Jag är på det första steget av tjugo. Första steget jag ska ta för att känna att jag verkligen kan partituret ordentligt innan jag börjar repetitionerna med orkestern. Stegen har jag fått som instruktion från min lärare i dirigering. Använder jag dem som riktlinje, så kan jag vara säker på att det inte finns en enda ton jag inte har tittat och tänkt på vad den har för betydelse i det stora hela.
En hel del av jobbet är att inventera vad som egentligen finns i partituret, inte bara harmonierna, utan också dynamiken, artikulation, instrumentering och mycket annat. Den här delen av jobbet som jag gör i början och kan nog för många kännas lite tråkig. Men sedan blir det roligare för att man får ta en hel del beslut själv; vilket tempo vill jag ha exakt, vilken frasering, karaktär, klangfärger, spelstil?
Det är måndag eftermiddag. Jag sitter vid min byrå hemma och stirrar på partituret framför mig. På pappret står noterna till alla instrument som finns med i en blåsorkester, mer än tjugofem olika stämmor. Längst upp läser jag piccolaflöjt, längst ner slagverk. Min uppgift är att försöka läsa alla stämmor samtidigt och reducera dem till någonting begripligt som går att läsa med en enda blick på partituret. Därför sitter jag med blyerts och klottrar ner alla ackord längst ner på sidan, så att jag vet hur det harmoniska förloppet ser ut i varenda takt.
Plötsligt blir det svårt att hålla ögonen öppna, tankarna löper fritt, jag kom på att det inte är så konstigt att jag känner mig lite trött, vi har ju redan haft repetition med orkestern där vi spelade Tjajkovskijs fjärde symfoni. Första repetitionsdagen är alltid lite extra spännande och tar mycket energi.
Där jag sitter vid byrån bläddrar jag framåt i mitt eget partitur och ser att jag har trettio sidor kvar att göra. Dessutom är harmonierna bara det första av de tjugo steg jag ska ta. Motivationen tryter.
”Varför gör jag detta egentligen?” tänker jag.
Ja, det är en bra fråga. Jag kan ju spendera tiden på något annat sätt? Men jag har tackat ja till extrajobbet som professionell dirigent, och jag vill inte göra saker halvbra. Därför fortsätter jag ”räkna ut” vilka ackord jag har framför mig. Det blir mycket räknande ibland, framför allt med ett blåsorkesterpartitur eftersom nästan alla instrument är transponerade. Det betyder att de inte låter som det står i noterna; något instrument som är stämt i Bb låter en helton lägre än noterat, något i F låter fem toner lägre. Arbetet blir lite extra utmanande, så jag jobbar på, snart kommer jag nog vara färdig med steg ett och kan gå vidare med steg två.
Det är när jag har gjort klart förberedelserna och kommer till orkestern, som det blir väldigt intressant! Så kul att få stå längst fram och leda grupparbetet och dessutom få bestämma helt själv hur jag vill att musiken ska låta. Det är stor kontrast mot när jag spelar andraflöjt i Symfonikerna och ska följa dirigentens instruktioner och följa min kollega på första flöjt. Då blir mitt eget inflytande såklart mer begränsat. Vilken ära att få förtroendet att leda en grupp professionella musiker, vilken utmaning att försöka visa musikerna hur jag hade tänkt att musiken ska låta genom mitt kroppsspråk! Att ha orkestern framför sig som instrument istället för min flöjt.
Det blir riktigt roligt när det är jag som får ta besluten. Sen ska jag ”översätta” allt detta som jag har kommit fram till i mina kroppsrörelser, på ett sätt som går att förstå och tolka för musikerna i orkestern som jag kommer möta.
Marjolein Vermeeren är bland mycket annat dirigent vid Side by Side och för Sportlovsorkestern.
Det blir något annorlunda när jag har unga musiker framför mig. Då blir min roll att vara som en kombination av dirigent och lärare. Men balansen avgörs av gruppen jag har framför mig. Ungdomar brukar vara väldigt ivriga att lära sig och att utvecklas. Inlärningskurvan är extremt brant. På konserten är det ofta extra fokus vilket ger ett oväntat bra resultat, som gör mig mycket stolt över deras prestation och tacksam för att ha kunnat bidra lite till deras musikaliska utveckling.
Det var därför jag ville bli dirigent. För alla roliga utmaningar, för att kunna skapa musik tillsammans och dela den med publiken. Som bonus får jag väldigt mycket energi tillbaka när vi väl har kommit till konserten. Ovanstående tankar ökar min motivation igen och jag fortsätter jobba med att hitta alla ackord i mitt partitur.
Själv tror jag att jag har utvecklats som orkestermusiker tack vare att jag håller på med dirigering, och vice versa. Att kunna kombinera båda jobben är inspirerande och utvecklande. Förhoppningsvis lyckas jag även att ge något av det tillbaka till unga musiker. Det blir en win-win-situation och förstärker min motivation. Bara arton steg kvar nu… För varje steg blir det roligare!
/Marjolein Vermeeren
