Per Enoksson trivs med tillvaron. Han kan inte tänka sig något mer intressant och utmanande än att arbeta som konsertmästare i Göteborgs Symfoniker. Men när konserterna är över och mörkret lagt sig tar han fram guldet, hammaren och kniven.
1987 tog Per Enoksson ett steg som senare skulle visa sig vara avgörande: han provspelade för och fick tjänsten som förste konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.
– Jag tänkte att jag skulle prova några år och sedan bestämma mig för framtiden. Men det blev längre än så.
Åren före tillsättningen hade han efter studier i Köpenhamn och New York (Juilliard) utvecklats till en skicklig violinist och placerat sig i den prestigefyllda Sibeliustävlingen (femte plats) och hamnat på prispallen i Carl Nielsentävlingen (andra plats). Förutsättningarna för en solistkarriär fanns där och Per Enoksson uteslöt inte den banan.
Positionen som förste konsertmästare var perfekt för att vidga vyerna och få rejäl erfarenhet av orkesterarbete, men tjänsten innebar också en personlig utmaning. Per Enoksson ville förbättra sin förmåga att spela från bladet.
– Jag var inte särskilt snabb på att lära noter och hade mina funderingar på hur det skulle gå att läsa in ny musik varje vecka. Det var tungt i början när det mesta var nytt men det blev bättre efter några år när verken började komma tillbaka. Jag fann min teknik och har stor hjälp av ljudminnet vid inövningen.
Redan när han studerade för Milan Vitek på Det Kongelige danske Musikkonservatorium i Köpenhamn fick han som assistent undervisa elever och det har han fortsatt med. Det innebär att Per Enoksson varit violinpedagog längre än han varit konsertmästare, i över 30 år. Han har haft en lång rad elever som i sin tur blivit konsertmästare hos ledande orkestrar i Norden. Efter flera år som lektor vid Musikhögskolan i Göteborg där han 2005 utsågs till professor har han de tre senaste åren varit professor vid Edsbergs musikinstitut utanför Stockholm. Där har han tolv elever som han regelbundet träffar och coachar. Edsberg är en relativt liten men högt aktad musikinstitution där lärare och elever kan arbeta tätt tillsammans på en hög nivå – hit kommer bara de mest begåvade eleverna.
Symfonikernas förre konsertmästare Christer Thorvaldsson studerade där för Endre Wolf som var konsertmästare i Göteborg på 1930- och 1940-talen. Nu är det Per Enoksson som tagit över facklan.
När jag träffar honom har han och Edsbergs-eleverna just kommit tillbaka efter en studieresa till Wien där de fick se Pierre Boulez och Nikolaus Harnoncourt dirigera i Musikverein.
– En fantastisk och lärorik upplevelse, säger han och visar hur Boulez slår väldigt tydligt och inte hugger i luften i onödan. Sådant uppskattar en orkestermusiker.
Han kunde också konstatera att Göteborgs Symfoniker står sig väl i den internationella konkurrensen, till exempel orkesterns träblåsare.
– De spelar mjukt och i samklang med den övriga orkestern, nästan kammarmusikaliskt, vilket inte alltid är fallet i europeiska orkestrar.
Det har att göra med Göteborgs Symfonikers sound.
– Vi i stråket försöker spela på ett speciellt sätt med rätt kontaktyta och rätt stråkhastighet för att få en homogen klang. Vi går mot ett mörkt och fylligt sound vilket många dirigenter och recensenter uppmärksammat.
Nästa år firar Per Enoksson 25-årsjubileum som konsertmästare för Göteborgs Symfoniker. Att arbeta som musiker i en symfoniorkester på hög internationell nivå är krävande, både yrkesmässigt och på det psykiska planet, och kraven på en konsertmästare är ännu högre. Att varje vecka prestera hundra procent och tackla nya svårigheter kan vara mycket påfrestande. Arbetsglädje och motivation är nödvändiga förutsättningar.
– Min motivation kommer i stor utsträckning från kollegerna i orkestern. Vi drar alla mot samma mål och då kämpar man på även om man själv har en dålig dag. Jag kan inte nog understryka hur viktig denna gemensamma strävan är. Kollegerna är inte bara skickliga musiker utan också begåvningar på flera områden, i matematik, litteratur och andra ämnen, och det är inspirerande.
Men det har funnits tillfällen när han känt sig lockad att söka sin lycka på annat håll.
– Flera gånger. Jag har till och med sagt upp mig en gång. Jag kände att orkestern ställdes inför orimliga och orättmätiga krav och valde då att säga ifrån. Det blev en rejäl konflikt med dåvarande chefdirigenten Neeme Järvi. Känslorna lade sig så småningom och vi redde ut allt under en lång kväll som slutade i gott samförstånd. Till slut är det alltid den goda stämningen och ambitionen i orkestern som gjort att jag inte vill arbeta någon annanstans.
