuset.
När Göteborgs Konserthus skulle byggas gick uppdraget till byggmästaren Olle Engkvist i Stockholm. Tidigare hade han bland annat samarbetat med arkitekten Gunnar Asplund och var ansvarig för Rådhustillbyggnaden som nämndes i första delen av denna artikelserie. Hur mycket vi än uppskattar Konserthusets gula tegel, gröna koppartak och inredningens sykomorlönn så vilar ändå allt på betong. Stora salens sköna och rena linjer är under lönnytan pur och ren armerad betong.
Arkitekten Nils Einar Eriksson skriver: ”Bjälklaget samt de båda salarnas omfattningsmurar äro utförda i armerad betong. Taket över Stora salen är utfört som fackverkskonstruktion av järn, med betongplatta i underkanten.” Olle Engkvist hade som byggherre samarbetat med Kreuger & Toll och vid bygget av Konserthuset togs Henrik Kreüger in som konsult. Med sin kunskap och erfarenhet blev han en stor tillgång vid byggandet.
Nils Einar Eriksson skriver: ”Professor Henrik Kreüger har varit min rådgivare för de akustiska problemen, och alla detaljer ha utbildats i samråd med honom. För alla de ljudisolationsproblem som uppstå i en byggnad av detta slag har professor Kreüger även varit sakkunnig.” Ingenjörskonst och stilren design i skön förening.
Ryktet om Konserthusets fina akustik spred sig i världen de kommande decennierna. Det var framförallt gästande dirigenter och solister som talade sig varma för det göteborgska Konserthuset. Och i december 1955 befästes detta i en epokgörande artikel i den tyska tidskriften Baukunst und Werkform av Fritz Winckel: Die besten Konzertsäle der Welt, ”De bästa konsertsalarna i världen”.
Han gick igenom de viktigaste akustiska förutsättningarna och ställde följande fråga till en rad internationella, berömda dirigenter: ”Om ni skulle uruppföra ett betydande verk, där ni satsade allt och ert rykte stod på spel, vilken konsertsal i världen skulle ni då välja?” Enkäten genomfördes 1950-1955 och omfattade ett flertal dirigenter för att uppnå statistisk säkerhet. Egentligen kan man väl inte få fram en ”sanning” på detta sätt, men väl intressanta resultat.
Fritz Winckels enkät kom fram till att sex konserthus utgör de bästa i världen:
Musikverein i Wien
Teatro Colon i Buenos Aires
Concertgebouw i Amsterdam
Symphony Hall i Boston
Göteborgs Konserthus
Teatro San Carlo i Neapel
Där fick vi det på papper! Bland de 23 tillfrågade dirigenterna fanns många välkända namn: Ernest Ansermet, Karl Böhm, Herbert von Karajan, Sergiu Celibidache, Wilhelm Furtwängler, Paul Hindemith, Hans Knappertsbusch, Igor Markevitch, Georg Solti och Bruno Walter.
Sedan dess har det naturligtvis byggts många nya, fina konserthus, som Symphony Hall i Birmingham och Disney Hall i Los Angeles, men ingen kan förneka att konserthusen ovan står sig. I Göteborg är mycket sig likt sedan 1935, men vissa förändringar har skett.
Podiet har byggts ut för att ge utrymme åt en växande orkester, och därmed har två entrédörrar till Stora salen byggts igen. Träreflektorn ovanför podiet har också förändrats, från det något skarpskurna originalet till den rundade versionen och vår tids ”öppna” variant som låter luften ovanför spela med på ett annat sätt. Medhörningen musikerna emellan förbättrades också med denna förändring, liksom av att orgelluckorna blev horisontella i stället för vertikala. Det gäller att optimera utan att förändra grundklangen. Efter snart 80 år gör Göteborgs Konserthus fortfarande förträfflig tjänst och jag är övertygad om att huset med sin fina orkester även kommer att glädja kommande generationer.
Härmed avslutas vår lilla artikelserie om Göteborgs Konserthus. För er som är sugna på överkurs kan jag rekommendera Concert Halls and Opera Houses: Music, Acoustics and Architecture av Leo Beranek som går igenom 100 konserthus i hela världen, inklusive Göteborgs Konserthus. Mycket intressant läsning!
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Sofia Paunovic, Anna Hult
