Redan i åren kring tjugo hade Ludwig van Beethoven börjat få fel på sin hörsel. Gradvis försämrades den, och i 50-årsåldern var han helt döv.
När hans nionde och sista symfoni uruppfördes den 7 maj 1824 på Theater am Kärntnertor i Wien blev det också hans sista offentliga framträdande för publik. På grund av hörselnedsättningen kunde han inte dirigera konserten själv, utan fick hjälp av kapellmästaren. När finalens sista ton klingat ut och applåderna började dåna stod Beethoven kvar med ryggen mot publiken. Det sägs att altsolisten då gick fram till pulten och vände honom mot publiken – för att han skulle kunna se publikens viftande hattar och ivrigt klappande händer. Beethoven tackade genom en enkel bugning, och enligt hans assistent Anton Schindler väcktes därmed ”ett jubel utan like som aldrig ville sluta”.
Ett skäl till att den nionde symfonin blev en sådan succé var budskapet om frihet och glädje som kommer till uttryck i finalen, där Beethoven flätade samman musiken med den tyska författaren och filosofen Friedrich Schillers dikt An die Freude – ”Ode till glädjen”. Formen var banbrytande: orkester, sångsolister och kör fungerade som kuggar i ett stort, symfoniskt maskineri. Beethoven skrev för rösterna på samma sätt som han komponerat för instrumenten, och skapade med det ett egensinnigt allkonstverk.
”Ode till glädjen” från 1785 är en av Schillers allra mest kända dikter, och texten ger uttryck för upplysningens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap. Frihetsbudskapet framträder tidigt i dikten, och glädjen liknas här vid dotter av Elysium, det vill säga paradiset eller den eviga vårens land i den grekisk-romerska mytologin:
Glädje, sköna gudagnista,
dotter av Elysium,
eldbesjälade vi drista
träda till ditt helga rum:
Se, din trollmakt sammanlöder
vad som åtskilt tiden ställt;
alla mänskor bliva bröder,
där du dina vingar fällt.*
De högtidliga orden till trots låg dikten från början till grund för en uppskattad dryckesvisa. Under det sena 1700-talet hade texten tonsatts i en mängd versioner. Läser man den ur det perspektivet kan den extatiska glädjen förstås tolkas som en metafor för rusets eufori, och för många som närvarade vid urpremiären i Wien var texten förmodligen redan bekant.
Kombinationen av den omvälvande musiken och frihetsbudskapet har gjort Beethovens 9:a till en symbol för västvärldens dröm om fred och frihet ända in i våra dagar. Under 1900-talet laddades stycket med politiskt symbolvärde genom Europahymnen, som spelas i samband med Europeiska unionens sammankomster. Finalens melodi användes även i den svenska så kallade Månadsvisan, som många barn lär sig sjunga i skolan. Därtill har musiken satt spår i populärkulturen, till exempel i Stanley Kubricks dystopiska film A Clockwork Orange från 1971 – i det fallet definitivt av musikaliska mer än ideologiska skäl. Filmens huvudperson Alex De Large är inte bara besatt av våld utan också av Beethovens 9:a. Konstrasten mellan den våldsamma handlingen och den välkända musiken skapar en stark effekt, och ställer åskådaren inför etiska frågor om människans fria vilja.
An die Freude nu och då
- Användes som gemensam nationalsång vid OS då Väst- och Östtyskland tävlade tillsammans.
- Spelades av protesterande studenter vid upploppen på Himmelska Fridens torg i Peking 1989.
- Fick sin amerikanska version i hymnen Joyful, Joyful, som bland annat framfördes i kyrkan på prins Carl Philips och prinsessan Sofias bröllop
Text Hedvig Ljungar
*Svensk översättning av Hugo Tigerschöld.
