Han har vunnit åtta Grammy Awards och kallats en arvtagare till Gil Evans. Född 1961 i Norwalk, Connecticut, är Vince Mendoza en av vår tids främsta arrangörer och hjärnan bakom kritikerhyllade produktioner och inspelningar med artister som Joni Mitchell, Björk, Chaka Khan, Al Jarreau, Herbie Hancock, Robbie Williams och Sting. Sedan 2021 är han Conductor in Residence hos Bohuslän Big Band i Vara Konserthus, där han bland annat lett produktionen ”Nordic Jazz” som gästade Göteborgs Konserthus hösten 2022.
I nya konserten Jazz on Film leder han Bohuslän Big Band och Göteborgs Symfoniker genom filmmusikens magiska värld. Legender som Miles Davis, Herbie Hancock och Duke Ellington skrev alla magnifika klassiker som gav Hollywood sin glans på 50- och 60-talet. Men Vince Mendoza understryker att inslag av jazz har varit en del av filmens värld sedan konstformens begynnelse.
– Det märks i synnerhet i filmer som innehåller musik från Broadwaymusikaler. George Gershwins musikal Girl Crazy från 1930 är ett exempel, och den innehåller även den kända låten ”I got rhythm”. Från mitten av 40-talet var det vanligt att både storband och mindre ensembler medverkade i film, men på 50-talet ändrade regissörerna i Hollywood sitt förhållningssätt till musiken.
På vilket sätt då?
– De lämnade det ”klassiska” Hollywood-soundet – tänk Korngold, Max Steiner, Alfred Newman – och sökte nya musikaliska personligheter. Därmed blev de också mindre intresserade av att musiken skulle gestalta de specifika känslor som var kopplade till en scen, och mer fokuserade på att musiken skulle fånga en övergripande stämning i en scen eller en film.
Kan du ge något exempel?
– Du behöver bara höra några sekunder av Miles Davis musik till Ascenseur pour l’échafaud (Hiss Till Galgen, 1958) för att veta allt om den filmens ”vibe”. Bernard Herrmann gav oss bluesiga klanger i musiken till Taxi Driver, och Duke Ellingtons medryckande musik till Analys av ett mord ger oss en ny syn på vad film noir kan vara.
– Många kompositörer använde sig också av storband istället för symfoniorkester. Jag kommer till exempel att tänka på Quincy Jones musik till I nattens hetta och Pawnbroker och på Henry Mancinis musik till Touch of Evil. På 60- och 70-talet fick filmmusiken drag av populärmusik och elektroniska instrument blandades in. Samtidigt, understryker Vince Mendoza, spelade improvisationsmusiken en viktig roll, både i Hollywood och Europa:
– Improvisationen gav musiken en friare känsla, och regissörer kunde anlita artister som normalt inte var kända för att göra filmmusik på ett traditionellt sätt, som Herbie Hancock, Krzysztof Komeda, Oliver Nelson.
Sedan 1995 har du samarbetat med holländska Metropole Orkest, en orkester som utmanar gränserna för symfoniorkester, pop och jazz. Hur ser du själv på genrer?
– Jag är mindre intresserad av att blanda eller lösa upp genrer, mer av att använda dem på det sätt som är mest övertygande i förhållande till vad vi vill berätta. Det är fascinerande att användningen av olika musikgenrer i film kan påverka samma berättelse på så många olika sätt.
Vad hoppas du uppnå i mötet mellan klangerna av Bohuslän Big Band och Göteborgs Symfoniker?
– Jag älskar att befinna mig i mötet mellan orkesterns sound och storbandets rytmiska språk och kraft. Och som du märker älskar jag film. Jag hoppas att publiken ska känna historierna som emanerar från den här musiken och njuta av både kombinationerna av klangfärger och av den frihet som kännetecknar improvisationerna hos storbandets solister. Musiken kommer från filmerna, men det är i de ögonblick då vi hör den framföras på scen som den får liv.
Mer med Vince Mendoza 2024:
– I mitt projekt med Högskolan för Scen och Musik i Göteborg kommer kompositionsstudenter att få experimentera med sina idéer genom att skriva för Bohuslän Big Band och för University of Gothenburg Symphony Orchestra (UGSO). Jag kommer att hålla några masterclasses. Till sist spelar vi studenternas verk vid två konserter i höst, i Vara respektive Göteborgs Konserthus.
Text: Hedvig Ljungar
Foto: Reinout Bos
