– Som att valla katter!
Så säger Konserthusets nya kormästare Katie Thomas om sin första erfarenhet av att dirigera. Kören var pojkar i 16-årsåldern, själv var hon knappt äldre.
– Men det var roligt och jag insåg att jag hade ledaregenskaper.
Det fanns egentligen inget som pekade på att musik skulle bli Katie Thomas födkrok från början. Hon föddes i en liten by i Wales. Fem hus och fyra kilometer bort gick bussen till närmaste stad en gång i veckan. Missade man den var bara att vänta på nästa. London var långt bort, en jättestad som hon bara besökt två gånger. Hemma var det ingen som höll på med musik, även om hennes far hade en fin tenor, men den walesiska sångtraditionen letade sig in via skolan. ”Eisteddfod”, en stor kulturfestival som är unik för Wales, genomsyrar den walesiska undervisningen och identiteten med sång, spel, poesi och traditionell dans. Tävlingar i till exempel körsång är ett starkt inslag och vinnarna får fina priser. Katie deltog från tidig ålder, men insåg som tonåring att hon själv ville dirigera.
Så hur gick det till, språnget från tonåringen med dirigentambitioner till någon som förstod att vingarna bar, att begåvningen skulle räcka hela vägen? Först skulle det till en stor musikalisk upplevelse inifrån. Ingen hade egentligen talat med henne om musikens bakgrund och innehåll, hon hade mest mött walesisk musik. När hennes kör tog sig an Vivaldis Messa di Gloria, blev det en öronöppare. Mässan är inte ett av de större verken, men det var ändå en fläkt av en annan värld.
– Jag tänkte, wow! Vad är detta?
I samband med repetitionerna fick hon syn på ett papper på pianot; audition till Wales nationella ungdomskör för en turné till Wien och Budapest. Katie sökte, kom in, och det var då västerländsk klassisk körmusik på riktigt hög nivå kom in i hennes liv. Dittills hade hon inte ens vetat att det fanns, att man kunde ha det som jobb.
Förebilder var den andra ingrediensen som krävdes för att Katie Thomas skulle ta språnget. Wales nationella ungdomskör, den som Katie hade vågat söka in till, arbetade då med dirigenten Jean Stanley Jones.
– Jag ville bli som hon, berättar Katie Thomas.
Så till London bar det så småningom, och där kom en annan förebild, sång och kör-läraren John Hugh Thomas som sjungit med Monteverdikören och hade ett stort intresse för Sverige och svensk körmusik.
Katie började sjunga i flera av de professionella körer som finns i Londons stora katedraler. Men att sjunga i självaste Monteverdikören, den som startades och fortfarande leds av Sir John Eliot Gardiner, det är att åka en sväng i körernas Rolls Royce. Och vid ratten sitter adlade, prisade, hedersdoktorerade och långe John Eliot som till och med fick äran att dirigera en mässa vid kung Charles III:s kröning härförleden. Så Katie trodde inte att hon platsade där, men hennes lärare rekommenderade henne. En dag damp en inbjudan att provsjunga ner och klockan elva på kvällen innan audition, kom ett mail att man måste skicka ett cv också.
– Jag hade ju nästan bara universitetspoäng i dirigering, vad skulle jag ta mig till? Det fanns inte tid och jag kunde ju inte ljuga ihop en massa sjungande jag inte gjort, jag blev helt enkelt tvungen att skicka det som det var. När jag kom dit nästa dag ringde jag på dörrklockan, dörren öppnades, och där var han, John Eliot Gardiner, lång som en stång och jag är ganska kort. Jag tittade uppåt och sa ”eh.. hej?” Och han sa, ”hm, söker du platsen som sångare eller som dirigent?”
Ändå blev det första mötet med giganten Gardiner en av de bästa musikaliska upplevelser hon haft. Det som skulle varit audition blev en lektion i musik. En annan musikalisk höjdpunkt var första repetitionen.
– Jag tappade hakan, jag kunde bara inte fatta vilket ljud som kom från kören, övertonerna, energin och kraften knockade mig helt. Jag hade beundrat denna kör så många år, sett deras konserter och tänkt att jag skulle kunna göra vad som helst för att vara på samma scen.
Det blev nio konsertsäsonger med Monteverdikören vilket är ovanligt länge för en sopran. Man väljs individuellt per projekt och den som av någon anledning inte väljs kommer bara inte med nästa gång. En ganska tuff omgivning där det gäller att simma eller sjunka. Framför allt skulle man sjunga rätt och vara korrekt, samtidigt som det fanns ett enormt kamratskap.
2012 gjorde de Beethovens Missa Solemnis i Europa och USA. Trots så många konserter fanns det nya saker att utforska och utveckla mellan varje konsert, det fanns alltid ännu bättre sätt att göra det på.
– Jag får gåshud bara av att tänka på det, säger Katie Thomas.
Men är det då samma upplevelse att dirigera själv? Ja, definitivt, menar Katie. Och då spelar det ingen roll om det är en amatörkör, gamla eller unga, eller rentav människor som aldrig sjungit i kör tidigare. Och detta är lite av det unika för Katie Thomas, i den brittiska körvärlden är det annars vanligt att en framgångsrik kördirigent håller sig till att dirigera sångare på så hög nivå som möjligt. Men att få 250 människor som inte kan läsa noter att försöka sjunga Monteverdis Mariavesper kan vara lika roligt eller ännu mäktigare när hon får dela deras lycka av att klara det.
Katie Thomas jobbar idag med kördirigering i Storbritannien och internationellt, undervisar i röstvård och är invald i Kungliga Musikaliska Akademien i hemlandet.
Men Sverige lockar, hennes man är skidlärare och kanske blir det skidåkning så småningom, fast knappast i Göteborg. Där blir det snarare matlagning, som är en stor passion utöver musik.
När vi träffas har Katie Thomas precis börjat sin fasta anställning, och hon har redan visioner för körerna i Göteborgs Konserthus; den anställda Göteborgs Symfonikers Vokalensemble och ideella Symfoniska kören. Mer kärlek åt båda körerna, utnyttja gruppernas potential, skapa en så trygg arbetsmiljö att alla vågar ta stora risker i sitt musicerande och utforska saker är planen.
Det skapar en stämning som publiken kommer att märka, menar hon. När trygga, upprymda sångare sjunger kommuniceras det ut i rummet.
Kanske når hon till och med målet att skapa en symfonisk nationalkör.
Text: Katarina A Karlsson
Foto: Francis Löfvenholm