När Konserthusets inredning planerades var Orrefors med från början för att tillverka lampetter, lampglas och ljuskronor. Det var inget dåligt team Orrefors ställde upp med: formgivarna och konstnärerna Simon Gate, Edward Hald och Victor ”Vicke” Lindstrand. De skapade också de motiv, ”dekorerade fönster” med husbyggarnas ord, som pryder Konserthusets fasad mot Viktor Rydbergsgatan.
Varför en dricksfontän? För att släcka törsten, förstås. Men det handlar också om gamla tiders konsertvanor. Det fick jag klart för mig när jag en vårdag 1984 besökte konserthuset i Leningrad (så hette staden då), en magnifik byggnad från 1839 och ett av Rysslands finast konserthus med gäster som Liszt, Berlioz och Wagner. I pausen mellan Prokofjevs Romeo och Julia och Rachmaninovs andra pianokonsert tände några en cigarett, andra gick till baren, men majoriteten av publiken formade instinktivt ett disciplinerat lämmeltåg som i sakta mak gick in i ett stort rum intill själva konsertsalen och där gick varv efter varv längs väggarna. Man sträckte på benen, fick fart på blodomloppet och konverserade animerat om konsertens första halva. Det gällde att fysiskt förbereda sig på Prokofjevs omtumlande musik och Shakespeares tragiska kärleksdrama. Naturligtvis fanns också vatten och glas tillhanda, sedan var man redo för nästa upplevelse (och andra halvan med världsberömda Leningrads filharmoniker var precis lika fantastisk som den första, det kan jag intyga).
Dricksfontänen 1935, med tillhörande dricksglas som senare tagits bort.
Åter till Göteborgs Konserthus och dricksfontänen. Den ingick i en väl genomtänkt plan gjord av arkitekten Nils Einar Eriksson när han utformade Konserthuset. Under pausen kunde man precis som i St Petersburg ta sig en cigarett och ett glas vin, men framför allt sträcka på benen under en uppiggande promenad runt hela stora salen – en unik lösning – i det omgivande utrymme som kallas just promenoaren, efter franskans promenoir (”promenadkorridor” på prosaisk svenska). Uppslagsboken förtäljer: ”En promenoar är en täckt promenadplats. Begreppet används för exempelvis en bred gång eller korridor i en teater-, opera-, eller konserthusbyggnad, avsedd för publiken att promenera omkring i under pauserna. En promenoar har vissa likheter med en foajé men har i regel inte garderob, kiosk eller biljettkassa.” När konsertbesökarna gjort sina varv var det dags för vätskekontroll vid starten och målet – dricksfontänen. Denna fina promenadvana tycks ha dött ut helt, nu står publiken mest still, går åt olika håll eller orkar på sin höjd ett halvt varv innan tålamodet tar slut.
Glas går i kras, även om ömtåliga föremål kan bevaras i tusentals år som poeten Carl Snoilsky skildrat i dikten Gammalt porslin*. Någon gång under decennierna gick dricksfontänen sönder och först 1991 kunde man uppleva originalformen igen när en ny glaskupa tillverkades efter de ursprungliga formarna från 1935. Glasklar, vackert rundad och en fröjd för ögat.
Det var Orrefors projektledare Simon Gate som ritade fontänen. Bauhaus eller art deco? Det får konstkännarna kivas om. Men de sköna linjerna och den sofistikerade enkelheten kan alla uppskatta. Symmetrin i denna sekulariserade dopfunt och vattenkälla med den blänkande kromringen och dricksglasen – visst är det med en smula sorg man betraktar den historiska bilden med en så både funktionell och fin lösning som moderna hygienkrav tystat. Ett stilla porlande hade bidragit till stämningen.
En högst praktisk anordning har av tiden förvandlats till ett stilrent konstföremål. Tänk på det nästa gång ni passerar dricksfontänen på sin lilla marmorrundel.
*Gammalt porslin
En kung i Sachsen samlade porslin,
Men samlingsvurmen blev en riktig sjuka.
Han bytte bort till kungen i Berlin
Sitt garde – tänk – mot en kinesisk kruka!
Femhundra man med sabel och karbin,
Som preussarn visste att förträffligt bruka,
I exercisen smidiga och mjuka,
I krig en mur, tänk, mot – en blå terrin!
Femhundra man med hårpung och med puder!
Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder
Från världens början – ja så tycker ni.
Se’n bytet gjordes har ett sekel svunnit:
Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan – hon står ännu bi.
Hela Orrefors verksamhets intressanta historia – från glasets spridning i Europa på 1200-talet till dagens tillverkning i Småland och andra länder – finns fint dokumenterad på Orrefors Museums hemsida. Läs den!
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Anna Hult och arkivbild
