Det är en aprildag 1972 i aulan på Oslo universitet. En impressario har hyrt lokalen för en debutkonsert för unga norska musiktalanger, de allra flesta i 25-årsåldern och just färdiga med sina studier. En årlig tradition i Norge vid den här tiden.
På scenen framför orkestern står den i sammanhanget sensationellt unge violinsolisten Terje Tønnesen, en sjuttonåring som ännu har några års studier framför sig vid musikkonservatoriet i Bern i Schweiz. För publiken och recensenterna från lokalpressen spelar han Mozarts violinkonsert i D-dur, Partita för soloviolin i E-dur av Bach samt Mendelssohns violinkonsert i e-moll, ett framförande som dagen efter ger honom strålande recensioner. En av tidningarna skriver att hans debut är ”så blendende at det knapt har sidestykke”.
När Podiet når Terje Tønnesen på telefon nästan på dagen 50 år senare har han inte svårt att leta fram känslan som hyllningarna gav.
– På sätt och vis var det, och är, en av höjdpunkterna i mitt liv. Jag hade just spelat i ett underhållningsprogram i tv, vilket var det som folk såg på lördagskvällarna, det fanns bara en kanal på den tiden. Så jag hade ju blivit något av en rikskändis och jag tyckte om att bli igenkänd på gatan. Jag var ung och konserten hade gått bra. Det var stort, säger han.
En annan viktig händelse hade inträffat tio år tidigare, då sjuårige Terje fick sin första lp-skiva. En inspelning av Mozarts Trollflöjten.
– Jag minns att jag lyssnade dag ut och dag in och levde mig fullständigt in i karaktärerna. Jag var vilt förälskad i Pamina, i synnerhet lyssnade jag på arian där hon sörjer över att Tamino inte vill prata med henne.
I samma veva inleddes unge Terjes bana som instrumentalist. Morfar hade en fiol och första gången Terje var med när den packades upp ur sitt fodral bad han om att få ett likadant instrument.
– Det var nog första gången jag fick respons på en sådan spontan önskning, för det dröjde inte länge förrän jag fick en barnfiol och började på musikskola i Oslo.
Han spelade alltjämt som femtonåring, men var vid det laget ännu mer förtjust i att teckna och måla och tänkte sig därför en framtid inom bildkonst. Men den sommaren deltog han i ett musikläger i Elverum där ungdomar från hela landet deltog.
– Det gav mig inspirationen till att bli violinist. Jag började öva många timmar varje dag och gick helt upp i musiken.
Som yngling hade han långt svallande hår och blev omskriven i en tidning som ”Paganini”. Men om han nu var lik den mytomspunna 1800-talsviolinisten från Genua, såg han kanske ännu mer ut som frontmannen i ett samtida hårdrockband. Det var dock den klassiska musiken som var hans stora intresse, även om det hände att han lyssnade på rock.
– Det var ju i en tid då klassisk musik användes av somliga rockband, exempelvis Emerson, Lake & Palmers Pictures at an Exhibition (en tolkning av ryske kompositören Modest Mussorgskijs Tavlor på en utställning från 1874, reds anm.). Jag blev mobbad för att jag spelade fiol, men när de här plattorna kom ut så fick jag liksom lite goodwill.
Han fullföljde studierna i Bern och tillbaka i Oslo 1977 handplockades han för att vara med och starta Det Norske Kammerorkester (DNK). Han blev också dess konstnärliga ledare.
En väldigt stor uppgift för en 22-åring, kan man tycka.
– Jadå, och det har också gått lite upp och ner, säger han och skrattar. Men när vi började var vi allihop i samma generation och auktoritet var inget som man fick direkt, det kom senare med växande erfarenhet. Som 22-åring levde jag lite i drömmarnas land, jag ville bli som Arve Tellefsen och resa runt som solist. Men snart blev också jobbet som konsertmästare i Oslofilharmonien ledigt, och det var ju en lite mer sansad dröm.
DNK gjorde succé redan vid första konserten och snart började skivbolagen höra av sig. Med den tredje inspelningen, Griegs samlade verk för stråkorkester, gjorde sig orkestern ett namn ute i världen. I samband med att inspelningen överfördes till cd skrev tidskriften Gramophone: ”Ingen grammofonskiva har skänkt mer njutning, och få lika mycket.”
DNK är idag känd inte bara som en av de förnämsta kammarorkestrarna, utan också som en förnyare av den klassiska musiktraditionen.
– Jag har väl alltid haft med mig ett element av improvisation och en vilja att utmana vedertagna sanningar och det är något som har förstärkts allteftersom åren har gått. I Det Norske Kammerorkester formulerade vi ett slags motivationsklausul om att utveckla och ta vara på traditionen men också utmana den, och det tycker jag att vi i hög grad har lyckats att få till.
Ett exempel på det fick publiken i Göteborgs Konserthus prov på för knappt tio år sedan när DNK spelade Arnold Schönbergs Verklärte Nacht, ett halvtimmeslångt stycke, utantill och utan dirigent. Terje Tønnesen spelar och leder orkestern samtidigt. Violoncellerna sitter ner, men samtliga violiner står upp, tar ett steg här och där, vrider på huvudet och vänder sig mot varandra eller ut mot publiken.
Poängen var dock inte att visa att man kunde spela utantill, säger Terje Tønnesen.
– Under senare år har jag ägnat mycket tid åt att studera musikers fysiska uttryck. I en orkester sitter alla och fäster uppmärksamheten på noterna och är egentligen bortvända från publiken, och många musiker är heller inte medvetna om vilken roll deras kropp har för det auditiva uttrycket.
Efter 44 år som konstnärlig ledare för Norska Kammarorkestern lämnade Terje Tønnesen förra året över till Pekka Kuusisto, men han är alltjämt knuten till orkestern på frilansbasis. I oktober kommer DNK till Göteborgs Konserthus med Mad Songs, en konsert på temat galenskap där musik av bland andra barockkompositören Henry Purcell och kabarévisans Kurt Weill möts.
På fritiden ägnar sig Terje Tønnesen åt att gå långa turer med hunden, akvarellmålning eller jobb i snickeriverkstaden. Musiklyssnande blir det inte mycket av.
Om du ändå skulle välja favoritmusik?
– Det är väl så banalt som Bach. Jag är inte religiös, men när jag lyssnar på den musiken får jag en religiös känsla. Och det tycker jag är personlighetsutvecklande.
Text Per Stern
Foto Mona Ødegaard
