Philip Glass musik har en hypnotisk effekt. Det kan många med mig intyga. I början av 1980-talet var han på gästspel med sin ensemble i Göteborgs Konserthus och genomförde en på många sätt osannolik konsert. Förmodligen presenterade han de olika musikinslagen men jag minns framförallt en enormt samspelt ensemble – vilket är en förutsättning för att Philip Glass musik ska klinga fritt och klart.
En träblåsare utnyttjade cirkulationsandning genom större delen av konserten och fick publiken att häpna – oändliga fraser och slingor levererades lätt och obekymrat, perfekt synkroniserade med de övriga stämmorna. Philip Glass stod till höger bakom en synthesizer, och då och då hade han ögonkontakt med en keyboardspelare på andra sidan scenen. Ett svagt leende kunde ibland skönjas dem emellan, kanske som bekräftelse på en ohörbar miss, eller i glädje att de klarat ett knepigt ställe. Musikens energier byggdes sakta men säkert upp för att kulminera i ett otroligt parti från operan Einstein on the Beach.
Publikens deltagande var starkt, kanske för att situationen var så paradoxal: den här musiken kräver koncentration samtidigt som den suggestivt vaggar in lyssnarna i ett befriat tillstånd där man vill röra sig till musiken – vilket hela situationen inte tillät. Därmed blev upplevelsen och kraften laddad till bristningsgränsen.
Likadant blev det med fenomenet Koyaanisqatsi – Godfrey Reggios fascinerande film som med sitt suggestiva bildspråk och Philip Glass hypnotiska musik för alltid förändrade samspelet mellan musik och rörlig bild. När filmen gjordes – med mycket hängivenhet och begränsad budget – anade ingen att den skulle få en sådan genomslagskraft. Förutom Philip Glass och regissören Godfrey Reggio, får man förmoda, liksom Francis Ford Coppola som blev så tagen av filmen att han finansierade slutproduktionen och ordnade distributionen.
Filmen är en sorts civilisationskritik med enormt genomtänkt klippning och motiv som rör sig från amerikansk storstad till äldre kulturområden och naturscenerier. Ingen som sett filmen kan undgå att beröras, det finns en stor kulmination som garanterat genererar gåshud. New York Times utsåg filmen till ett mästerverk efter premiären 1982 och filmen spred sig som en löpeld över världen. Göteborg Film Festival var tidigt ute och visade den 1984, med regissören som gäst, och därefter även 2003 och 2009. Det är en film med tidlösa kvaliteter och Philip Glass ägnar numera delar av sin tid åt att turnera och spela musiken till filmen med sin ensemble och olika orkestrar. Före Göteborgsbesöket turnerade han med den i Mexiko och Sydamerika.
– Mitt intresse för film har växt fram ur min uppskattning av filmmediet som sådant, en av två nya konstformer – jazzen är den andra – som uppstod på 1900-talet. Under dess första 100 år skapade filmen en sorts ny litteratur, en som konstvärlden med levande musik, experimentell teater, dans och till och med opera kan inspireras av. Liksom förr historiska romaner, pjäser och dikter var utgångspunkter för ny musik och nya skådespel. Sedan mitten av 1980-talet har jag i samarbete med andra konstnärer utvecklat ett flertal olika projekt som inkluderar livemusik och film, tillsammans med dirigenten Michael Riesman, ljuddesignern Kurt Munkacsi och The Philip Glass Ensemble. Strategin att förena ett mekaniskt återgivet filmkonstverk, som är fixerat i tiden, med ett musikaliskt liveframförande som är obundet av tiden, ger en speciell atmosfär och en unik tolkning. Det är det viktiga för mig när vi arbetar med dessa projekt, säger han.
Uppbyggnaden med repetitiva sekvenser där små detaljer och betoningar ständigt förändras – häri ligger själva hemligheten i Philip Glass musik. Där en del ser upprepning och monotoni ser andra skiftningar och förändringar i lager på lager på lager… Philip Glass har varit oerhört produktiv med ett flertal omfångsrika operor, symfonier inspirerade av David Bowie och Brian Eno, ”popsånger” med kända artister och textförfattare som Paul Simon, och ett flertal andra verk som ofta kan samlas i den amerikanska moderna konstförpackningen ”projekt”.
Hans utveckling som tonsättare, och kanske framförallt den konstnärliga uttrycksskalan, är särskilt märkbar i hans 20 pianoetyder, komponerade under 20 års tid. De finns beskrivna av Stig Jacobsson på sid 38. Philip Glass är själv pianist, vilket ofta glöms bort, och han har tidigare spelat in sin egen pianomusik på cd. De första tio etyderna skrev han för att ha något nytt att spela och samtidigt utveckla sin egen pianoteknik. När de tio följande skrevs hade han nått en ny teknisk nivå i sitt spel vilket innebar att han kunde plocka in delar av det musikaliska uttryck han utvecklat under sina år som kompositör.
– Slutligen antog jag att framförandet av etyderna nr 1 till 20 i deras helhet skulle bilda en egen musikalisk form. Det var viktigt för mig att mina gästmusikers personlighet återspeglades i ett specifikt urval från samlingen. Därför gav jag dem var sitt eget set etyder som kan spelas som ett komplett verk i sig, säger Philip Glass.
I Göteborg heter hans medmusiker Maki Namekawa och Víkingur Ólafsson. Det är första gången The Etudes framförs komplett i Europa.
