Den här gången blir det musik av helt annat slag när hon ger sig i kast med en konsert av kompositören och jazztrumpetare Wynton Marsalis, ett verk som efter uruppförandet 2015 har spelats ett tjugotal gånger över världen. Hennes inspelning av Concerto i D på Decca vann en Grammy som bästa klassiska soloinspelning i januari. Hon berättade nyligen om hur konserten kom till i en intervju i tidskriften Gramophone.
– Jag har känt till Wynton och hans musik sedan jag var 17 år och hans klangvärld är en helt unik blandning av influenser. Att ha någon som faktiskt har studerat – både som kompositör och utövande musiker – musik av Haydn, Bartók och Sjostakovitj, likväl som Duke Ellington, Miles Davis, Art Blakey och alla jazzmusiker han spelat med, är ovanligt.
Nicola Benedetti hörde London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle spela Wynton Marsalis Swing Symphony och blev så tagen att hon bad honom att skriva ett stycke för henne. Det tog två år innan han gick med på det. Först var det tal om ett stycke för soloviolin men sedan blev det aktuellt med en konsert när man hittade sex orkestrar som gick samman med en beställning, bland dem London Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig.
Det är en svår konsert att spela och Nicola Benedetti har sin roll i det hela.
– Den första versionen Wynton skickade till mig var alldeles för enkel och det sa jag till honom. Jag tillbringar all min tid med att öva på stycken som jag inte kan spela från bladet. Man kan inte spela Brahms violinkonsert från bladet, det tar ett tag innan det låter anständigt när man spelar den. Så jag sa till honom att han måste gör en konsert som jag tittar på och tänker, ”Hjälp! Jag kanske inte klarar att spela den”, och inte förrän efter många timmars övning inser att det går. Så det var precis vad han gjorde.
En av utmaningarna var också att åstadkomma klangnyanser som inte är typiska för klassisk musik.
– I den första satsen, strax innan huvudtemat återkommer för sista gången, kommer en passage som är ett slags långsam, kylig blues, och för att hjälpa mig få fram både värme och kyla på samma gång skickade Wynton flera inspelningar med Miles Davis.
Att skapa en sådan klang tycks svårt men hon fann en lösning.
– Man kan prova att spela med mindre vibrato men fortfarande ha värme i klangen, jag vill fortfarande ha ett drag i soundet, som en längtan – men inte för smetigt och utlevande. I grund och botten måste man vara fullständigt behärskad, och inte göra det man känner för att göra.
Wynton Marsalis Concerto in D skiljer sig något från Nicola Benedettis klassiska repertoar men inte mer än annat.
– Att lära sig några av de nya stilarna kändes en liten bit ifrån vad jag är van vid, men när jag väl lärt mig det var det ingen skillnad. Det känns inte annorlunda än min övriga repertoar, inte mer än Vivaldi skiljer sig från Sjostakovitj. Det är bara klätt i en annan utstyrsel.
Och publiken av i dag verkar gilla nya inslag i musiken.
– Jag skulle säga att folk är lite mer öppna för olika slags musik. Vad jag är mest intresserad av är att fånga uppmärksamheten hos människor som lyssnar koncentrerat och med nyfikenhet. Och för att anknyta till Wynton tycker jag hans musik är en vacker utforskning av ”genreblandning”, det är faktiskt en mer ärlig gestaltningn av någon som bor i Amerika eller en stad som London – hur vår historia har format vår tids samhällsmedborgare. Hans konsert är ett porträtt av så mycket mer än musiken.
Text Stefan Nävermyr
Foto Simon Fowler