Det är ofrånkomligt att det slår gnistor om en konstnärlig verksamhet som inte accepterar begränsande kompromisser. Vetenskapliga undersökningar har visat att få yrkesgrupper är så intensivt koncentrerade under så lång tid – flera timmar – som orkestermusiker. Kirurger och operationspersonal hör också dit. Det gäller att hushålla med sin energi. Per Enoksson har funnit en metod som fungerar: han ser varje konsertvecka som ett eget projekt. När säsongen är lagd går han igenom veckorna med sina konsert-mästarkolleger Sara Trobäck Hesselink och Vlad Stanculeasa. De fördelar arbetet utifrån kalendern och produktionerna, där repertoar, dirigent och solister kan bli vägledande. Sedan tar han en vecka i taget. Det blir 50-60 konserter om året.
– Som konsertmästare måste jag veta var de svåra partierna finns och hur vi klarar dem. Första repdagen observerar jag dirigenten och hur han tänkt sig tolkningen. Efter det kan jag anpassa arbetet så att vi når ett så bra resultat som möjligt. Det gäller att koncentrera sig på de kritiska ställena och lita på att vår yrkesskicklighet tar hand om det övriga.
En konsertmästare är den förmedlande länken mellan dirigent och orkester. Per Enoksson är sällsynt avslappad men ändå tydlig i sin spelstil.
– En konsertmästare måste synas väl annars kan man inte följa, därför håller jag inte igen i stråkföringen, förklarar han.
Att låta tankarna vila från musiken då och då är viktigt. Per Enoksson har två stora intressen vid sidan av musicerandet. På 1980-talet när han var frilansare lärde han sig grunderna i guldsmidets konst av guldsmeden David Butler i Malmö. Han har alla nödvändiga verktyg och maskiner i ett av rummen och kan göra gjutformar när det behövs, men just nu vilar smidet till förmån för en annan hobby: renovering av violiner. När jag hälsar på honom i lägenheten i det gamla renoverade huset i Haga med sin idylliska innergård visar han entusiastiskt knivar och hyvlar, lim och lack, mallar och formar. Arbetsbänken är full. Hans senaste projekt är en Francois Lupot från 1780-talet som han tagit isär och försett med nya fodringar där träet skadats. Locket är i gran och väger praktiskt taget ingenting, eller 75 gram för att vara exakt.
– Fiolbyggarna var sin tids ljudtekniker. Det handlade helt enkelt om att förstärka ljudet på bästa sätt. Botten och lock ska vara så exakta som möjligt i tjocklek för resonansens skull men måste också klara trycket från strängar och stall. Därför fick de välvda ytor.
Det är en speciell känsla att hålla de här flera hundra år gamla instrumentdelarna som förmodligen vibrerat av sydeuropeisk folkmusik, Mozart, Beethoven och kanske Debussy under åren. Per Enoksson har ytterligare några fodringar att göra – ett precisionsarbete som kräver koncentration och en stadig hand! – innan han kan foga samman lock, botten, sarg och hals till en fullständig violin.
– Man använder hudlim som är starkt men samtidigt ger med sig om påfrestningarna i varierande väderlek och temperatur skulle bli för stora. Limningen ska gå först annars spricker träet.
När jag frågar hur många fioler han har tvekar han först men säger sedan med ett snett leende:
– Tolv-tretton stycken.
Ett av renoveringsobjekten är en halv fiol byggd 1670 av Amati, Stradivarius lärare. Per Enoksson har via en kontakt ett lock på gång i New York. Skulle locket passa har han en mycket fin och värdefull violin inom räckhåll. Den är dock så pass känslig och exklusiv att en professionell instrumentmakare får ta hand om renoveringen.
Fiolsamlingen är ett fritidsintresse men också en tillgång i lärarverksamheten. Han lånar generöst ut instrument till sina elever så att de kan förfina sin teknik på kvalitetsinstrument och därmed bättre utnyttja sin potential. Hans yngsta elev heter Johan Dalene och är tio år gammal.
– Han bara spelar. En riktig naturbegåvning.
Det kan man lugnt hålla med om. Slå hans namn på YouTube så hittar ni en video där han spelar Sarasates Zigeunerweisen i Norrköping på Per Enokssons italienska trekvartsfiol.
Att förmedla kunskap och se elevernas individuella färdigheter utvecklas ser han som en naturlig och viktig del i en musikers liv.
– Det är vår uppgift att dela med sig av det vi fått. Bara så kan traditionen leva vidare.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Susanne Brunström & Stefan Nävermyr
