På något sätt symboliserar de sparsamheten i arkitekten Nils Gunnar Erikssons visioner för Göteborgs Konserthus: ren skönhet utan onödigt överflöd. Illusionen av en pelargång som likformigt sträcker sig i mahogny och glas längs långväggen, där relieferna dyker upp som små skatter här och där.
Det var flera av mästarna från Orrefors som bidrog med konstverken: Simon Gate, Edward Hald och Vicke Lindstrand. Men vi ska inte glömma att det var de skickliga hantverkarna från glasbruket som gjorde själva gravyrerna från förlagor av de nämnda herrarna.
Vicke Lindstrand var en äkta göteborgare, född här i stan den 27 november 1904. Han utbildade sig först till bokbindare men tog 1918-1919 kurser i reklamteckning vid Slöjdföreningens skola. Åren 1920-1928 arbetade han som reklam- och skyltmålare och gjorde även karikatyrteckningar för Göteborgs-Posten och andra publikationer. Han var flink med penna och penslar, färdigheter som förfinades under studier i måleri.
Mötet med Simon Gate 1928 blev avgörande för Vicke Lindstrands framtid. Han värvades till Orrefors där han fick utveckla sin känsla för glaset både som vardagsföremål och konstnärligt uttrycksmedel. Därmed kom han med på tåget när Göteborgs Konserthus skulle förses med armaturer, lampor och ljuskronor inför invigningen 1935. I det samarbetet uppstod kreativa idéer om husets utsmyckning när inredning och möbler började ta form. Glasgravyrerna kom som ett naturligt inslag.
Vicke Lindstrand fick flera motiv på sitt bord, bland dem fåglarna och änglarna som nämnts ovan, men det mest fantasieggande är kanske den lilla kvadraten, i midjehöjd, med ett motiv ur Odysséen. Bilden är skickligt beskuren: man ser på en avlång yta ett skepp, roddare och en man surrad vid masten. Inte en myterist, utan ”den mångförslagne Odysseus” som lyssnar och hänförs av sirenernas underbara sång, dessa förrädiska, kvinnliga havsväsen som med musikens skönhet lockade sjöfarare till sin ö där de slutade som offer. Den kloke Odysseus hade beordrat besättningen försluta sina öron med vax och själv stod han fastbunden för att inte lockas i sirenernas armar. Ett motiv passande för Göteborg där havets faror lurar på nära håll. Men också en hälsning från antiken till Konserthuset, Göteborgs Symfoniker och publiken om musikens mystiska kraft – som i sina bästa och farligaste stunder väcker känslor som man inte kan värja sig emot. Kanske när Göteborgs Symfoniker en av många gånger spelar Debussys Havet där damkören i slutsatsen Sirener sjunger så att lyssnarna blir trollbundna, förflyttade till en annan värld av den hypnotiska sången över det lugna vågskvalpet. Glasgravyren är tyst, sången inristad i dess yta.
Vicke Lindstrand blev under sin karriär känd för sin formgivning hos Orrefors, Upsala-Ekeby och Kosta, och inte minst för de väldiga glasskulpturerna i Norrköping, Umeå och Växjö. Gravyrerna i Göteborgs Konserthus är dess motsats, små men lika innehållsrika som uttrycksfulla. Sök upp dem – det blir en givande konstvandring.
Text Stefan Nävermyr
Foto Stefan Nävermyr & Anna Hult
