Och det var väntan värd. Det har både hennes debutplatta Music for Betty och hennes scenframträdanden visat. För det finns något omedelbart drabbande med Nana Rashid. Hennes raka, chosefria röst tränger sig in under skinnet när hon lugnt och stilla mejslar fram innebörden av varje enskilt ord. Inte för intet har hon jämförts med jazzsångerskan Nina Simone.
– Jo, jag är oerhört ”story-driven”, säger Nana Rashid i telefon från hemmet i Köpenhamn. Det måste finnas en berättelse, något som talar till mig, både i mina egna låtar och i de standards jag väljer. Annars får det vara.
Hennes egna texter bottnar ofta i verkliga upplevelser. Ett exempel är Mother, Father om den kulturella utsatthet hon plötsligt drabbades av som en blixt från en klar himmel. Hon är född och uppvuxen i Danmark, med en far från Zanzibar och Oman och en dansk mamma.
– Kulturen hemma var inte arabisk, den var dansk och jag växte upp i ett rätt välbärgat område. Att jag hade en annan hudfärg var inget problem eller något jag eller min omgivning tänkte på så länge jag bodde hemma. Jag är ju dansk.
När hon skulle stå på egna ben i 20-årsåldern blev hon däremot varse både den dolda och den uttalade rasismen.
– Jag fick inte jobb eller bostäder på grund av min hudfärg. En del hade till och med mage att säga rakt ut att just det var orsaken. Det kom verkligen som en chock.
Den typen av egna upplevelser gör att hon kan skriva trovärdigt och bottna i angelägna texter som hon också förstärker med vad hon själv kallar ”ganska enkel” musik. Det är toner som hon lite mödosamt pusslat ihop med ord så att det ena inte står i vägen för det andra.
Viktigt för Nana Rashid är också att hennes musiker är med på färden. Sedan några år tillbaka har hon slagit följe med trion Little North; pianisten Benjamin Nørholm Jacobsen, basisten Martin Brunbjerg Rasmussen och trumslagaren Lasse Jacobsen.
– Det jag söker hos mina medmusiker, och har hittat hos trion, är att de inte bara spelar en låt bra rent formellt. De måste också förstå hur de ska spela en speciell låt, hur de ska lyfta och förstärka texten.
Det är en process som har tagit och fått ta tid.
– Därför har jag också letat efter musiker som jag kan spendera mycket tid med, i turnébussen och i replokalen. Vi har pratat och testat och sakta men säkert fått text och musik att bli ett, konstaterar hon.
Just att text och musik ska vara ett odelbart uttryck är något hon tog fasta på redan som ung.
– Mina föräldrar hade, i mina öron, god smak. De spelade ”quality music”. Frank Sinatra, Eric Clapton, Cream… allt möjligt i alla möjliga stilar. Men det genomgående var att allt hängde ihop.
Och hon lyssnade varje dag, ofta så intensivt att hon kom för sent till skolan.
– Jag var en Lyssnare med stort L. Det vara bara ”jag måste ju lyssna klart på den här låten innan jag kan gå till skolan…”
Impulsen att själv börja spela eller sjunga infann sig dock inte förrän hon var 19 år.
– Jag är en ”late bloomer”. Men när jag till slut bestämde mig för att ta en sånglektion drabbades jag bara av känslan ”Det här ska jag göra! This is it!” Det var en rent kroppslig sensation som tog mig till ett helt annat ställe. Där och ingen annanstans ville jag vara!
Sedan dess har Nana Rashid varit just där. Idag är hon 40 år och säger, än en gång med ett befriande skratt, att hon var direkt dålig i början, att det har fått ta sin tid (”jag behöver alltid mer tid”) men att hon arbetat hårt, tagit sånglektioner, tragglat och till slut hittat sitt eget, starka uttryck.
Rimligen är en Grammis en bekräftelse på att så är fallet.
Upplev Nana Rashid i Göteborgs Konserthus 7 maj https://www.gso.se/program/konserter/nana-rashid/
Text: Johan Scherwin
