I förra numret av Podiet inledde vi artikelserien om Konserthusets bygge och akustik och kunde bland annat berätta att Stora salen inspirerats av Salle Pleyel i Paris, att idén till träbeklädnaden förmodligen kom från gamla Gewandhaus i Leipzig och Rådhustillbyggnaden i Göteborg och att de lutande väggarna var en lösning från professor Alfred Berg och hans skrift Om konsertsalarnas akustiska problem (1922).
En av de viktigaste egenskaperna för en konsertsal är efterklangstiden, dess längd och jämnhet över frekvensregistret. När symfoniorkestrarna växte fram på 1800- talet spelade man i slotts-, fest- och samlingssalar som ofta hade hygglig akustik. Ibland excellent sådan, som nyss nämnda gamla Gewandhaus i Leipzig (byggt 1781).
Det var från början en utställningshall för textilier, ”vävhuset”, som byggts i den begynnande industrialismens era. Rationell produktion ledde till fina vinster och rika affärsmän som ville fira sina framgångar med pompa och ståt: varför inte dans och musik med en stor orkester? Borgerskapets nya vurm spred sig som en löpeld. Under 1800-talet byggdes en rad konserthus i Europa och USA, ofta enligt traditionella modeller som fungerat bra, framförallt ”skokartonger” som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam. Någon särskild teoribildning fanns inte bakom konstruktionerna, förrän en viss Wallace Clement Sabine dök upp…
Staden var Boston, platsen Harvard, lokalen Foggmuséet. Detta konstmuseum hade en förfärlig akustik vilket gjorde det praktiskt taget omöjligt att höra de föreläsningar som regelbundet arrangerades. Detta borde väl fysikinstitutionen på Harvard kunna lösa? Icke, detta var en het potatis ingen ville ta i. Problemet skyfflades nedåt i hierarkin tills det landade hos den unge fysikprofessorn W C Sabine som varken doktorerat eller intresserat sig för ljudstudier. Men empirisk forskning kunde han! På Harvard fanns en lokal som användes både till föreläsningar och konserter: Sandersteatern, ”berömd för sin formgivning och akustik”, och utformad efter den minst lika berömda Sheldonian Theatre i Oxford där Händel uruppförde sitt oratorium Athalia 1733. Men vad skilde Sandersteatern från Foggmuséet?
Sabine plockade med sig en orgelpipa och ett stoppur och mätte efterklangstiden i lokalerna. Sandersteatern hade ett par sekunders efterklang, Foggmuséet sex sekunder – därför blev talet otydligt och svårt att uppfatta. Men Sabine stoppade inte där – han ville ha en lösning på problemet. Så under nätterna provade han och hans studenter att dämpa Foggmuséet med orientaliska mattor, människor och kuddar. Han konstaterade att en kropp dämpade lika mycket som sex kuddar.
Akustiken kunde värderas ganska bra med utgångspunkt från efterklangstiden, det vill säga den tid det tog för en ljudkälla att från ursprungsnivån sjunka till -60 dB. Sabines ideal för konsertsalar var en efterklangstid på 2-2,2 sekunder, en siffra som hållit sig bra även om moderna salar inte sällan har en något kortare tid för att bättre passa modern musik och dess krav på klarhet. Sabines forskning och resultat bildade skola i hela världen. Själv fick han hedersuppdraget att konstruera Boston Symphony Hall, en klassisk ”skokartong” från 1900 som än i dag räknas till världens bästa konserthus för orkestermusik.
Konserthusets arkitekt Nils Einar Eriksson var insatt i forskningen: ”Framförallt är det amerikanska vetenskapsmän som varit banbrytare, främst W. C. Sabine, som omkring sekelskiftet började sina grundläggande undersökningar. Redan före Sabine kände man till, att ljudet i ett rum ej bör ha för kort och ej heller för lång återklangstid. I det förra fallet blir ljudet ”dött”, och i det senare ”överakustiskt”.
Nils Einar Eriksson refererar också till Alfred Berg vars skrift ”är av synnerligen stort intresse, och en del av hans idéer ha förverkligats i Konserthusets stora sal”. Alfred Berg, kärleksfullt kallad ”Fader Berg” (Bellmans tapetmålare och musikant) var en riktig renässansmänniska. Han studerade fysik, botanik och naturvetenskap, studerade två år vid musikkonservatoriet i Leipzig och var Director musices vid Lunds universitet 1897-1922. Han var en flyhänt kompositör och skrev körsånger, kantater, kammarmusik, orkesterverk och festhymner av olika slag – sådana man sjunger och skålar till i våra lärosäten. Han ledde Lunds studentsångare vid konserter och turnéer, bland annat till ”N. Amerikas Förenade Stater” där man sjöng vid världsutställningen i St Louis 1904.
Han var även i Göteborg och studerade akustiska fenomen i början av 1920-talet:
”Vad beträffar den tunga, dova akustiken, som man ibland träffar i salar, som icke äro avdämpade med ljudabsorberande material, så har jag iakttagit den särskilt framträdande, där taket varit försett med tvärgående åsar eller indelats i rutor medels framspringande åsar. Taket i den nya Lorensbergsteatern i Göteborg är rent av indelat i ganska djupa parceller; vid ett besök där i den tomma salongen föreföll mig akustiken för ton ganska tung, men för tal god.”
Till stor glädje än i dag för Galenskaparna och After Shave så att sketchernas poäng framträder tydligt och klart, med önskad effekt, och icke så dålig som konsertsal för Göteborgs Symfoniker som spelade där efter att Konserthuset på Heden brunnit ner fredag den 13 januari 1928:
”Lorensbergsteatern är säkerligen den lyckligaste konsertsal som f. n. står till buds. Om man undantager kyrkorna, lär knappast något annat rum vara större. Och vad orkestermusik behöver, är just ett duktigt tilltaget rum. Vidare har lokalen en relativt gynnsam form: långsträckt och icke alltför hög, låter den orkesterklangen samlas väl och bäras utan störning fram till åhörarna. Därtill äro alla platser ungefär lika goda ur akustisk synpunkt, undantagandes möjligen de främsta. Anmärkningsvärd är den goda proportionen i klangen mellan stråkar och blåsare. Nu kunde man fröjda sig åt en mustig, fast stråkklang, mot vilken blåsstyrkan hävdade sig utan att göra intrång. Försvunne blott den otäcka belysningen i scentaket, vore allt gott och väl.” (Birger Anrep-Nordin, Göteborgs-Posten, 19 januari 1928)
Men planerna på ett nytt konserthus var redan i gång. Dagen efter branden kunde man läsa följande rubrik i GP: ”Konserthuset i aska. Det nya ska resas på Götaplatsen.” När det nya konserthuset invigts 1935 skrev Nils Einar Eriksson: ”Sabine ansåg att rummets ytmaterial, avvägt för en lämplig återklangstid, hade den största betydelsen. M. Lyon, som konstruerat Salle Pleyel, lägger största vikten vid rummets form och den första reflexionens jämna fördelning över åhörarna. De moderna amerikanska och engelska forskarna Knudsen, Bagenal and Wood m. fl. tillmäta såväl form som återklangstid lika stor betydelse.”
Nils Einar Eriksson tog lite av varje med andra ord, sådär lagom, och fick med skicklighet, tur och intuition ett strålande slutresultat. Och efterklangstiden? När den senast mättes i Stora salen av den danska akustikkonsulten Niels Jordan 2002 landade den på 1,8 sekunder – finfint för såväl tidig som romantisk och modern musik!
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Max Plunger
