En dag kom Konserthusets akustik upp till diskussion. Att det låter bra vet alla som hört en konsert med Göteborgs Symfoniker – detta är orkesterklang av finaste märke. Någon lär ha sagt att Stora salen hör till de bästa i världen, men vad beror det på? Rummets unika utformning? Sykomorlönnen i väggar och tak? Ren tur? Frågorna hopade sig. Vi tog saken i egna händer, skaffade en elektrisk sticksåg och gick loss på panelen.
Men innan det roliga började bläddrade vi oss tillbaka i historien bland dammiga luntor i källararkivet.
Vi hittade en enkel skiss av arkitekt Nils Einar Eriksson på hans första förslag till Konserthuset, kallat ”Caro”, som lämnades in 1931. Juryn fann ”den större salens utformning intressant, vacker och akustiskt fördelaktig” men var inte nöjd med fasaden. Nils Einar Eriksson kom på andra plats efter Ville Tormos, men inget av förslagen ansågs tillräckligt bra så det blev omtävling och där vann stockholmaren Nils Einar Eriksson.
Teckningen till ”Caro” är talande. Den påminner inte så lite om en skiss av Salle Pleyel i Paris, den tidens mest radikala konsertsal. Det franska konserthuset invigdes 1927 med buller och bång, där bland annat Stravinsky och Ravel dirigerade sin egen musik.
Publik och allmänhet imponerades av den eleganta formgivningen och det strålande ljudet, även om musikerna tyckte det var ”som att spela i en säck”. Helt klart inspirerades Nils Einar Eriksson av Salle Pleyel med sina stora, jämna ytor och rundade vinklar.
Men Göteborgs Konserthus fick en mer avancerad veckning av sidoväggar och en annorlunda ”paraboloid”, takets välvning från podium till väggar. Med kunskap från den amerikanske akustikern Wallace Clement Sabines experiment kunde man med volym och proportioner beräkna en lagom lång efterklangstid.
Men att klä hela salen i trä, varifrån kom den idén? Nils Einar Eriksson hade börjat som assistent till den kände funkisarkitekten Gunnar Asplund som ritade Rådhusets tillbyggnad i Göteborg. Ni som varit där vet att väggarna är klädda i ljusa träslag. Detta kan ha inspirerat Eriksson.
Träpaneler för skönhetens skull är en sak, men fanns det andra kriterier bakom valet? Vi letade vidare i arkivet och fann en liten mystisk skrift: Om konsertsalarnas akustiska problem (1922) av professor Alfred Berg, även känd som tonsättare och ledare för Lunds studentsångare. 1935 skrev Nils Einar Eriksson att ”en del av hans idéer ha förverkligats i Konserthusets stora sal.” I Bergs skrift hittar vi en ledtråd om träpaneler som tidigare inte uppmärksammats:
”I gamla Gewandhaus (byggt 1781) skall akustiken ha varit utomordentligt gynnsam, så att bl. a. stråkinstrumenten, orkesterns egentliga kärna, kommo till sin fulla rätt. Professor S. Jadasson, med vilken förf. samtalat i detta ämne, förmodade även, att akustiken där gynnats av den omständigheten, att själva konsertsalen omslöts av ett jämförelsevis tunt så att säga skal av trä innanför murväggarna.”
Precis som i Stora salen! Alfred Berg förespråkade inte bara träpaneler utan också lutande väggar. Det var på hans förslag konsertsalen på Tivoli i Köpenhamn fick lätt lutande väggar i början av 1900-talet. Tankarna om ”icke parallella ytor” hämtade han från instrumentens värld:
”Vilken intensitet har icke en violinton! Men granska vi en violins byggnad, så skola vi finna, att detta instrument, vars skallkropp eller ljudrum med sådan intensitet och – om instrumentet är gott – med sådan likformighet (egalitet) återger alla toner, icke har ett enda symmetriplan!”
Vad han säger är att det inte finns räta plan eller vinklar, men rundningar och bågar. Precis som i Stora salen. Men träskivor har också oönskade resonanstoner som kan bli obehagliga. Vem vill ha en baston i sätet? Inte Alfred Berg:
”Vid ett tillfälle under min studietid i Uppsala fick jag erfara, vad en podiumplanka kunde ställa till. Plankan visade sig nämligen till egenton hava kontrabasarnas djupa E; och då just en kontrabas och den stol, varpå jag satt i orkestern, stödde mot samma planka, blev det mig outhärdligt att sitta stilla, då kontrabasen gav sitt kontra E. Det torde vara skäl att förse dylika plattor med snett över fibrerna gående lister (liksom å pianots resonansbotten) och att lägga stöden under podiets tiljor icke vinkelrätt, utan i sned riktning mot dem.”
Han talade också om att formge podiet som ett klockstycke, men de planerna genomfördes lyckligtvis aldrig. Att dämpa träskivor med ribbor verkar däremot ha varit en gångbar idé. Denna princip användes vid byggandet av Stora salen, men någon bild hade vi aldrig sett. Vi bestämde oss för ett undersökande experiment.
En kväll skred jag och min medarbetare, vi kan kalla honom ”Janne”, till verket i Stora salen. Jag höll sladden och ”Janne” startade sågen. Ljudchocken var omedelbar – vilken akustik! Det osade av bränt trä och sågspånet virvlade. Till slut fick vi loss panelen och lämnade snabbt platsen. Lite säckväv över hålet vid K-logen så kommer det knappast att märkas, i alla fall inte på avstånd.
I dagsljus insåg vi vilken yrkesskicklighet som ligger bakom dessa paneler. Snickarna på AB Svenska möbelfabrikerna i Bodafors i Småland måste ha lagt ned mycken möda på att tillverka dessa hundratals paneler på 1930-talet. Baksidan är försedd med kraftiga reglar, oregelbundet placerade för bästa dämpning.
”Janne”, som har en femma i slöjd från mellanstadiet, märkte direkt att den tjocka mittdelen av skivan bestod av ale, vilket byggritningen också bekräftade. Därpå ett tremillimeterslager av abachi på var sida, sedan kontrafanér på baksidan och fanér av sykomorlönn på framsidan – endast någon millimeter tjockt. ”Detta var alltså pudelns kärna”, konstaterade ”Janne” lugnt. Stabilt och vridstyvt ale, lätt abachi och vacker sykomorlönn.
Så var det med det. Arkitekten Olle Andersson, som varit med vid renoveringar och i arbetet med Konserthusets tillbyggnad, har sina funderingar kring trävalet.
– När man av akustiska skäl valt att bekläda väggarna med sinnrika bakomliggande konstruktioner betyder det egentligen inte något för akustiken vilket träslag man väljer. Det hela blir en estetisk fråga. Säkerligen var det så enkelt att Nils Einar Eriksson önskade sig ett ljust rum. Han valde mellan olika ljusa fanér och föll för sykomorlönnen. Sykomorlönnen har en ganska återhållsam ådring utan alltför stark riktning. Intresset fokuseras då mer på salens form, enkel och avskalad i en harmonisk färgton. Upplevelserna skulle fokuseras på musiken.
Just så.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Måns Pär Fogelberg, Mats Plunger
