Det händer mycket kring Anna-Lena Laurin. Flera uruppföranden både i Sverige och internationellt är inritade i kalendern, dessutom olika inspelningsprojekt, bland annat med sångaren Gitta-Maria Sjöberg.
Anna-Lena Laurin är uppvuxen i Halland nära havet. Hon beskriver det som ett enelandskap, kargt och kärvt, men också vackert.
– Det är en miljö som har färgat och format mig mycket. Nu fanns den där igen för mig när jag tänkte på musiken i det nya stycket som jag skrivit för Göteborgs Symfoniker. Och då kom också titeln naturligt, Song of the Juniper, Sång till enen, säger hon över telefonen när Podiet får tag i henne i bostaden hemma i Malmö.
Men det var med jazzen allt började för Anna-Lena Laurin. Bakgrunden som utövande musiker har också haft stor betydelse för henne som tonsättare. De båda världarna befruktar varandra, menar hon. Som tonsättare anser hon att det är viktigt att förstå hur man tänker som musiker. Och även om hon numera arbetar som tonsättare är identiteten som musiker fortfarande stark.
– Det är hela jag och något jag inte kan vara utan. Även när jag komponerar tillåter jag mig att improvisera fram själva grunden. Det gör jag vid pianot, eller vi datorn. Sedan börjar arbetet med instrumentation, effekter, formen. Att känna hur man kan påverka förloppet i musiken, leda ett avsnitt vidare till nästa, sedan till slut binda ihop allt till en helhet är oerhört spännande. I det arbetet är framförallt pianot viktigt för mig, för det är så orkestralt och hjälper mig hur jag ska tänka när jag komponerar.
Anna-Lena Laurin har ingen traditionell kompositionsutbildning, vilket är ytterst ovanligt i den klassiska musikens värld. Jag frågar hur det kom sig att hon växlade spår och började komponera konstmusik.
– Jag låg på soffan en dag och tänkte: jag vill skriva en stråkkvartett! Det blev ett kall, så jag fördjupade mig i allt som gick kring detta. Sedan satte jag igång. Och jag hade ju bakgrunden inom jazzen där jag skrivit massor av arr och egna kompositioner.
Nu är hon är bokad flera år framåt och har tidigare komponerat för en rad svenska och internationella orkestrar, Kungliga Filharmonikerna, Malmö Operaorkester, Helsingborgs symfoniorkester, Norrlandsoperan, Helsingborgs symfoniorkester, Orquesta Sinfónica Municipal de Mar del Plata, Argentina, för att nämna några. Hon har också skrivit för musiker som Håkan Hardenberger, koloratursopranen Piia Komsi, Göran Söllscher och Camerata Nordica, och inte minst maken Anders Bergcrantz, välkänd jazztrumpetare och kompositör. Flera av hennes verk och inspelningar har fått priser och utmärkelser. Vad är det med din musik som gör den så utmärkande och lockar lyssnare, undrar jag.
– Många upplever min musik som visuell, att den skapar bilder i medvetandet. Att de bjuds in på en resa. Och för mig får den resan gärna vara vacker. Det finns drag av minimalism i min musik, samtidigt får det inte stanna i upprepningar. Musiken måste genomgå någon förändring, utvecklas. Att pulsen kan ändras, figurerna skifta, tonaliteten, harmoniken.
I Song of the Juniper har Anna-Lena Laurin skapat en klangkropp, en musikalisk farkost som rör sig framåt men förändras på vägen. En stilla rörelse där vissa element återkommer men alltid i olika skepnader.
– Det är händelserik musik som obevekligt leder fram mot slutet, som är happy, men ändå med ett stråk av melankoli, säger Anna-Lena Laurin.
Text Göran Persson Foto Nadja Hallström
