Det var party med rykande grillar, kall öl och kylt vin på gräsmattan i Tanglewood där Boston Symphony höll sin årliga sommarfestival i den väldiga utomhuspaviljongen med plats för 5700 åskådare. De firade framförandet av Berlioz Symphonie fantastique med The Jeunesses Musicales World Orchestra under ledning av den legendariska amerikanske dirigenten. Kulminationen på en turné som fört den internationella ungdomsorkestern från Wien och London till New York och Tanglewood innan det hela skulle avslutas med finalkonsert i kanadensiska Ottawa.
Pelle Appelin hade provspelat i Stockholm och tagits ut som en av åtta svenska musiker. När turnén var avklarad skulle han börja sin nya tjänst i Göteborgs Symfoniker. Ingen dålig start på karriären.
Framträdandet i Tanglewood 1974 var inte vilken konsert som helst: den hölls till 100-årsminnet av Serge Kussevitskij som varit mångårig chefdirigent för Boston Symphony och lärare till den unge Leonard Bernstein. Snacka om feststämning! Och mitt i allt detta satt den 20-årige Pelle Appelin och bara trivdes.
– Det var helt fantastiskt. När Bernstein kom in på podiet vid den första repetitionen och tog pinnen så lyfte alla en bit från stolen – det blev en sådan förändring i orkestern. Alla skärpte sig och han behövde aldrig höja rösten. Han var i sitt esse och man märkte att han tyckte det var kul.
På programmet stod William Schumans American Festival Overture och Berlioz Symphonie fantastique. När man under repetitionerna kommit till tredje satsen i symfonin var det dags för det stora klarinettsolot. Pelle Appelin spände öronen. Den unge solisten gjorde sin insats varefter Leonard Bernstein slog av. En spänd tystnad infann sig. Utan att säga något klev Bernstein ner från podiet och gick fram till klarinettisten. Vad skulle nu komma? De behövde inte vänta länge på svaret.
– Your playing is fantastic, I just had to say that. Where do you come from?
– I come from Sweden, svarade den rodnande mannen med utpräglad stockholmsbrytning.
– Oh my god! I’ve been to Sweden once and conducted the Stockholm Philharmonic. Which orchestra are you solo clarinettist in?
– No, no, no, I play in a military band…
Bernstein höjde på ögonbrynen.
– Unbelievable, I must go to Sweden and conduct, svarade han skrattande.
– If you’re in a military band what wouldn’t the symphony musicians be like? Incredible.
Bernstein vände sig om och ropade till sin assistent: ”Nu får du fixa några konserter i Sverige”.
En skön värme spreds i orkestern, inte minst bland de svenska medlemmarna som blev extra stolta. Klarinettisten var Pelle Appelins kompis Krister Andersson som sedermera skulle bli känd som en av våra finaste jazzsaxofonister, ”Sveriges mest underskattade jazzmusiker” enligt Bernt Rosengren och två gånger vinnare av Gyllene skivan. En försynt musiker som inte gjorde mycket väsen av sig utom när han spelade.
Orkestern var laddad och genomförde en höjdarkonsert. Leonard Bernstein fick allt att lyfta med sin inspiration och passion. Efteråt var musikerna lyckliga, lättade och glada. Något firande var ursprungligen inte planerat, orkestern skulle nästa morgon ta ett tidigt flyg till Ottawa. När Bernstein under en paus i genrepet tidigare satte sig och småsnackade med Pelle Appelin och några andra frågade han om det skulle bli fest efteråt. De unga musikerna skakade besviket på huvudena: ”Tyvärr får vi ingen fest.” Bernstein protesterade omedelbart.
– We can’t have that, of course we must celebrate!
Så han kallade till sig assistenten som fick order att fixa mat och dryck till kvällen. Här skulle det bli fest. Och det var Bernstein som bjöd.
Under turnén hade orkestern spelat i New York där Pelle Appelin och Krister Andersson traskat upp och ner längs gatorna i jakten på en sax till Krister. De var billigare i USA än i Sverige. Efter att ha testat flera instrument i stans musikaffärer hittade han en tenorsaxofon han gillade och slog till. Den saxen plockade han fram på festen i Tanglewood. Pelle Appelin tog hand om kompet tillsammans med en bekant i orkestern.
– Jag hade fuskat lite på trummor och det fanns en sydamerikan som spelade piano. Så vi satte ihop en trio och spelade under kvällen. Bossa-nova och standardlåtar.
När Krister Andersson solade som värst kom Bernstein förbi. Pelle Appelin minns hans reaktion.
– Han blev ju nästan knäckt när han insåg vilken hög nivå det var och utbrast: ”I don’t believe it, you guys are incredible. I must visit Sweden!”
Inhyrda kockar med elegant mundering stod vid grillarna och levererade barbecue av högsta klass medan musikerna snackade, skrattade och gång på gång fick påminna sig själva om att de firade med Leonard Bernstein som var med hela kvällen. Han gick ledigt runt och tog sig tid att tala, satte sig ner en stund och kopplade av. Han älskade att umgås med människor och var nyfiken på deras bakgrund.
Efter den festliga kvällen i Tanglewood blev det en avslutande konsert i Ottawa med Michael Tilson Thomas. Den gick bra men kunde inte mäta sig med Bernstein-ruset. Sedan var äventyret över och Pelle Appelin fick ta avsked av vännerna i orkestern innan alla återvände till sina respektive hemländer.
– Det kändes underligt när jag kom hem. Jag visste egentligen inte vad jag hade varit med om, det var en sådan stor händelse.
Efter det sex veckor långa turnéäventyret var han snart inne i verkligheten igen och det nya arbetet i Göteborgs Symfoniker. Några år senare följde eran med Neeme Järvi där utmaningar och landvinningar kom i strid ström under mer än 20 år och sedan fick Pelle Appelin spela med profilstarka chefdirigenterna Gustavo Dudamel och Santtu-Matias Rouvali.
Kvällen i Tanglewood har en speciell plats i Pelle Appelins hjärta. Visst var det något av en dröm, men en sann sådan. En liveinspelning av Symphonie fantastique gavs ut och tittar man på lp-konvolutet ser man en ung Pelle Appelin på gräsmattan med en leende Leonard Bernstein.
– Jag kommer aldrig att glömma den sommaren, det var en sådan kick. Vilken tur jag hade som fick vara med om detta när jag var 20 år!
Text Stefan Nävermyr
Foto Christina Burton & Marco Feklistoff
