– Själv spelade hon fiol, fast hon ville spela cello. Men det ville inte hennes fiollärare, så mamma förde väl över cello lite på mig, berättar Ester.
Nu är det inte så att hon är eller har varit besviken för att det inte blev tuba.
– Nej, jag är ganska glad faktiskt. Cello är ett instrument som man kan göra mycket med. Det låter fint, man kan spela solo, eller basstämman i en orkester. Problemet är i så fall att det är ett tungt och klumpigt instrument att bära.
Ester bor på ett högt berg i Göteborg, så det blir en hel del kånkande. Hon kan välja mellan att klättra upp för en lång brant trappa, eller gå upp för en lång brant backe när hon ska hem.
– Så ibland önskar jag att jag spelade fiol, säger hon.
Ester är 15 år och går i nian i Brunnsboskolans Musikklasser. Utanför skoltid spelar hon med Västra Götalands Ungdomssymfoniker, VÄGUS. Hon var med förra året när VÄGUS satte upp Planeterna, en orkestersvit skriven 1916 av brittiske kompositören Gustav Holst.
– Jag tycker väldigt mycket om att sitta i en orkester. Det är så häftigt med många olika instrument tillsammans och många som spelar bra. Det är som att man glömmer alla bekymmer när man får koncentrera sig på att spela och liksom gömma sig i musiken. Jag blir alltid glad när jag spelar i stor orkester.
Och nu blir det mer av det, när VÄGUS tillsammans med Brunnsbo Musikklassers flick- och gosskör samt Svenska Balettskolan bjuder på den klassiska julbaletten Nötknäpparen med musik av Tjajkovskij. Det blir tre konserter lördag den 11 december i Konserthuset. En stor produktion med mycket folk på scenen.
När Podiet träffar Ester Djurovic har repetitionerna inte kommit i gång än, men hon ser fram emot dem.
– Det är kul att det inte bara är en vanlig konsert, utan att det blir sceniskt också. Det känns mäktigt att få vara med i ett så stort sammanhang, och det ska bli häftigt att se vad dansarna kommer att göra, säger hon.
Det är förresten alltid roligare att öva till ett speciellt mål.
– Har man inte ett projekt utan bara sitter och övar skalor är det inte alltid att motivationen räcker till. Det är roligare att repa inför en konsert.
Hon började redan vid sju års ålder med cellon och vet att svackorna kommer och går.
– Ibland känns det som att man inte kommer framåt, även om man gör det. Men det är ju inte riktigt som i ett dataspel där man får poäng och kan mäta sin framgång.
Men att det går framåt märks exempelvis när hennes lärare ber henne spela ett stycke som var jättesvårt för ett par år sedan.
– Han säger att jag är på en helt annan nivå nu. Och ibland märker jag också att saker som känns svåra blir mycket lättare efter bara ett par timmars övande.
Ester Djurovic har varit med i stora sammanhang förut och har spelat flera gånger på Konserthusets scen under musiklägret Side by Side by El Sistema.
Ester med några av de andra medverkande vid Luciakonfekt i december.
Planeterna var också på Stora scenen, även om den konserten fick ställas om och visas digitalt utan publik på grund av pandemin. När Luciakonserten ges är publiken, av allt att döma, tillbaka i samma rum igen. Det ser hon fram emot.
– Det känns inte nervöst, vi är ju så många på scenen som är involverade. Det ska bli kul, jag har saknat att spela inför publik.
Egentligen sjunger hon i kören också, men hon kan ju inte vara på två ställen samtidigt på scenen. Ja, det blir mycket musik för Ester Djurovic. Hemma också, storasyster Manda spelar fiol och storebror Leopold spelar klarinett.
Hinner du med något annat utöver musiken?
– Jag läser kroatiska som hemspråk, eftersom min pappa är från Kroatien. Och så har jag börjat med folkdans och spelar också folkmusik på cellon. Det var Manda som fick med mig på det.
Text Per Stern
Foto Anna Hult & Per Stern
